BÄVERSALVAN

DAG 1
Alla vet att jag inte jagar älg, eller andra jakter där det är en massa människor inblandade. Visst finns det undantag, men jag tycker det är mera än besvärligt att bege mig ut på kommando och tid av en annan... Nu for jag ut en dag själv, för att söka finna en mård, en mink - eller något ännu större. Tika skäller ju allt, och gärna älg. Efter dagen emot slutet så kom storälgen ut efter berget, och jag lät både ett och två skott gå mellan de uråldriga - snötyngda granarna...

En älg lägger sig inte alltid död ner som man själv vill att den ska göra. Elden lyste och vänster bak spändes upp mot ett träd. Trångt och svårt att komma åt. Min specialanpassade kniv, ja, inte för det ändamålet fastnade till i slaksidan och spratt till rakt över... Hela mitt mognare liv har jag gått och burit på ett första förband, jag trodde att tejp och dylikt torkat sönder, för använda det har jag aldrig behövt göra - förutom nu så klart. I mörkret där satt jag mot eldens flammor, bäckvattens blöt upp till armbågarna och försökte torka mig från älgens blod, och mitt eget.

Det ser inte djupt ut, men i stort sett fem millimeter blev det allt. Jag höll noga koll på blodådrorna, för jag var massa mil bort, och nästan två timmar ifrån bilen. Samtidigt blev jag glad åt mitt sår, för nu slapp jag ju göra ett med flit till mitt salvprojekt. Bäckvatten i november är kallt, så blodet fick nog hjälp att koagulera. Salvan fanns tyvärr inte i säcken, men väl hemma i alla fall...

Nu skulle Nordens främsta, antiseptiska salva få sitt sista prov. Att jag inte har gått samma väg själv, som min storälg där den nu låg orörlig. Jag tycker nästan att jag borde ha strukit med tidigare, som jag har testat på mig - allsköns preparat och kosthållningar. Rakt ner i ett öppet sår kan salvan appliceras, utan några som helsta betänkligheter. Svider speciellt mycket gör det inte heller. Fast det beror väl så klart på smärttrösklar och annat.

Salvan har fungerat så fruktansvärt bra till så mycket, att jag snart inte kan börja tro på den. Nu för en kort tid sedan fick jag mail av min kanin i tyskland och hans fru, som idogt använt den mot hennes psoriasis. Han beskriver på engelska salvans förmåga att stävja "flagigheten" hos åkomman, som annars är helt omöjlig att bota. Hennes hud fjällar inte längre som förut. Läser man på så kan man se att psoriasis lindras med just salicylater...

Min mamma har sedan länge totalt övergett sin magiska ringblomssalva. När min mor också skulle få vara råtta i bur så tog jag ifrån hennes käraste, och sa att hon inte skulle få igen den förrän jag ansåg att bäversalvan hade fått ett rättvist bemötande. Mamma jobbar ständigt och jämt med tyger och textil, så händerna torkar alltid ut och spricker vid naglar och fingrar - så kallade torrsprickor i salvsammanhang.

DAG 2
Nu vill mamma inte ha tillbaka hennes favoritburk, hon behöver den inte. Men däremot mera bäversalva! Fast det beror nog på att hon har börjat använda den till så mycket annat. Till och med lillhunden Cozmo, dvärgspetshanen som jag kallar för "ballkornä" fick sig en omgång av min blandning. Hunden tycker om att bada och plaskade pingvinlikt ut i Volgsjön en vacker sommardag. Det fanns bara ett men - algblomningens härjning. Ballkornä fick en sådan förbannade klåda i ljumskar och bukskinn, att han mest studsade som en överkåt burkanin om dagarna. Han kliade ju så han hoppade och var alltjämt allmänt utmattad. Mamma valde mellan veterinären och bäversalvan, och det stod inte länge på förrän lugnet åter låg över halvtegelfasaden i Lövliden...

Lägg mera än gärna märke till all skit och smuts som trängt ut ur mitt bukblodssår. Att jag inte fick blodförgiftning? Såret ser näst intill fabriksnytt ut, och jag fick nästan lusten att göra ett till på min andra hand, bara för att det läkte så fort. Men då hör ju till temat att jag har fått ärva norra halvklotets i särklass - toppskiktens toppskikt, till bästa grökött. Det heter så på Vilhelminamål när en kropp har en utmärkande förmåga att läka sig själv, blodkroppars och proteiners motståndskraft och reparationskapacitet. Min mormor har det, min mamma likaså... och sedan så klart jag i rakt nedstigande led.

