Inte allt för långt ifrån mitt hus brukar en järptupp uppvakta sina hönor... Den här våren när jag vaknade en tidig morgon så hörde jag att han var i sina bästa friartag. Hade det varit för tjugo år sedan så skulle jag ha tagit med luftbössan istället för kameran, men nu var jag äldre.
 

Hönan lät sig inte fotograferas i något egentligt läge. Det är nog som att självbevarelsedriften är lite mera vattentät hos henne än hos den mera kavate kavaljeren. Hönan plockade kvickt upp diverse frön och skott från backen - hon hade ju stundande ägg i magen sin...
 

Till slut hade jag lekt konkurrent med min skarpa stålpipa att lilltuppen var måttligt road över min närvaro. Det största grubbleriet var säkert hur en så stor och ful, mänsklig varelse kunde utge sig för att vara en frände till honom. Han burrade, klagade och körde runt som ett litet batteridrivet leksakslok i blåbärsriset framför mig... Jag kände mig bara dum som skojade och drev så med han, och stal viktig spelenergi.
 

Så en dag var jag på väg i min bil till mormor. Strax innan byn klev det upp en liten spräcklig fågel vid vägkanten, jag hann se vad det var... men kunde inget göra - jag var helt utan chans. Jag tror bestämt att det var min andra fågel i livet jag kört på, mer är det ändå inte. Backspegeln sa att hon kanske kunde ha behållit livet. Huvudet skakade i små korta rörelser fram och tillbaka, jag befarade en hjärnskakning, men kanske inte en allt för utslagsgivande. Jag satte mig igen, lade hon i mitt knä, täckte över hönan med min keps och körde sen till mormor. Om det blev mörkt för ögonen skulle hon inte stressas upp i alla fall... men sent om sider så avled hon i min famn. Det finns ingen gång jag blir så ledsen som när jag bragt något om livet, utan en mening, eller med ett syfte... eller med en tanke på att tillgodoräkna mig. Eller också när jag väl nedlagt ett vilt, men med ett misslyckande i färg och form av ett dåligt skott - där viltets fulla värde inte kan utnyttjas. Så här långt är skogshönsen gångna omkring den tionde maj. Mina symboliska tårar trillade ännu lite längre när jag insåg att hela kullen, från de fläckiga äggen till de ulliga små, halvt flygfärdiga kycklingarna som skulle följa henne slaviskt. När hela, om än med något syskon färre, järpkullen inte fanns i slutet av hösten, och aldrig ens fick en chans att finnas. Och det finns folk som kallar jägare grymma. Jag lovar, det finns ingen... ingen som jag, som ömmar så för allt vilt... och allt levande.
 

Min bils däck slet sönder fjäderskruden, så jag kunde inte ens ordningsställa för att konservera järpen. Vilket jag tycker hör till bland det högsta av värde. Däremot så visst, absolut fick bröstbitarna plats bland alla andra av fjolårets strapatser... Gravade, kryddade och väldigt lätt rökta järpbrösthalvor, tillsammans med någon annan ful ankunge...