SEPTEMBER – SKATTJUVEN


Jag tänkte att jag måste komplettera med en kråkfälla till, i min redskapsbod. Apporteringsviltet blev lite för många kunder sugna efter på samma gång, så jag byggde en enkelfälla med ett lockrum och behandlade den noggrant med tjära på utsatta ställen. Min mor fick stå för den dagliga tillsynen, för till min gård vill inga kråkfåglar frivilligt längre – så där var det ingen mening att ställa fällan. Ett extra genomtänkt koncept körde jag på, med utrymme bakom gillret för bete, tyngre lucka och väl tilltaget lockrum med sittpinne. Nätet hade jag skjutit fast med massor av klammer för att tåla allt. Skatorna började åka dit en efter en, men kråkorna dröjde.
 


Mamma betade med det mest exklusiva, ja i alla fall vad hon tyckte. Enligt lagen får bara vilt och vild fångad fisk användas, så då var det… potatisskal, kräftrester, äggskal… Nej, det var fiskrens av insjöfisk, så var det! En dag fick jag ett Sms; nu sitter det en skata i fällan, så ta med dig pistolen. Skjutjärnet följde med, men vad fasen? Behöver mor nya glasögon? Fällan var igenslagen och tom som när jag byggde den! Jag gillrade upp den och gick in och frågade om hon hade sett fel. Nej vad tror du om mig egentligen, fick jag till svar. Någon har väl släppt ut den sa mamma. Förbannade människor som inte kan låta fångstanordningar vara ifred! Ta bort all A-kassa och ”stämplingar” så folk får något att göra på dagarna tyckte jag. Istället för att hålla reda på vad alla andra sysslar med.
 


Det gick en tid och jag fick en skata till, men icke att jag hann dit med Drulov’en! Vad i hela friden…! Ska jag måsta göra en fälla före fällan! Några dagar senare kom mamma till mig och ropade: - Det sprang en mink ifrån fällan när jag kom dit! Men det var som tusan, där hade vi tjuven! Jag tog mig inte tid att ställa dit en minkfälla direkt, utan det gick någon dag eller två. Mor ringde senare med andan i halsen och sa: - Nu sitter den där, skynda dig! Det är klart att jag fick lite bråttom, för hur länge stannar en mink kvar i en kråkfälla utan luckspärrar. Ja, överhuvudtaget tyckte jag det var konstigt att den satt kvar så att hon hade hunnit upptäcka den. I lugn och ro tog jag fram kameran, för nu var det läge att få några ovanliga bilder. Fällans lucka var stängd och minken fanns i lockutrymmet. Det var inget konstigt i sig att den var där, för konstruktionen var inte sådan att mellanväggen gick ända ner mot marken. Detta för att skydda regeln som inte var av tryckat mot röta, så minken hade fria möjligheter så långt. Jag ställde mig på knä och försökte få skärpa med kameran på djuret.
 


Ett par tre bilder blev rätt bra faktiskt, så jag började bli nöjd när mamma tjöt: - Det är ett hål i fällan! Visst tyckte jag, det är mycket hål i den här fällan, den är till exempel gjord av nät… Bakom minken sa hon! Inte såg jag väl något hål, men det berodde på att det fanns strax intill minkens huvud på baksidan, och således inte syntes från min vinkel. Jag satt som ett fån med Canon i händerna och stirrade på .22: an några meter bort! Den lilles blick var finurlig, och plötsligt så var svansen det sista som försvann ut ur ett väl tilltaget hål på fällans långsida! Med långa språng sträckte den iväg mot sjön och skyddande vegetation! Jamen jag fick ju lite fina bilder i alla fall, sa jag för att dämpa mamma. Galvaniserat ståltrådsnät verkar inte bekymra strandlevande små rovvilt. Nätet trycktes provisoriskt igen med fingrarna. Lugn bara lugn mor, det finns bot mot dylika stålgnagare och skattjuvar, sa jag!          
 


Ganska omgående placerades en minkfälla modell Östgöta en bit ner mot sjön och kråkfällan gillrades återigen upp. Det roliga var att där jag hade tänkt ställa ut fällan låg några skatfjädrar på marken utanför ett antal stenblock. När jag granskade platsen så hittade jag tillslut grytöppningen till banditens bo! För ni som inte redan har räknat ut det så var det självklart den lille brune som stod för stölderna. Allt annat bete utanför kråkfällan som försvunnit i omgångar hade nu också sin förklaring. Minken hade alltså tagit sig in i fällan, dräpt skatan och tryckt upp luckan som saknade spärrar. Utanför ingångshålet i marken fanns flera spillningar av rovdjuret. Här hade den huserat länge, men nu skulle den få! För minst femtio kronor hade den ätit upp…
 


Mamma kollade fällan senast omkring klockan tre på eftermiddagen och jag skulle vittja strax innan mörkret kom. Fällan hade alltså bara stått ute sedan morgonen samma dag, och om ni får gissa! Den rostskyddade luckan till Östgötafällan blänkte på avstånd! Men jag har faktiskt fångat mink snabbare i min tidigare historia. Det mesta måste ju först fotograferas och dokumenteras, men sedan öppnade jag luckan för avlivning. Ibland är minken passiv och tyst, fast en del gånger skriker och väser dom ganska rejält. Skinnet, jag tänker alltid på pälsen och dess kvalité, men den här gången fick det bli för flugbindningens skull, och inte minst för viltvårdens. Fast i och för sig tog ju minken skator, men det behöver väl knappast göras två gånger. Nu var det inte många moment kvar till slutet på den här jakthistorien, och kameran byttes mot Drulov’en…