JUNI - ATT AVHÅRA VILTSKINN


Så här kan det se ut när jag har placerat ut ett par skinn i en bäck för att ta bort håren eller pälsen. Det är precis så det går till. På skinnindustrierna så använder man kalk. Den processen är givetvis snabbare, men jag brukar inte ha speciellt bråttom. Dom här lades ner intill botten kring påsktid och efter åtskilliga veckor nästan mot månader, så lossnade pälsen som den skulle. För en genuin flugbindare så är det här något av en mardröms syn. Att stå och titta på hur dyrbart flugbindningsmaterial bara släpper och försvinner med vattnet är ingen lätt uppgift. Men vad ska man göra? Ibland så för att få det ena så måste man avstå det andra. Glöm inte att knyta fast dina pälsverk på bästa sätt! Både mot att strömmen tillslut kan dra loss dom och så att inte rovdjur blir för sugna. Somliga predatorer är alls inte rädda för vatten!
 


Jag måste ju också säga att det inte är den vanligaste syn en äkta pälsjägare får se. Det är väl inte i vattnet skinnen ska vara!? Räven på bilden låg där i syfte att bli min kaffepåse. Grävlingen skulle få skepnaden av knivläder i ett senare helgarvat skick. Det är således inte bara huvudbonader och trofémattor som ovanstående duger till. Erkännas måste att jag är lite negativt inställd till att pälsen far med vattnet. Använd alltså djur med pälsar av absolut sämsta kvalité! Lädret är ju alltid perfekt. Den här produktserien är definitivt något för den erkände storjägaren att hålla koll på. Du kan ju inte slå upp kaffepulvret ur en massproducerad kromgarvad renläderspåse! 
 


Bland annat en sak har jag fått lära mig. Att binda fast skinnen ordentligt! Bara för en kort tid sedan så vart jag ut för en mycket ledsam incident, men innan jag har berättat färdigt så blev slutet gott i alla fall. Som i sagornas... Jag hade knutit fast fem bäverskinn i ett och samma snöre i en av dom kraftigaste forsarna som jag kunde uppbringa. När jag kom dit efter någon vecka så var skinnen borta! Snöret hade nötts av! Mina ägodelar var tagna med strömmen. Att jag aldrig lär mig. På åns strandstenar har jag hoppat sedan jag kunde, så hur virvlarna gick, det visste jag. Sista skinnet kunde jag återfinna nästan ända nere vid inloppet till sjö nummer två! Att jag hittade dom? Det har jag fortfarande svårt att förstå. Knyt fast dom ordentligt!