Jag skulle nog själv aldrig sitta och köra iväg ner till södra Sverige. Men när jag fick ett sms av en kompis halv tio på kvällen, att han tänkte åka ner nästa dag - så var det till att börja undersöka saken. Vem känner jag, så nära Falun som möjligt? Och vem vill ha Trapperbesök på ett halvt dygns varsel? Min gode vän hade frieri för ögonen, så han tänkte parkera där mitt inne i smeten. Hur länge han hade tänkt bli kvar där visste ingen, inte ens han själv. Då fanns nästa dilemma; finns det någon som vill ta emot och hand om en Trapper på oviss tid? Ja, ta hand om var väl en sak. Om jag fick ha med mig alla skogsgrejor och bössan så visst kunde jag rå mig själv. Plötsligt dök Tessan upp i mitt huvud! Ett meddelande gick iväg vid ett på natten - vem är vaken då? Inte en jägare som hon i alla fall... Tidigt på morgonsidan hade jag ett svar som löd ungefär: Ja men det är bara att svänga förbi! Säg till när ni är på ingång så åker jag och hämtar upp dig.
 

Alla tvivelaktiga villkor var uppfyllda, så på en timme var det bara att packa och vattna blommorna. Vilken människa och människor det finns som ställer upp på något liknande! Under tiden hade Henrik och Pierre också kommit på tapeten, och många flera med varierande antal mil ifrån hållplatsen. Det fick räcka där, flera kanske inte skulle rymmas under klockan. Henrik fick köra nog långt för att träffa mig i alla fall, vilket jag blev mycket glad över. Här fick jag bo, på familjens gård som uppfördes i slutet på artonhundra. Utsikten var från husen - öppna, stora, platta ytor med märkliga skogar anslutande från alla håll. Här fanns viltet, folket och vägarna. Det skulle ju naturligtvis bli jakt!
 

Inte var det mycket som liknade en Trappers koja, men gammalt till stilen, pedantiskt och väldigt fint. Familjens hus var otroligt välskött och renoverat på bästa sätt, inredning som i alla fall var väldigt lika det jag var van vid hemifrån. Tessans familj, mamma och pappa var hur härliga som helst och dom tog väl hand om mig. Egentligen blev det väl inte mycket till jakt under dagarna. Vi hann med Rättviksmarknad, hälsa på flera av hennes vänner, middagsbjudningar, ett besök hos Vildmarks i Borlänge och helt enkelt gemenskapskvällar av stor gemytlig och social karaktär. Det var tur att Henrik var med i gänget som höll balansen, han är lugn och saktmodig. Plattlänningarna måste få introduceras i det norrländska tyckte jag, så då smög en björngallsbuse fram - då lättade till och med Henrik från stolen! 
 

Ett par skogspromenader hann vi i alla fall med. Att det inte blev heldagar av jakt gjorde ingenting, det består ju i alla fall mitt liv av ändå. Det sociala, umgängen och kamratskaper är kanske i slutändan det viktigaste av allt - och det som jag värdesätter mest. Tessan är heller ingen vanlig människa, och än mindre en vanlig tjej. En sådan passion för något, i det här fallet jakten och hundarna har jag sällan stött på! Trots sin jämförelsevis väldigt unga ålder, i jägarsammanhang, har hon tre hundar och väldigt stor erfarenhet och kunskap om jakt i södra Sverige - med just hundar. Hennes båda Laikor hade skärpa för rov som få, åtminstone den äldre. Den yngre hade precis lämnat startgroparna och Pluto på bilden var redan inkörd på allt halvsmått. Tessans sätt att kommunicera med hundarna och att få fram deras glädje av att jaga imponerades jag av. Ändå är jag ingen hundkännare speciellt. Hon blir så här tidigt redan anlitad av stora markägare för jakter. Att hitta och se en människa som har en lockelse för något, ett sorts kall, en längtan av att göra, en suktan av att skapa, en dröm av att alla dagar få måla, eller att tråna dagligen av att få komma hem och se något ta form av sina egna händer... det gör mig varm inombords. Tessan kommer att gå långt.