|
Vissa senvinterkvällar förtas jag av månen. Den lyckas trollbinda min
uppmärksamhet så att jag nästan ramlar i glömska, om vad jag egentligen
var ute efter. Månen är det samma som vad elden är för mig. En ständig
övervakare och en kamrat i mörkret. Att stå över någon av dom skulle vara
otänkbart. En vinter utan månens sken är det samma som jaktåret utan
elden. Moderne människa och jägare med ståltermos och gasdrivet kök, är som
att gillra en fälla utan bete eller släppa en stum hund efter haren. Hur
tankar kan virvla ibland i ensamheten, eller det är åtminstone då dom inte
distraheras och fritt får dansa iväg. Har jag tur eller otur, lite
beroende på vart (i tanken) jag är, så kan den yvigt rödpälsade skymtas på
avlägset håll. Nattens förstklassige jägare har fått höra harens skarpa
skrik. Där kommer den, ganska snabbt smygandes rakt mot vinden, men vart
tog tankarna vägen? Dom skingrades som en svärm dagsländor, jagade av en
tärna. Stunden senare fokuserade på ett, att hitta en lucka genom den
framtinade, kala videskogen. När hårkorset väl har orienterat sig fram
till lungan, så har tänkandet gått på rast och rutinen har gått i skift.
|
