Det finns byggstenar i ens liv. Så är det i alla fall för mig. Tidigt förlorade jag både farfar och morfar, samma år till och med. Endast sex år gammal, så äldre har fått tala om hur dom var. Säkert är det därför som min mormor har betytt extra mycket för mig. Det finns ingen i min närhet som har "trätte" så väldigt på mig som hon, och ändå trivs jag som fisken i... tillsammans med mormor. Har jag inte varit för lite klädd, så har jag ätit för dåligt, eller kanske allra värst - jobbat för sällan. Alltid något får jag höra när jag kliver in i husvärmen, men händer inte det så skulle jag nog måsta ta tempen på hon. Det första jag gör när jag kommer upp till byn är att gå in till mormor, allt annat är helt otänkbart. Vilken annan mormor skulle sova medan hagelskotten ekade ifrån köket om vinternätterna, eller dagligen kasta ut kötthack på rävåteln, vittja minkfällor längs bäcken, hålla koll på bävern i vaken, sjöfåglarna vid stranden, ro ett stycke på sjön vid nätläggningen, eller ropa: - Nu e skatän der, he dä ut å skjut!