Så här kan det se ut när jag är på väg. Mitt ordinarie fångstområde har nästan aldrig varit så fattigt på resultat som i år. Mården, den saknas inte alls - men den vill inte luras av mina lockbeten. Ungefär mitt i vintern blev jag sur som en citron över utdelningarna, så jag lastade nästan allt. Nu skulle jag inte byta, utan utöka mitt land, där det fanns ännu flera mårdar. Förhoppningen var att det skulle röra sig om helt nya individer, som kanske inte heller visste vad dom holkliknande lådorna var för något. Om jag ändå fick använda mig av dom redskap som jag ville, men det tillåter ju inte lagen förstås. Jag får alltså snällt hålla mig till godkända modeller, men är mården kräsen, eller att den helt enkelt har för mycket av färska bytesdjur - då är det inte lätt...
 

Den här exemplariskt tidiga morgonen var det i dom närmaste byarna ungefär minus trettiofemgrader kallt. Om jag inte hade haft min absolut bästa sovsäck, så hade jag tvingats vara vaken hela natten - och elda. Nu ville jag uppåt, mot skyarna där det kunde förmodas vara en gnutta mildare. Jag skidade och gick bitvis på grund av stigningen. Järven hade jag möjlighet att filma, det visste jag, bara den behagade att leta sig ut i kylan den också. Sedan skulle även räven efterhållas, det var väl största orsaken till bössan. Fast i och för sig, händer det nu för tiden att jag skogar utan Drillingen? Mitt i ett stort och lutande ungt skogslandskap står jätten. För varje gång som jag passerar honom... eller henne, så stannar jag till och tittar upp. Jag vill alltid veta vad denne kottarnas moder har fått bevittna. Hur många gånger hade kungsörnen spanat ifrån den numera döda spiran? Hur många gånger hade den följt lon med blicken? Hur många gånger hade den prickat av gässen i dagboken? Hur många tusen slag hade hackspetten trummat på dennes bark? Björnen, hade den gjort som jag någon gång - stått upp och lagt handen och ramen mot den skrovligt grå ytan, letat blicken från gren till gren, mot toppen och tänkt; - Vad gör vi här? Mina besök kunde granen med enkelhet hålla räkningen på, så gammal är jag ändå inte.
 

Jag kom hem halv sent en kväll, säkert hade jag varit och försökt lura en försäsongsräv. Den här holken sitter i min björk i kanten på gårdsplanen. Inte heller långt ifrån min vedbod, och ja... eller redskapsbod. Numera är tillhållet mera känt under täckmanteln; Trapperns industriområde, tack vare min film Trapperliv. Hur som helst så skulle jag se över ett rådjursskinn som måste bli ett ämne för flugbindningen. När jag stod där under taket i vedboden, med tänd lampa så hörde jag hela tiden pärlugglans rop. Den är alltid omkring mitt hus om senvintern. Fast nu blev jag osäker, tänk om det är sparvugglan som ropar så. Jaja, den lilla ugglan drar alltid omkring och letar sig både byten och partner den här tiden. Det finns väl en och annan smågnagare på min åtel skulle jag tro... Till slut tyckte jag att poandet blev mera påtagligt. Jag höll på och plockade och ordnade i vedboden under takutsprånget. Ugglan trumpetade som aldrig förr och jag tyckte att det nu lät som att den nästan satt bakom mitt öra. Då förstod jag vart den hade sitt utkik! Jag sträckte mig ut för att inte skrämma den och för att kunna se under takplåten. Ett par stora ögon stirrade på mig som att: - Men vad gör du där? Det här är ju mitt hem tyckte ugglan! Jag svarade bara att: Ja, jag kan hålla med dig, så sällan som jag är hemma så är väl det här stället mera ditt än mitt - ugglan...
 

