|
Min vän som mera sällan träffas, vaktas väl av en skicklig liten röd sak Alla hans hundar genom tider har haft samma egensinniga lynne. Det var självfallet inget nytt under solen, men kaffe hos gubben ville jag ha innan jag sökte mig österut. Bilen vaktas, kojan vaktas, bössan vaktas... och matsäcken vaktas. Få gånger bryr jag mig om hundar eller lägger märke till dom, och så även denna gång. På väg upp till kojdörren så gick jag rakt över tikens mattallrik, och det skulle jag inte ha gjort. Ett par översnöade ben syntes inte och det brände plötsligt till i vänster vad. - Ääääh, sluut å fjask! Fick jag ur mig och gick in. Elden började spraka och pannan skramlade till, vilken stund. En smula störd var jag, det gjorde ont, sved och brände i benet. Det blev fuktigt - jag blöder. Kängan remmades upp och jag tog en bit papper och klämde fast. Långkalsonger är bra mot kyla, och hålla fast sårvårdande med. Gubben tyckte det blev ett fult sår och på byxorna. Sårets spets satt ihop med övrig hud i ett par millimeter brett stycke, lite kåda och en bäverknavring hemmavid så fick det räcka. Men skulle jag komma ända hem? I en tvär kurva kom plogbilen ut med väldig fart, jag körde inte speciellt fort. För ungefär två veckor sedan så körde jag på tok när jag väjde för en grym rovdjurshund. Sådana gener kunde jag inte köra ihjäl. Däcket small, fälgar blev skit, plåt bucklades och hjulinställningar blev minnen blott. Lite ont i magen, revben och allmän virrighet, fast annars gick det bra. Plogbilen kom snabbt, bromsarna fick inte låsas men bladet var allt för långt ut i vägen. Den här gången ska jag fasen inte köra av vägen, det bestämde jag. Höjden på plogbladet skulle ta precis över ratten, så fel kunde jag väl inte ha. Precis när jag tänkte kasta mig ner på passagerarsidan så svängde lastbilen till med bladet i följe! Båda fordonen vidtog nödvändiga åtgärder till fullo för att behållas hela, och det gick vägen. Möjligen en sockerbit på högkant kanske hade rymts emellan. Pulsen var ungefär vid rejäl jakt. På hemvägen därifrån började tankarna rulla som bilen. Vad vore bättre? En cabbad 1,3:a utan ruta och antenn? Eller en Skoda med ännu ännu sämre hjulinställningar? Ja, ja... som det var nu så hade bilen i alla fall behaglig värme i kupén, så det var ett bra val. Det var väl alternativen, att ta av vägen eller låta bladet skära av halva överdelen. Jag valde hur som helst att inte köra av vägen igen, för det var inte roligt. Turen gav mig en fortsatt skadefri färd. Fällor placerades längs linjen hem. Mina funderationer föll på en bisamstack som jag bara måste undersöka på närmare håll. Alltid minst två knivar har jag på mig, för annars är man jämförbart naken. Jag kunde se stacken på insidan, gick och smått fantiserade - det blev spännande. Isen var inte inbjudande alls, vegetation störde intrycket av att den teoretiskt borde hålla en vital Trapper. Om jag bara kunde ta mig dit, då skulle den hålla tyckte jag. Några knäböj för att känna hållbarhet och det märktes omgående - isen brast! Svart vatten runt omkring men enda vägen är tillbaka. Ett par sparktag i vattnet och båda knivarna höggs igenom, men det höll inte. Jag hann på tiondelar känna mig som ett klumpigt och onyktert sjölejon som inte visste bak eller fram. Några simtag till för att forcera flaket som inte höll och knivarna höggs återigen fast. Mitt nyligen öppnade sår sved knappast mindre av det kallkällkalla vattnet. Ofta tas jag för att vara ett genuint sommäl, men nu hade jag hastighet som en duvhökshane på väg mot köcksickän. Vattnet rann och pulsen var som vid en präktig virvel över torrflugan. En kniv i varje hand på svag is är som att öppna kablarna till skidbindningen när du skidar över nyckfulla skogstjärnar en januaridag. Imman skymde sikten och värmen var på rött. Kan en bil vara så kall någon gång? Elden eller bilen är valen, men jag hade mera ärenden så min dag var inte klar än. Om jag hade varit fackligt ansluten så skulle jag med bestämdhet vara både utestängd och upphängd för många år sedan. Övertid, vad är det? Jag skulle i alla fall besöka skogen igen. Något blänkte eller skymtade till på öppningen till höger om bilen. Min hjärna gjorde bara en tur fram till problemet; - Vad var det? Så spratt älgkon upp mitt framför min väl så livshotade 1,3:a. Jag lät mig luras i tron att det var bilen och inte jag som var ödesmättad. Eller hade jag hunnit med något oärligt eller rent styggelseartat i gärningsväg? Inte vad jag kom ihåg, ja, mer än det vanliga förstås... Så hur som helst igen så var det bilen som inte skulle få finnas - tyckte jag. Kons klövar slog med nätthet i just, kofångaren. Det frasande ljudet eller vrålet kanske rättare menat manade älgkalven till att kasta om! Om jag inte hade bromsat med allvar den här gången så hade jag haft en medpassagerare på vägen hem. Det skulle vara både trevligt och gott i och för sig, men jag kände absolut inte för att ta reda på massa kött - efter en dylik dag... Har saker, ting och händelser sin mening? |
