Torsdag den 18 juni försökte jag att få träffa min pappa, den absolut sista gången - för det talade min känsla för. Det misslyckades, läkarna sa att han var hemma. Först hade han inte ens känt igen namnet när jag frågade, sedan visste han bestämt hur det låg till. Jag anade dåligheter. En stund senare ringde jag på hans dörr några kilometer därifrån, hjärtslagen ökade. Skulle han vara hemma? Men inga ljud hördes. I handen höll jag en tavla som jag hade haft sedan jag var liten. På bilden stod min pappa och höll en hand på varje sons axel. Framför stod jag och storebror med pilbågar, pilar och spjut - vi lekte indianer. Vad har man med sig för gåva till sin pappa som ska gå ur tiden, och som jag aldrig ska få se igen? Dörren öppnades aldrig, och tavlan visste jag att pappa aldrig skulle få se, om hans fru kom hem först. Så kortet på familjen följde med hem. Han svarar inte när jag ringer, och jag får på omvägar veta att han nog mest troligt inte vill veta av mig. Ska jag ta det som ett tecken? Att det inte var meningen att jag skulle få se min pappa en sista gång. Skulle jag ha försökt igen? Varför förstod han inte min andemening med att jag tillfälligt hindrade honom att sälja min farmors hemställe? Alla andra familjer vill oftast hålla ägodelar knutna till släkten - så långt det bara är möjligt. Men inte vad det beträffar mig och min pappas sida. Jag säger inget om jag eller mina syskon hade gjort något dumt, eller visat på största oförmåga att ta hand om sig själv, egendomar eller andra. När snart sagt hela min hemkommun och dess innevånare i alla tider har hållit barna Nilssons väldigt högt. Goda lovord på alla sätt. Det måste betyda något, eller att dom flesta inte kan ha fel. Men min egen pappa och hans mamma är vida oförstående. Socialt handikappade, där tron på sina egna barn och barnbarn inte finns - och förmodligen aldrig har funnits. Det kanske var meningen att jag skulle få minnas han som han var, före. Jag vet att det inte var eller är mitt eller mina syskons fel. Det är deras tillkortakommanden - fast det är så väldigt svårt att ta till sig.

Situationen blir inte lättare av flera andra omständigheter, och människor som är bristfälliga i sina förhållningssätt. Personer som jag har trott så mycket om, men när allvarligheter kommer till tals så sviktar självkänslan. Hur människor vänder och vrider på relationer, för att lättja deras eget samvete. Blunda och avkasta. I stället för att inse sin egen brist så vrids teman så att motparten är felaktig. Just för att naivt intala sig själv att - mig var det inget fel på. Finns det inga problem så skapas det, för den inre övertygelsen att det så ska vara. Men att så många drar fram genom sitt liv på det sättet? Lurar, snuvar och bedrar. Oärligt och falskt - utan minsta bekymmer. Vart stoppar dessa människor sina ihopsamlade mer eller mindre onda eller egoistiska gärningar? Kanske rättare menat; samvetesbördan för dessa handlingar. Hur ryms dom? Staplas det som lastpallar på varandra och fraktas bort med bil? Försvinner dom för det? Läggs dom på hög likt en kompost i tron att det ska ruttna bort? Var man vet i alla fall att ingenting försvinner utan allt finns kvar. Så även ageranden och gester till medmänniskor av ond karaktär - dom finns kvar. Men hur bär en sådan individ sig åt? När jag började förskolan som sjuåring så stal jag en legobit, som jag själv tyvärr saknade hemma. Skolan hade ju så många och jag så få, varför inte? Det lever jag med fortfarande, varje gång ett liknande ämne kommer upp. Där stannade min etik och moral i tiden. Den frös till is. Skammen om oärlighet! Personer har utan nämnvärda skrupler karaktär att berätta med en telefonlur som skydd för sin bräckligaste personlighet, de mest dumdristigaste påståenden. Som unga oförstående tonåringar. Häva ur sig mängder av osakligheter på löpande tunga. Lögner för att stilla sin egen sköra självkänsla. Återigen, naivt intala sig själv att mig var det då inte fel på. Vuxna läraktiga varelser - kan tyckas. Att bara kunna inse och förstå varför en människa beter sig som hon gör, när jag gör på det ena sättet eller det andra. Säger ett ord, några andra eller inte ett tredje, varför svarar motparten som denne gör? Hela din omvärld och alla dina relationer byggs upp av väl valda ord och gester. Det är du som lämnar det medan andra är mottagare. Då gäller det att det finns gott om insikt och acceptans för berördas reflektioner och gensvar. Det heter ju att du lär känna dig själv genom andra, i normalfallet ska sådant ge styrka och funderationer i kring sin egen gård, men somliga stänger grinden och drar igen dörren. Ett mått på en människas välbefinnande och självkänsla finns i omgivningen räknat. Öppenhet och ärlighet skapar variation och mångfald. Trygghet drar till sig mycket folk som vill bekanta sig, och kan finna substans och pålitlighet. Uppdragna persienner och vidöppen port är inbjudande och symbolik för välkomnande. Min pappa har i dagsläget inte en enda riktig vän, inte ens en livskamrat med hjärtlighet, och än mindre sina egna tre barn. Osäkerheten hos dessa bygger en dåligt verklighetsförankrad värld runt omkring sig, som en trasig fallskärm genom dagarna. Du tar dig visserligen till marken, men hur hårt landar du när sista andetaget tas? Även det sura ägget har ett hårt skal. Nu har min bäste vän heller inte långt kvar, inte mycket tid att ge mig. Varför just nu? Vi är inte klara med varandra, i alla fall inte jag med honom. Saknaden av han kommer att vara ändlös. Likaså ett bortfall av grundmurat sanningsenliga och fullständigt rejäla personer kommer att hamna i samma rang av längtan. Än en gång, hur bär människorna sig åt? Hur mycket rymmer deras samvete? Mitt blev fullt av en legobit.

Folk går i skola, läser böcker och avhandlingar. Studerar på djupaste nivåer. Det obligatoriska vore att anamma mänsklighet och genomsnittligt godartat förhållningssätt. Skulden får samhällen, skolor och mediala vägar. När allt i slutändan ändå finns i ditt eget huvud. Mitt hopp om det mänskliga livet tappar en byggsten för varje individ i min framfart som kommer till korta, för det är där det börjar - hos dig själv.

"Erret, et extremos alter scrutetur Iberos.
Plus habet hic vitae, plus habet ille viae."