- Ta spöä Mathias, ja jett pass på å ta na bilda omä vi sku tappän! Mitt på blanka heta sommardagen gick en fisk upp kraftigt ur ytan, intill en holme. Både jag och brorsan förvånades rejält, öring kom självklart upp i huvudena - eftersom det ändå är en dröm. Jag drog ner stämningen med att förvarna om att det kanske bara var en riktigt stor tumlarsik som välte omkring. Årorna förflyttade oss närmare och en stekel kom glidandes förbi båten. Det kanske var den siken försökte ta, sa bror. Jag instämde att så var fallet. Under ett par kilometers rodd hade jag predikat hur dåligt fisket var, dels nu för tiden och speciellt under heta sommardagar. En av replikerna var bland annat att; detta är inget öringväder. När tanken hade släppts på den store och prickige, och mest troligt då som vanligt, åkt vidare till mitt hjärta... så slet det till i mitt spö!
 

Jag blir så oändligt besviken på hur livet kan vara så att det skiljer människor åt, ibland på goda aningar, men också kanske lika vanligt på onda. Bror flyttade ifrån Vilhelmina rätt tidigt, dryga trettio milen bort. Den här gången var det kärleken, som tur var. Finns det inte lika stor drift ifrån båda parter att vidmakthålla relationer till de nivåer som de tidigare varit, så kan det nästan vara omöjligt på sikt - att hålla varandra. Mer eller mindre traditionsbundna vanor och turer måste man skapa under åren. Vi har lyckats hyfsat bra jag och min bror. I sommar kom han hem nästan en hel vecka, där vi emigrerade till skogs, så länge den fångade fisken tillät...
 

Vi lever egentligen i vitt skilda världar han och jag. Från det att vi blev födda så var vi jämt med varandra, ofta dög ingen annan kompis - än just Mathias. Vi följdes ständigt och alltid med spöna i varsina händer. Överallt var vi, så långt benen orkade, cyklarna rullade, mopedernas bensin räckte eller det dygnet kunde inrymma för en bilfärd. Det finns knappt någon idag som tror en när jag talar om att vi delade samma rum tills den dagen han flyttade. Han var nog omkring tjugo år gammal, under den delen av våra liv så hade vi vaknat och somnat ett par armlängder ifrån varandra. Hur många gånger hade jag sagt: - God natt Mathias? Sorgen med en början; är att den alltid har ett slut...
 

Avståndet tog oss ifrån varandra. En av våra gemensamma nämnare har förbryllande skrämmande ständigt, de sista åren försökt att slå kilar mellan oss. Barnaskaran på tre har fått samma behandling, söka vinna den första, släcka den andra och försöka bryta loss den tredje. Milen och sätten vi lever skiljer oss åt, men vi har samma härkomst. Res jorden runt, fly och illa fegt fäkta, göm dig bakom bräckliga ord och falsarier, slå kilar och bryt med onda järnspett. Det kommer aldrig att lyckas. I tanken har vi varandra, och det kan ingen ta ifrån oss. Jag lovar er syskon: Det kommer aldrig någonsin att få hända.