FEBRUARI

Thymállus thymállus, harren. Den segelfenade gråa damen. För mig har det alltid känts som något feminint över denna lugna och harmoniska insektsätare. Hon står där i strömmen, till synes totalt opåverkad av att det över huvudtaget finns tid, som flyter fram där ovanför hennes huvud.

Kamrater! Vad vore livet utan kamrater! Även fast umgängena kanske inte blir så flertaliga, så när man väl möts är tillfällena av desto högre kvalité. Samtidigt så gör det inget att man ses bara några gånger under en tid, det räcker nästan bara av att man vet att dom finns där. Daniel Larneback är ett exempel!

Ett hål i isen kan visa att det finns en värld till. Om nu inte någon visste det redan. Är det stunder där tiden tappas bort, så är det precis vid kikmetet. En fjällsjö med sand och svajande vattenväxter, eller ett sel nedanför en fors, där runda kullerstenar skådas genom himmelsklart vatten. Den tunna isen förstärker bara påtagligheten.

Några matfiskar måste man ju alltid få ta upp. En naturlig rättighet. Dom här är vad det är, i ordens rätta bemärkelse - mat för kungar! Folk i mina hemtrakter är så rädda om den här läckerheten att dom göms i frysboxens innersta vrå, och glöms bort. Sen får jag fiskpaket med kommentaren; ta fisken till fällorna, det blev aldrig så att vi åt upp dom...

Gäddan lurar i vassen heter det. Med rätt utrustning så kan det blir riktigt roligt. Ett halvstort, färgglatt drag i änden på linan ger fisk på botten i båten. Hagelbössan används såklart inte till fiskfångandet, utan finns bara med som ett beredskapens verktyg. Apporteringsviltet kan ju faktiskt komma flygandes!

Bäcköring. En fettfenad liten prick som verkar ha tvingats stanna till växten för att - här ska du leva! Till skillnad mot sina större gelikar. Att den klarar ett liv på dylika platser, som om vinterns kraftigaste, kalla dagar, verkar helt lösa på levande varelser. När isen ligger som ett tätt, blankt tak med djup snö ovanpå, så är det som svårast att föreställa sig dom där miniatyrerna där under. Drar dom ner till sel, eller stannar fiskarna där strömmen är som snabbast? Kanske den största gåtan av alla är hur den klarar sig undan minken! Den har ju trots allt ingen vidsträckt bottenlös tjärn att ta skydd i. Vilket rotben eller tuvhäng den än gömmer sig under, så måste den bli funnen och tagen. Jag kan aldrig tänka mig annat. Minken är det möjligt att den klarar någorlunda, men nu när uttern snart är lika talrik - så hur ska det då gå? Den minsta öringen har jag alltid tänkt på och värnat om, i alla fall varje gång jag själv har försökt fånga mig en. Fegt har ordet varit, när knivbladsryggen mött dennes huvud. En underlig känsla som har varit lika fel som rätt. Att beskatta har jag inga problem med, men mot en art som verkar ha det nog svårt ändå.

En favoritplats som alltid utan undantag måste besökas när jag drar förbi. Sedan om det är med en kanot, av Tegsnäsarnas hjälp, eller med kängorna på fötterna spelar ingen roll. Jag måste bara passera, men först givetvis sätta mig ned. Stället har aldrig varit givande för något speciellt egentligen, om jag tänker på vilt eller fisk i form av avkastning. Som liten kunde "gäddsliren" dras upp, en knipa kunde siktas med salongaren, eller möjligen att järptuppen kom för lockpipan. Mer än så har det aldrig varit. Trots detta så är jag dragen till platsen, men varför? Utsikten är inte vidsträckt heller, men vid rätt tid - ack så bedårande! Grönt, blåvitt och glittrande vatten!

Här är en annan mycket trogen följeslagare på stigar eller sjöar av alla tänkbara kategorier. Han är alltid initiativtagaren och jag tvekar aldrig. På kort varsel är vi på väg mot nya mål och äventyr, så även denna dag. Med finsk spets i stor skog, på skidor i vita landskap efter kroknäbbar, glidandes i kanoten med näsan för bävern, på fällslingans långa sträckning med förhoppning om det bruna i ingångshålet, gående på april isens hårda yta med angeldon i säcken, i bilen på väg till gömslet för kråkorna, med utrustning för fjällen på ryggen har vi följts åt. Det har en tendens att bli av lite yrkesinriktad karaktär när det bär av. Vi ska fånga, jaga eller fiska för maten och uppehället. Att köpa kött eller fisk i affären blir det aldrig tal om, för en genuin skogsboende människa. För mig är det synonymt med att skämmas. Det här är inget nytt för den som känner mig väl. Skillnader mellan mitt och Roberts konsumerande är vilket djur maten kommer ifrån. För egen räkning så är småviltet stapelvara medan klass ett viltet är grunden i hans frysbox. Randiga fiskar är det vanliga för mig, och dom fjällfria för Roberts del. Inte ens vi konkurrerar om födan!