OKTOBER - TIKA



Nog för att jag gick omkring och bar på mästaren av mångsidigheterna, men trots detta så räckte inte ens den enda medhavda kulpipan till det här scenariot. Hållet var säkert mellan tvåtusen, och tvåtusenfemhundrameter till storoxen som kom ut från ungtallskogsholmen. Jag brukar inte kika efter älg så här mitt på dagen egentligen, men det är så himla härligt att bara sätta sig ned och titta av det vida landet i handkikaren...
 



Det här är skog för mig. Allt annat är jag likgiltig inför, och allt annat är inte värt namnet. Tänk att det skulle komma att bli så här med åren. Och nu får jag det att låta så här gammalt och erfaret igen - som att jag själv vore sjuttio år. Men det kan inte hjälpas. Omgivningen och flammorna runt pipen har nästan vunnit allt land. Bara av att få gå här, upp för den ena branta bergssidan efter den andra, och ner igen till den glesa, mossklädda skärningen. Här har granarna alla tillstånd i världen, att låta bli gamla... så gamla, att de själva får gå hädan...
 



En insjö utgör ju ett landskaps vackraste och mest karaktäristiska drag... hette det ju. Och här finns en annan av mina favorit platser, men det är inte tvärenkelt att ta sig upp hit. Fast det är meningen, men framförallt så är jag överlycklig i den bemärkelsen - för då får jag vara här ensam. Jag utbringar gärna en eller flera fanfarer för varje framsteg människorna gör i att bli latare, och latare. Med tiden hoppas jag att snart sagt alla jakt-, fiske- och naturintresserade tar ytterligare några steg mot bekvämligheterna. För egentligen, vad är det som står kvar när; den fyrhjulsdrivna bilen med backvarnare är inköpt, när Gps:en ligger i handen, komradion, avståndsmätaren och mobilen också finns i kläderna. Midjeväskan, om det ens finns en sådan, är fullproppad med batterier och kanske må hända den sedvanliga Coca-colan. Kängornas yttersula är fulla med väggrus, och hundens kondition är minimal tack vare det överambitiösa vägnätet. Skaffa också gärna de självsökande projektilerna som jag har hört, inte är långt borta. För då är tv-spelet nära, och du kanske till och med slipper fara till skogs...   
 



Inte är det många hundar som jag fattar tycke för, och kanske lika få hundar är det som samlar tycke för mig. Det är alltid mellan sju till åtta hundar av tio som är näst intill dödligt rädda för mig, åtminstone bland sällskapshundarna. Jag går ständigt och jämt omkring och luktar allmänt rovdjur, så det är inte många hundar som grejar det psykiskt. Är det inte björnfett indränkt i byxor och skor, så är det lodjurshår i tröjor och sockar. Tika slukar mig dock med hull och hår. Ända sedan den dagen hon föddes så fanns det enbart kärvänlighet och gemenskap i huvudet på henne. Tika är en hund som verkligen använder detta, kanske främst i skogen, men också naturligtvis annars. Hon har full koll på mig, både när vi kokar kaffe och smyger på ståndskall. Laikan söker inte onödigt när det inte finns vilt, men drar vidrigt iväg när nosen stöter på spår. Hon jagar allt, men gillar mest alla med klor - och gärna riktigt vassa sådana. Det är flera vintersovande och rådjursdödande som har lämnat jorden tack vare tika. Grävlingar har nog passerat räkneverket sedan länge, trots att vi inte har så mycket Grimbart på skogen...
 



