|
Minnena om vintern - snö, kyla, fällorna och det sammanbitna ansiktet i
vindbyarna... fanns med i mitt huvud när jag gick längs de alldeles för
bekväma spängerna intill sportfiskevattnet. Att det i alla fall kändes som
för bara ett par veckor sedan. Nu låg både solen och himmelen i tjärnens
tak. Skogen omgärdade i gröna kanter. Men när jag släppte ner blicken
genom reflektionerna så strävade årets första näckrosor mot luftrymden.
Det var nästan så att jag ville hjälpa de upp. I tjärnens klara vatten
fanns säkert ännu bara larverna till vattenbaggarna. Sommardagarna var
fortfarande endast i början på kalendern, men några rödingar kom förbi i
sakta gångfart. Även en liten röding kan vara skön för spöet och ögat. Den
hade ungefär tio stora larver av baggarna i sig, och en svart mindre massa
- som jag härmade med en mini klinkhamer variant, helt bunden av tjäder,
med undantag för hacklet.
|
|
Jag måste nästan faktiskt medge att skottet tog för dåligt. Den kom
simmandes längs landlinjen, jag tog tag i pistolgreppet, tryckte på
linsskyddens knappar, lade an och följde med i en kort horisontal
rörelse... djuret klev snabbt upp på en låg tuva, men kanoten hade hunnit
vrida sig en aning. Jag tyckte att jag sänkte riktpunkten innan skottet,
men den hoppade snabbt rakt upp i luften och försvann i ett lätt plask!
Några paddeltag senare fick jag se lite av pälsen där den hade suttit.
Men, så less jag blir på mig själv. Kan jag inte ens ha totalt missat
kroppen? Utan det blev en besvikande skadeskjutning dessutom. Det är nog
min största plåga, och jag har både sagt och skrivit det otaliga gånger;
att jag inte får mitt vilt som jag skjuter mot. När jag styrde i land mot
ett knappt gångbart myrmarksstycke så fick jag se utterns matbord. Det är
inte varje dag, och det hittas naturligtvis lättast innan det grönskar.
Här hade den suttit massor av gånger, och gäddorna delar jag gärna med mig
av. Och jag som hade sett fram emot att få marinera lite bisam inför
sommaren, men lite päls tar nog åt sig för dåligt av kryddorna och
löken...
|
|
Tänk så lång tid man måste vara död, mot för hur länge man tillåts leva.
Vad ska man göra då? Har man något att se fram emot då? Jag tror
fortfarande att det finns lika mycket efter döden, som det fanns innan
dagen man föddes. Och de dagarna kommer då i alla fall inte jag ihåg. Jag
stod en dag och ordnade med kött och sådant inför sommaren, det var ganska
sent och radion i vedboden var på. Karlavagnen ägnade timmar åt folk som
av olika anledningar hade förlorat sina arbeten. En man berättade att han
hade tvingats sluta på en tillverkning efter tjugo års tid. Första
veckorna hemma gick väl bra som jag förstod det. Arbetstagaren betonade
vikten av sina arbetskamrater, de var värda allt och gängen hade så
fantastiskt roligt på dagarna, på rasterna och luncherna. Programledaren
frågade om han hälsade på sina kolleger nu när han var utan jobb - men det
gjorde han inte. Det var bara så, det gjorde ingen... Mina tankar undrade
om den egentliga betydelsen, på riktigt. Mannen var utom sig av tristess
när han nu varit hemma för länge, han visste inte vad han skulle göra -
han hade helt enkelt inget att göra; efter att brevlådan var tömd,
nyheterna på datorn var kollade, gräset var klippt och maten av frun var
uppäten.
|
|
Att få känna sig behövd och uppskattad av sina jobbarkompisar, som ändå
inget betydde efter att klockan slagit fyra? De som hade så roligt på
jobbet, skrattade och skämtade om allt och ingenting. Tänk att leva för
att arbeta? I tjugo år på samma plats... öppna samma dörrar, gå genom
samma korridorer, trycka på samma knappar, dra i samma spakar, ställa upp
samma mjölklitrar på hyllorna, eller se samma mil av vägar... medan
sekundvisaren sprätter mellan strecken på urtavlan, och hjärtats slag blir
klenare och klenare. Om lördagen stod urnan på det gröna gräset intill det
mörkare hålet. Bror min greppade den, och omfamnade den en stund i sin
barm. Det var min pappas sista hjärtslag, men nu var han hemma i alla fall
- hos farfar. En patron i hans favoritkaliber, ett litet fiskedrag och en
bit torkad gädda. Han måste ju kunna fortsätta, och innan han hade fått
sin fångst eller sitt villebråd, så hade han i alla fall lite mat till
dess... En nagelstor askflaga av torrsälgen virvlade hastigt upp mellan
tjärvedsflammorna. Den slet sig loss och följde med värmen upp en bit. Jag
slutade se den när den dansade längs kvällssolens bård, men när den åter
sjönk i skuggan av skogen och åns fåra så kunde jag se den igen. Flagan
vickade sig sakta mot strömmen och tycktes ta en sista suck. Den som
hängde en stund ovanför den mörka ytan, för att sedan låta släppa sig
ner... och upplösas till inget.
|