Att jag som liten ung fiskare aldrig såg till spåren ifrån denna fiskets mästare. Jag kom väl ihåg det allra första avtrycket. Det var en sådan sensation att jag skyndade dit med kameran, det fanns inga tvivel alls. Nästan bara detta mårddjur släpar magen så, en halvt formad tunnel följer djuret än vart det beger sig om snön är djup. Här på den sena vinterns mera packade lager drar den endast det ena - eller det andra benet en aning. Avtrycken syns tydligt på grund av att det inte finns päls mellan tårna som annars, utan simhud. Flera gånger har jag sett den, både på land och i det korrekta elementet. Inget av alla våra Svenska viltslag har en sådan fruktansvärd hastighet i vattnet som denne musslornas härskare. Nu när den har blivit så talrik vill jag jaga den. Jag kom att tänka på lodjuret som i en konsekvens förstörde hela fällfångsten av artgruppen kattdjur. Lon hade suttit en aning för länge, rivit av någon klo och fått ett par träflisor i magen. Då skulle fångsten utredas i detalj. Ingen har ifrågasatt mårdfångsten när min mård, på film dessutom fångades fel - av olycka, så klart. Ingen ifrågasatte nötskrikan när den hackade näbbroten blodig trots att nätet i fällan var av godkänt slag. En av mina rävar hade en halvt tändsticksstor träflisa i magen, den togs också i fälla - men ingen ifrågasatte heller det. Myndigheter gör skillnad på folk, och fä. Säg mig, vad är det för skillnad mellan nötskrikan och lodjuret? Båda lever och andas skogens luft. Bägge djuren fick ett liv var, och kände smärtor på samma sätt. Vem ska bestämma dessa viltarters inbördes värden? Glöm det, det finns inget som heter nollvision. Ordet får finnas, men bara strävas efter - inte sättas upp som ett kravställt mål och milstolpe. Jag verkligen, genomhjärtat avskyr oskäliga, omoraliska och bottenlösa fordringar. Ett silvergrått och med barkbruna täckhår... ett sådant skinn... det ser jag fram emot att sticka nålen igenom...
 

Räven lockas inte här hemma i Vilhelmina, i Norrland lika lätt som på andra ställen. Om jag så skulle sitta tjugo kvällar, och eller morgonar i sträck, så hade jag säkerligen bara fått fram räven två av dom gångerna. Då spelar det ingen roll hur jag bär mig åt. Markerna, vinden, läget, lockpipan eller rävpopulationen... det är ganska likgiltigt. Här satte jag ut en passkytt, eller förhållsskytt som det heter på rävlockar språk. Kamraten fick sitta och bevaka en holme lite över en halv kilometer söder om mig. Det fanns myr, sjö, backe, udde, skog och vik emellan. Vinden var helt okej och jag tog fasta på att räven kanske skulle ligga högst upp i berget, eller någonstans i planteringen där nedanför. En klassisk kvart hade passerat och det började plötsligt vibrera i fickan. Men dessa sms tänkte jag! Fast vibrationerna fortsatte och jag måste ju bara leta fram mobilen, för det kunde ju vara väktaren min som satt med studsaren i händerna. Skulle han i alla fall ha fått räven på sig ändå? Hörde du att det small, sa han? Nej jag sitter ju med hörselpropparna i och du har ljuddämpare på pipan. Räven kom som planerat från berget, tog fasta på mig och gick målmedvetet mot ljudet, men närmade sig mycket längre ner. Och varför skulle den inte komma i skogstarmen som mynnade ut i myrtrånget på perfekt skjutavstånd för min del? Nej den röde bestämde sig för att nypa vinden av mig i den inre viken, bortom myren - ännu längre bort och helt utom synhåll. Lägg gärna märke till tassens avtryck på halva mitt ena skidspår... Där lade räven ihop R + S och bildade synen människan, inte haren i sitt huvud. Den gick sedan tillbaka i samma spår, ner över en myrflik, över den större viken, längs ett smalt myrstråk för att ta ut igen på själva sjön där det var lättare att färdas. Det räven inte visste var att det satt ett par vakna ögon där på andra sidan. Eller så visste den vem som satt där ändå... Annars hade den väl aldrig vågat sig ut på det öppna och oskyddade. För alla som sett filmen Trapperliv, så blir det hela genast väldigt mycket roligare. Skytten kallas till vardags för "Malgonäslappen", och då vet åtminstone filmtittarna hur historien slutade...