På med ny dos, men så här mycket behöver man inte slösa egentligen. Fast jag är ju en av de rikaste i Sverige inom just detta område, naturtillgångar. Så jag kan slösa, när det dessutom naturligtvis är fullständigt biologiskt nedbrytbart. Väldigt synd var den gången jag höll på snickra av mig samma pekfinger, när jag skulle stoppa upp en mård. Då skulle jag ha varit överlycklig över denna resurs. Kniven gick in mellan lederna mot knogen, följde fingret och ut strax bakom nageln. Jag fann till slut den tjocka hud och köttbiten bland spån och skräp på min snickarbänk, lade tillbaka den över såret, smälte kåda och penslade över... till sjukan for jag aldrig. Men fingret är kvar och kunde alltså åter igen utsättas för terrorism något år senare.

I och för sig så tror jag inte riktigt att mitt finger varken ville ha till baka, eller accepterade hud och köttbiten. Men det fungerade! Visst har jag kokat och laborerat, men är man tillräckligt ihärdig så kommer ett resultat förr eller senare. En kvinna i norrbotten betalade mycket mera än vad som var avtalat, för både salva och olja av bävergäll - som en kvittens på hennes uppskattning. Att just bävergället måste ingå i detta läkemedel behöver man inte ens vara arborist för att räkna ut. Det finns ju inget i universum, i djur och växtriket som är så antispetiskt och bakteriedödande som salicylerna. Bävern går ju omkring varenda timme och minut mellan lövträd och videskog - med detta guld intill analöppningen...

DAG 3
Här syns tydligt fortfarande den rödlätta svullnaden mot sårets gap, som är helt i sin ordning. Det går även att utröna blodkropparnas kamp att återskapa ny vävnad. Och gud vad likt en högutbildad doktor jag låter som, det är ju nästan så att jag tror på mig själv. Men det syns då bra i alla fall, i meningsbyggnader och ord. Lite bekymrad är jag nog, att det verkar åtgå en hel del bävergäll. Fast jag har bara i och med det, lättare att köpa det att bävern faktiskt hade en orsak till att utplånas inom rikets gränser en gång i tiden...

Men det är ju heller inte bara ett på ett järnspett. Det går inte att göra som gemene jägare och fångstman, att slafsigt bara skära ut det knippe pungar man tycker sig likna "bävergället". Sedan kasta de i en kvarting renat och hoppas på att gud, Buddha, hornepär eller vem den nu än må vara, ska ta hand om resten. Vissa saker gör faktiskt inte sig självt. Jag har till trots ändå börjat sälja mitt verk, mest till vänner och släkt, även fast jag inte riktigt har varit färdig med utvecklingen och än mindre etikett.

DAG 4
Nu kan till och med en med käpp och ledhund se resultatet. Inte något förnedrande i det, men skillnaden märks solklart. Till det här hör också att jag självklart inte har försökt att böja mitt pekfinger så mycket under läktiden. Tja, en dag kunde jag inte hålla mig. Det skulle komma två lastbilslass med fyllnadsmaterial, och en jättebjörk stod i vägen. Gamm Husqvarnan rycktes igång och efter ett cirkulärt fällskär så brakade det till. Som vanligt när det handlar om Trappern, så lämnas inget, inget arbete sparas till sen, en kvist, en gren och en stock bärs bort på en gång. Men mitt finger klarade av att läkas i alla fall...

Det här var sista dagen som mitt sår och min kropp fick hjälp i rekonstruktionen av min mästerliga salva. Nu hade det läkt ihop bra och riskerades inte att öppna sig, om måttlig fingerfärdighet bedrevs. När jag började utforska möjligheterna att skapa en egen salva så var jag inte så noga att dokumentera receptet, för jag trodde verkligen inte på det. Men en äldre kvinna styrkte och bedyrade bävergällets enorma och smått unika egenskaper inom sårvård. Så jag fortsatte, och testade på mig själv. Fast då hade jag också senare förståndet att nedteckna hur och vad jag blandade...

EFTER 7 DAGAR
Om läsare granskar bildernas egenskaper så kan man där se att dagarna och datumen följer. Det är bara sista bilden som bidrar till att det formellt blev åtta dagar, istället för sju dagar som jag hade tänkt. Detta bara för att jag kom hem så sent om kvällen och klockan hann passera tolv och skapa ny dag. Annars kan här ses en läkprocess av ett relativt gediget sår, inom sju dagar. Jag har så klart inte det minsta bekymmer att nu böja mitt finger, än mindre ljuga ihop detta blogginlägg. Törs ni pröva, eller är ni rädda att tänderna blir längre och emaljen hårdare...?

Gå till sida för inköp...