MAJ - FÖRSOMMARFISKE



Minnena om vintern - snö, kyla, fällorna och det sammanbitna ansiktet i vindbyarna... fanns med i mitt huvud när jag gick längs de alldeles för bekväma spängerna intill sportfiskevattnet. Att det i alla fall kändes som för bara ett par veckor sedan. Nu låg både solen och himmelen i tjärnens tak. Skogen omgärdade i gröna kanter. Men när jag släppte ner blicken genom reflektionerna så strävade årets första näckrosor mot luftrymden. Det var nästan så att jag ville hjälpa de upp. I tjärnens klara vatten fanns säkert ännu bara larverna till vattenbaggarna. Sommardagarna var fortfarande endast i början på kalendern, men några rödingar kom förbi i sakta gångfart. Även en liten röding kan vara skön för spöet och ögat. Den hade ungefär tio stora larver av baggarna i sig, och en svart mindre massa - som jag härmade med en mini klinkhamer variant, helt bunden av tjäder, med undantag för hacklet.
 



Jag måste nästan faktiskt medge att skottet tog för dåligt. Den kom simmandes längs landlinjen, jag tog tag i pistolgreppet, tryckte på linsskyddens knappar, lade an och följde med i en kort horisontal rörelse... djuret klev snabbt upp på en låg tuva, men kanoten hade hunnit vrida sig en aning. Jag tyckte att jag sänkte riktpunkten innan skottet, men den hoppade snabbt rakt upp i luften och försvann i ett lätt plask! Några paddeltag senare fick jag se lite av pälsen där den hade suttit. Men, så less jag blir på mig själv. Kan jag inte ens ha totalt missat kroppen? Utan det blev en besvikande skadeskjutning dessutom. Det är nog min största plåga, och jag har både sagt och skrivit det otaliga gånger; att jag inte får mitt vilt som jag skjuter mot. När jag styrde i land mot ett knappt gångbart myrmarksstycke så fick jag se utterns matbord. Det är inte varje dag, och det hittas naturligtvis lättast innan det grönskar. Här hade den suttit massor av gånger, och gäddorna delar jag gärna med mig av. Och jag som hade sett fram emot att få marinera lite bisam inför sommaren, men lite päls tar nog åt sig för dåligt av kryddorna och löken...
 



Tänk så lång tid man måste vara död, mot för hur länge man tillåts leva. Vad ska man göra då? Har man något att se fram emot då? Jag tror fortfarande att det finns lika mycket efter döden, som det fanns innan dagen man föddes. Och de dagarna kommer då i alla fall inte jag ihåg. Jag stod en dag och ordnade med kött och sådant inför sommaren, det var ganska sent och radion i vedboden var på. Karlavagnen ägnade timmar åt folk som av olika anledningar hade förlorat sina arbeten. En man berättade att han hade tvingats sluta på en tillverkning efter tjugo års tid. Första veckorna hemma gick väl bra som jag förstod det. Arbetstagaren betonade vikten av sina arbetskamrater, de var värda allt och gängen hade så fantastiskt roligt på dagarna, på rasterna och luncherna. Programledaren frågade om han hälsade på sina kolleger nu när han var utan jobb - men det gjorde han inte. Det var bara så, det gjorde ingen... Mina tankar undrade om den egentliga betydelsen, på riktigt. Mannen var utom sig av tristess när han nu varit hemma för länge, han visste inte vad han skulle göra - han hade helt enkelt inget att göra; efter att brevlådan var tömd, nyheterna på datorn var kollade, gräset var klippt och maten av frun var uppäten.
 



Att få känna sig behövd och uppskattad av sina jobbarkompisar, som ändå inget betydde efter att klockan slagit fyra? De som hade så roligt på jobbet, skrattade och skämtade om allt och ingenting. Tänk att leva för att arbeta? I tjugo år på samma plats... öppna samma dörrar, gå genom samma korridorer, trycka på samma knappar, dra i samma spakar, ställa upp samma mjölklitrar på hyllorna, eller se samma mil av vägar... medan sekundvisaren sprätter mellan strecken på urtavlan, och hjärtats slag blir klenare och klenare. Om lördagen stod urnan på det gröna gräset intill det mörkare hålet. Bror min greppade den, och omfamnade den en stund i sin barm. Det var min pappas sista hjärtslag, men nu var han hemma i alla fall - hos farfar. En patron i hans favoritkaliber, ett litet fiskedrag och en bit torkad gädda. Han måste ju kunna fortsätta, och innan han hade fått sin fångst eller sitt villebråd, så hade han i alla fall lite mat till dess... En nagelstor askflaga av torrsälgen virvlade hastigt upp mellan tjärvedsflammorna. Den slet sig loss och följde med värmen upp en bit. Jag slutade se den när den dansade längs kvällssolens bård, men när den åter sjönk i skuggan av skogen och åns fåra så kunde jag se den igen. Flagan vickade sig sakta mot strömmen och tycktes ta en sista suck. Den som hängde en stund ovanför den mörka ytan, för att sedan låta släppa sig ner... och upplösas till inget. 
 



Lite förvånad blev jag när det slet till i mitt halvkorta haspelspö. Inte hade jag tänkt prova egentligen, jag kom ner enbart för kaffeeldens... och platsens skull. Det hördes tydligt på det upprörda, vilda bruset att det inte var lönt att göra några kast. Jag funderade nästan på om somliga harrar hade dröjt sig kvar på lekplatserna. Vart och ett fjäll på den större hade som ett alldeles eget landskap av färger i spektrum. Det syntes nästan lockande att få hoppa med ett ben i taget, från det ena fjället till det andra... som när jag var liten och hoppade mig fram på de yttersta stenarna i forsen... Att man kan bli modstulen bara för att knivryggen mötte nacken på den lilla. Krokarna tog så illa att den aldrig hade kunnat fortsätta i strömmen. Harren var för liten, men när jag liks tagit livet av den så skulle jag också tillgodoräkna mig fisken. Jag kom ihåg småpojkarna hemma i byn, som naturligtvis var lika gamla som jag. De fiskade också, stod nedanför bron och metade - både mört och fin abborre. Fiskarna kastades upp på vägbanan och hamnade under vartenda bildäck. Redan då, när jag var så liten... lade jag märke till sådant. Vad skapade ett sådant tänk, en sådan ondska, en dylik vårdslöshet hos människan? Vem lärde dessa barn? Hur gammal var jag - när jag kunde känna det ödmjuka inför allt? På vägen hem i den sena kvällningen så fick jag se en folkmassa på klippblocken mellan furujättarna. Vad gjorde de här? Jag tror att alla var på flykt, på väg bort - men det är redan för sent...