Något som tagit vikt mina sista år har varit valet av plats. Det ska kännas och finnas något där jag slår ro, för annars hade jag väl lika gärna kunnat fortsätta - eftersom meningen var tappad. Här stortrivs jag, likt den gråvita flugsnapparhonan som lyckats väva och binda sitt symetriska lilla rede, i hörnet av den jättelika lådan på trädet, där knipan egentligen skulle bo. Fågeln som bara fyller hålet till en blygsam del, flyger ut och in - till synes hur belåten som helst. Själv söker jag någorlunda torrt bränsle. Yxhuggen var motbjudande från början, när jägarögonen lyste mera än solen och patronernas fabrikat betydde mera än hur färgen på kaffekokets skum skulle vara. Nu ljuder veden av yxan utan att skämmas för sig. Tjädern har hört det förut, före förra seklet och före det också. Jag lyssnar hellre på när tjärveden skriker än när pejlar piper och sprakar. En gång i höst blev kaffet mera än märkligt kvar i bilen, alternativen var te på barr till krusa som alltid finns i pannan. Över en halv mil senare lade jag dit fler kvistar, med enda skillnaden att himmelen och vattnet var utspädda med rosa toner. En mental föreställning ger bara själen vila om den infrias. Lika gärna kunde jag kura ihop mig i en svag båge runt värmen. För vad skulle jag hem till? Vad är ett hem egentligen? När ögonlocken lyftes med morgonens sida vore solen bara på andra sidan sjön, bakom landet, och glöden var inte längre brännande röd utan förbytt till kol - fuktigt grå och kall. Men jag var väl fortfarande hemma, fast bara något längre bort, sett till geografin och måtten som någon klok skapade för att mäta tiden? Mitt hem är där jag vistas... Inte någon höst, något år... har ljuset haft ett sådant värde. Parallellt har viltet i, på eller utanför ryggsäcken aldrig varit så försvinnande. Precis här talar vågskvalpen som bäcken gör. Vattnet, landet och luften. Elementen i en komplex blandning som lockar. En kamrat som jag otvingat följer brukar fråga; vill du sitta här? Duger det här? Men här då? Elden, det brinnande klotet bortom randen leder till fulländning. Är det ursprunget?
 

Bredvid säcken fanns inget villebråd och trepipingen var inte ens laddad, men den ramade in stammen av tallen lika bra ändå. Dropparna försvann fräsande iväg upp med röken fylld till brädden av tjärdoft. Knivspetsen blandade kaffet med vattnet så att skummet fick samma färg som framstockens nötta skärning. Ryggen blandade kylan och mörkret, medan ansiktet målades ljummande skönt av ljuset och värmen. Händerna omslöt björkens knöl och läpparna trampade en stig till den dagen då jag bestämde mig för att; den här ska jag ha - det här ska bli min kåsa. Någon gång har eldens ljus svagt reflekterat ögonparet ute i vattnet, men bara efter det att solen helt har lämnat mig. Det var inte märkvärdigt svårt att förstå varför den talade om för andra att här var dennes gräns, sitt revirs stolpe. Spillning på utvalda stenar. Men varför var den inte rädd mig, eller i alla fall rädd för elden? Har den inte sett elden förut? Eller funderade den varför jag hade tjuvlånat platsen utan att först fråga? Inte har jag läst i någon bok att sådana läten kunde komma ifrån det djuret. Tänk om den var fullhårig nästa gång jag kom hit, och tiden i världen var en annan? Men jag visste varför den också ville uppsöka hällan, säkert av samma anledning som jag. En dylik möda, flera flera kilometrar för minuter i evigheten. Ett ögonblick i dagen. Teet på barr var nog bara andra ingredienser, soppan hade mättat magen på samma sätt ändå. Solen lyser även genom den fattiges fönster... Resultat, allt har blivit så resultatsfixerat. Vilken vanlig tanke för en gång skull, som plaskade till i strömmen som vaket av storharren när ett lågt, knappt hörbart hundskall hördes. Måste man jaga ända in till det skjutbara ljusets sista, bara för att få med sig något hem? Eller för att få skicka som ett multimeddelande till sina jaktkompisar. Skriva på datorn till allas beskådan, att jag kan. Eller min hund kan. Gps:en sa att det bara var så här långt ifrån mig. Där är hunden nu, här är jag nu och myren är bara hundrafemtiometer bred, så det går snabbt att gå över. På den där vägen kan jag hämta upp hunden om det skulle bära av ditåt.
 

Längs det där hygget kan vi köra fram älgen, och där kan han hämta upp hundföraren så att han slipper gå. Så att alla andra kan få åka hem någon gång... Den där dragaren fraktar hem älgen mycket bättre över blöta marker än den, på det sättet går det fortare. En köttbandsåg kapar upp ryggbitarna effektivare, då går det mycket fortare att packa ihop allas andelar. Nu har dom utvecklat batterier till pejlen så att dom räcker mera än dubbelt så länge. Extra bra finess var ju spelen i Astron om hunden inte får upp och det skulle bli långtråkigt. Pannan vickade till och berättade att nu är påtåren klar. Gud så skönt att slippa gästande turister. Det där kunde jag väl aldrig tänka tänkte jag. Folk som har fastnat i materialismen, där avstånd, siffror, antal, raser, fabrikat, metrar, kullar, priser, kalibrar, kronor och tid... härskar som diktatorn. Jag undrar om inte kniporna där ute förmedlar mera vettigheter till varandra än många andra människor gör just nu? Om alla skriver vad man gör på datorn, så kan alla läsa det. Då slipper man åka och hälsa på varandra. Det är riktigt bra med Facebook:en, då sparar man tid. Eller primärt att man får se vad alla sysslar med, hemma - i sitt hem. Då sparar man tid. Vad ska ni göra med tiden då? Lägga den på hög och spara den till sen? Jag sa aldrig att rubriken skulle ha med innehållet att göra, och måste det nödvändigtvis göra det? Vem har bestämt det? Mönstermänniska.

"Vi borde något oftare stå vid vårt fartygs reling och se oss omkring som nyfikna passagerare och inte vara nöjda med att göra vår resa likt tjockskalliga sjömän, sysselsatta med att repa drev och blånor. På andra sidan jordklotet bor endast vår motsvarighet."