Ända sedan jag var liten har jag, min bror och mina kamrater fiskat i åns sträcka, utan att ha fått en endaste öring. Biotopen, strömmens hastighet, alla forsar, det kraftigt syresatta vattnet, avlägsenheten och insektsrikedomen lägger mark för att kunna föda och hålla öring. Utter och mink finns på samma sätt, som vid alla andra vattendrag. Gäddan dominerar i de stilla sjöarna, både uppströms... och nedströms. Men tar sig harr fram, igenom och förbi, så borde också öringen göra det.
 

Harren är grov, bred och full av kraft - därför har jag alltid dit lockats. Gubbarna, de framlidna och medelålders har heller aldrig fått öring där, någonsin. Nu för en klen tid sedan fick jag veta att en äldre kvinna fick en jätte i mitten av åttiotalet. Då är det fångat två där nu! En gädda som hade släppt ner sig ett stycke till en hölja, plockade jag upp för att rädda liv på andra små fettfenade. Harrar för rökstuten var landade och insaltade. Jag gick mest och slökastade. Till den största och vildaste gropen kom jag till slut. Där stod aldrig harren, för att strömmen var för stark. Så varför skulle jag kasta dit en spinnare nu?
 

Skitspinnaren landade nära klippan och kom för högt mot ytan som vanligt, mot den turbinstarka fåran. Min blick sökte bara mink på andra sidan, för jag skulle ju inte få någon harr där nu heller. Det slet till så rejält i mitt halvkorta spö att jag nästan föll i ån! Förvåningen över brutaliteten krossade min dröm om minken som skulle visa sig, som ett ramlat ägg ur handen. Den som gapade över mitt bete styrde torpedfort ner dit forsen var som snabbast. Där, längst ner slog den rot! Jag vägde och kände, flera gånger... för att kanske få den att släppa greppet. Det enda som hände var att nylonen töjdes och klingan vigde.
 

Vilken fruktansvärd gädda - och inget stål mot käftarna tänkte jag! Plötsligt slank den mellan klippblocken till väktare om forsen och drog neråt. Nu gick det fort, och jag aktade både mig själv och kolven från olycka. Stranden är varken gjord för löpning eller människa. Hushöga jättar till block och skrevor som rymmer både älg och ren. Nu intog den en ny försvarsställning vid nästa anhalt lika den första. Av samma procedur med längre tidsrymd emellan så släppte den, kom till ytan snabbt som järven och sköt sig projektilfort ner till nästa stora lugnare ström.
 

Där vaggade den sig fram och tillbaka, osynlig på djupet. Men åskådningen av den, halvt ovan vitforsen sa att det varken var gädda eller harr. Nu i senare stund kan jag inte styra mig till minnet att jag andades, förrän efteråt att greppet pressade ihop gällocken. En bild till, en scen till har jag fått av ödet att komma ihåg på äldre dagar - om jag tillåts leva dit. När den store trotsade mörkret i senkvällens vatten. När prickarna möttes av solens ljus, när fläckarna inte längre var i gråskala, utan när de nådde till ytan... och fick kulörer i brunt, rött och blånerat svart... på en botten av silver och guld.