Tika sneglar på mig så fort jag prasslar i säcken, men ligger kvar utan att blinka när jag går till bäcken för att hämta vatten till pannan. Hon tigger aldrig, och gör aldrig anspråk på något, även om hon skulle få en bit. Laikan vet precis skillnaden mellan alla rutiner, och passar smart på att sova medan jag fikar och eldar i en rast under skogsdagen. Hon vet att det kan bli kväll, eller natt... innan vi ska hem. Därför utnyttjar hon varje stund till vila, och det är som att hon förstår att jag inte tänker komma löpandes till något ståndskall, när jag väl har gjort upp elden. Jag vill i alla fall tro det. Ja, en gång försvann hon med ett rov, tills att det bara ökade farten utan att stanna. Då släppte hon och kom tillbaka till värmen vid elden, men tog aldrig vid förrän jag var klar. Hon är lugnet själv, kelig och intresserad. Ibland också en smula lekfull när hon blir less, men dampar inte runt som många andra hundar skulle ha gjort. Tika vill gärna vara nära, och har alltid förstklassig kontakt med ledaren. Hon vet att det är jag och hon som är ute i skogen, inte hon och jag... Inte ens när rovdjuret väl ligger där, utan att andas - blir hon argsint. När det brölade till som en älg neråt dalen, så tvärställde hon sig upp, lyssnade aktivt, men väntade snällt på mig.
 



Tika kurade ihop sig på min andra sida, och älskade precis som jag - utsikten och höjden över oändligheten. Vi hade mycket lika, hon och jag. Ni behöver inte vara bekymrad för att jag höll i någon handenhet under hela dagen. Lite respekt gentemot hundens ägare har jag faktiskt. Men halsbandet fick i alla fall vara på, och påslaget. Om det skulle hända något... Ibland, när jag alltså finner en viss koppling till en hund, kan jag tänka mig att få låna hon för några dagar eller så. Om jag får för husse eller matte så klart. Annars är jag inte mycket för hundar. Och det är väl ungefär samma som för människor, jag gillar helst inte sådana heller, om de inte är väldigt - väldigt personliga, färgstarka, karaktärsfasta, och fulla av både åsikt och insikt. En hund ska också vara sån, för att jag ens ska lyfta på ögonbrynen...
 



Tika tillsammans med hennes son, och hennes andra i radartrion som bor i samma hundgård är extremt observanta i jakten på våra vanligaste rovvilt. Kira och Trixa är de äldre hundarna, med Kira som störst och äldst och Trixa som minst och yngre. Valpen är på inkörning ännu. Trixa är något helt annat när det gäller björn och lodjur, jobbar gärna ensam, drar med lätthet utomsocknes, flyter som metkorken på snön efter lon och är knivvass i psyket när hon behandlar främst björn. Trixa är nästan en väldigt liten spetshund av blandsort, men har kapacitet och självständighet som nästan ingen annan hund jag sett. Det är som att hon vet att avståndet till rovdjuren är kodorden. Trixa är mera jakt, men inget för mig. Jag följs hellre av Kira...
 



Markus Lundqvist är ägare till alla tre och han bor precis som mig i Vilhelmina. För övrigt är han känd för sina insatser i nästan alla av mina titlar i Trappervideoserien. Nu under de senaste åren så har hundarna tillsammans med han själv lyckats otroligt bra i björnskogen. Och nu när framgångarna står på rad, så krymper möjligheterna till flera björnar på lokala håll. Så för att gynna, stötta och hjälpa Markus i denna strävan att få ännu bättre hundar, med ytterligare skarpare hundarbeten, så tar han villigt emot alla sorters förslag på björnjakter. Dock med förbehåll att det ska och måste vara seriösa erbjudanden och inget löst skitsnack, om att bara få någon att prata björnhundar med. Han får nog mycket bud, men tar helst bara emot kontakter som är genuina, och kanske också blir långvariga. Så vill ditt jaktlag ha en skicklig hundförare med hundar i toppskiktet, så tveka inte att höra av dig. Markus är precis som jag, fullständigt ärlig, spontan, uppriktig och väldigt pålitlig. Stora avstånd till jaktmarkerna brukar inte avskräcka. Finns det bara björn eller lo på era marker, så blir det garanterat jakt på hög nivå. Ta kontakt med mig, som fungerar som filter till honom, så kan ni få hans kontaktuppgifter... 
 



Och när jag väl trodde att det var den där ensamma älgen, kanske en fjoling som blev kvar efter kon och kalven... så slutade förföljandet här. Jag tyckte att det var märkligt att kanske också, eller en lite äldre oxe betedde sig som den gjorde. Den for bara som ett streck, rakt ifrån mig tills att allt slutade abrupt. Det är fantastiskt roligt med hundar som jagar allt!