Den berömda och numera mediakända viltkorven. Jag och min kära mormor brukar göra korv av vilt och viltkött som blir över. Med att bli över menar jag i huvudsak bogar av hare, bisam och bäver, samt alla ben eller lår som somliga kallar det - av fågel. Alla vilda fåglar, i närmast tanke skogshönsen har väldigt väl utvecklade senor och ledband i underbenen. Det är faktiskt ingen njutning tycker till och med jag själv, att skära bitar av rökta tjäderlår och bara äta som de är. De avskurna senorna kan bli mycket vassa, och är man ovan kan man stampa sig rejält i både tunga och i tandkött. Allt ska tas omhand så det fick bli kvarnen...
 

Precis allt restkött fick åka med, tillsammans med en mindre andel fläskkött. Fläsk är en nödvändighet för att få den saftig, och till viss del också för hållfasthet och konsistens. Äkta korvskinn ska det vara, eller ännu bättre verkliga tarmar. Mormor börjar tyvärr tycka det är besvärligt när jag kommer med mina småpåsar, styckfrysta delar och annat smått och gott. Och andra sidan jag - har väldigt skoj! Vi kryddar med bästa förmåga och ibland blir det kanske av något gammalt sekelskiftesrecept. Eller att vi helt enkelt gör en städning och upprensning i hennes kryddskåp, då brukar det bli som bäst.   
 

Sju arter ingick i blandningen. När jag skär en skiva hamnar tanken ibland på Ammarnäsvilt och deras "Viltkorv". Trapperns viltkorv innehöll i alla fall; björn, tjäder, orre, järpe, ripa, knipa, bäver och fläskkött... Den här dagen var det nära att jag blev "veerfast" som det skulle sägas på min dialekt. Lillkanoten bars upp på land och rätt mycket ved letades åt, jag var beredd att måsta bli kvar - ligga under kanoten i storm, regn och bara elda och må gott. Lyckan var min och det mindre lämpliga vädret drog förbi vid landets rand. En smula blev ögonlocken liggande stilla medan halvdrömmarna nog var mot siken som snappade utterns flugor. Ryggen vilade mot en väldig tall och solen målade skönt mitt ansikte - ville han inte ha sin tår? När tredje kåsan var nere vaggade vågorna anpassat till att bege mig ut...
 

På tal om gäddans glupska strupe. Filékniven mäter hyfsat exakt tjugoåtta centimeter. Vikten på den gröna var utan våg kanske tre - drygt.
 

Dimensioner. Det är lätt att tappa sitt fäste och se världen i platt och tunt, somliga gånger också genomskinligt. Hur ofta hör jag inte tråkigheter, ledsamheter, motgångar, krämpor och besvärligheter. Människans gnäll och suktan efter något... något annat, något nytt, något spännande, roligt. Det ska hända något, tristessen vinner mark och hon känner sig aldrig nöjd och till freds. Människan gifter sig, åker utomlands och ordnar fester. Skaffar ett barn till och kanske byter adress eller sambo. Super sig i blåfyllan och beter sig illa, ett rop på hjälp... ett tystat rop, utan svar. Skaffar sig sjukdomar och åkommor av olika slag, får ta en kölapp och ett plåster på armen. Väntar på posten och diagnosen eller dagstidningen med olycka runt världen. Du är din egen lyckas smed skulle en klok ha skrivit någon gång i tiden. Jag i nuet skulle ha sagt; - Se det stora i det lilla.