Nitton minuter i klockan sex på kvällen, den 24: e september 2011 föddes en liten pojke till världen. Han vägde fullständigt normala tretusensexhundraåttiofem gram och var bara en liten centimeter över halv metern lång den lilla skorven... Norrköping kom att bli hans begynnande plats i livet tillsammans med sin mamma och pappa, nämligen min alldeles nog så fina och karaktärsstarka lillasyster Jannie Lindgren. Alexanders pappa är en minst lika schysst människa. Där det efter umgängen under de allra flesta former, situationer, tider på dygnet och folkkonstellationer - skulle visa sig att Johannes Årsjö som han heter, var bärare av inte bara periodvisa megatunga atlasstenar, utan en hel del mycket goda egenskaper som människa. Efter en tid så insåg jag att det fanns precis lika mycket genuina sidor som muskler i den killen. Jag tycker i vart fall att det är väldigt sällsynt med personer som har mycket att säga, en hel del att tycka, kan få ord på sina meningar... men kanske framförallt dessutom ha en välgrundad livsåskådning. Tillika karaktär, moral och etik. När jag och Johannes hade plöjt en hel del av väsentligheter i generella livsfrågor och sammanhang, så blev jag trygg. Johannes är förbluffande ödmjuk och medveten, och till detta hör att jag träffar och utsätts för väldigt mycket människor och personliga möten. Så jag tycker mig veta på ett ungefär hur man bör vara för att kunna vara dräglig, gentemot snart sagt alla i ens närhet och avlägsenhet. Sist jag var ner till min underbara syster, hennes och hans familj, så hade vi otroliga dagar tillsammans. Ingen var nog mera belåten än mig när bilen åter gick norrut. Johannes är helt klart den absolut bästa för min lillasysters liv, det vet jag och visste jag då. När jag sedan fick meddelandet om att han dessutom skulle bli pappa till hennes och deras barn, så var allt totalt. Att något i mitt liv kunde gå med sådan välgång och utsaga, trots mycket blytunga steg de sista åren. Där jag för övrigt bara ha kunnat översvämma mig av glädjen i det gröna i skogen, den friska vinden, den höga etern, de speglande ytorna och de ändlösa vidderna; med navet i detta av eldens flammor... När lille Alexander kom till kombinationen av dessa hjärtliga delar så är med all säkerhet, ingen lyckligare än jag... Jag har genom åren utstått väldiga korkade beteenden hos människor av alla de slag. Då kan inget upphävas på ett bättre sätt än att när jag då får ha Jannie, Johannes och nu lillskorven i min, förvisso i en geografiskt avlägsen närhet. Men de finns där, och är medmänniskor med stort m, meningsfulla på alla tänkbara sätt - och så klart den finaste familj som jag har... Jag vill naturligtvis samtidigt passa på att gratulera Johannes till det för mig; superhäftiga priset av att åter igen utgöra titeln av Sveriges starkaste man 2011! Hur kan han bli starkast i Sverige? Fast när jag sitter ner i soffan med han och den traditionsenliga trettiotrean, när vi går tillsammans allihopa på Kolmårdensdjurpark, eller kuskar runt i bilen... då inser jag vissa skillnader i han och jag. Med mina cellulitblyga, knappa sjuttio, så kommer jag nog aldrig att få stå med en sådan guldklimp i näven. Alla andra "småtitlar" som han också kammat hem i diverse styrkelyft tycker jag är strandfisk i jämförelse. Det enda jag i mellan varven får fila in är att jag i alla fall var med i tidningen Land före han... Sen att han har hundratals Youtube träffar, reklamfilmer, tidningar, stora shower och uppvisningar, sponsringar och massa annat. Att han är mera känd än mig helt enkelt, det sväljer jag glatt och med finurlig lyster i ögonen! Att det blev Johannes med sin syn på tillvaro och liv till Alexander, är jag mest stolt över. Jannie vet väl sina goda egenskaper, så skryter jag upp hon här blir hon väl allt för "ohaänäs" som mormor skulle ha sagt, när dom kommer hem till jul. Så fort Alexander kommer hem ska jag lägga mig på babyfilten intill, med en fullpälsad ekorre och kniven, så ska han få sin första lektion av morbror Christian - i att framifrånflå ett äkta gråverk. Sedan ska vi hem till Solliden, så jag ska hjälpa han att sätta upp sin första småfågelholk. Så att han redan från början får med sig att man, som jägare är hjärtlig och ömmar för djuren i skogen... Det kan aldrig börjas för tidigt ;) Tills dess så håller jag, allt vad jag kan mina förhållandevis klena och små tummar för Johannes - när världens starkaste man står i farstun! All lycka...