Sent igår kväll när jag hade garvat två rävar, en mink, en hare, tre hermeliner och ett skinn lite grand... så skulle jag koka kaffe och sätta mig en stund. Jag tog fram boken som jag hade lånat av Björn Karlsson www.kolgardenshunting.dinstudio.se. Det var nätt och jämnt att jag kunde slita mig, men jag ville upp tidigt för att bege mig ut på någon av de allra sista dagarna i toppfågeljakten. Arbetskläderna hängdes av i min verkstad och jag gick över ett par centimeters täcke av nysnö till mitt lilla hus. (observera att jag kallar kläderna för detta, för att alla ska förstå vad jag menar. I min värld var det inget egentligt "arbete" som jag hade utfört på kvällen, utan endast det jag menar; en mervärdesskapande process). I sängen fortsatte tankarna efter boken, men ämnet avvek ifrån det författaren propagerade för och kom in på något helt annat. När detta skrivs så är det måndagen den 28 januari 2013, och blogginlägget skulle hamna i december 2012. Så kan min ordning vara - att jag aldrig tar mig för vissa saker helt enkelt. Jag körde iväg tidigt med bössan och ryggsäcken, men vände och for hem. Det har aldrig tidigare hänt, och jag har knappt hunnit förstå varför. Folk tycker att jag svarar i telefon alldeles för sällan, och är hopplös att få prata med. Jättemånga anklagar mig för att jag aldrig "har tid" till något. Härom dagen fick jag ett mail av en god vän jag aldrig har träffat i det verkliga livet, utan bara fört kommunikationer över mailen. Trots detta faktum så vet jag med säkerhet att det är "min goda vän". Det kan förefalla egendomligt att bli vänner även fast man aldrig har träffats, men så är det. Vi har skrivit fram och tillbaka som jag upplever det i flera år. Dessvärre så tyckte nu min vän att jag hade förändrats... jag förstår precis vad han menar, men jag har svårt att beskriva det i ord - och så att andra förstår. Men i all enkelhet så mynnar det ut i att jag "inte har tid". När folk läser om mina kontaktvillkor så kan man kanske tro att något har stigit mig åt huvudet, eller att jag har blivit drabbad av en smärre storhetsvansinnesideologi. Det kan verka som att jag nästan är lika svår att få kontakt med som kungen möjligen skulle vara. Det min mail vän menade var att jag hade förlorat min grundambition. Att förlusten hade blivit en konsekvens av kommersialiseringen. Och i förlusten låg alltså detta konstaterade; "att jag har sålt min tid". Jag förstår mycket väl detta upplevda av så många. Men jag kunde väl inte riktigt själv tro på dit jag skulle nå en dag.
 

Jag kunde väl heller inte riktigt förstår hur jag skulle hantera ett scenario som nu min dag är. Det mest förolämpande som jag får höra av många, och då främst lokala förmågor är att jag har så bråttom, eller att jag helt sonika inte har tid. Men verkligheten är inte riktigt på det viset. Sanningen finns i det att jag har så fantastiskt mycket roligt att göra om dagarna, att det känns som att även om jag fick leva en dubbel mansålder så skulle jag aldrig "hinna" göra det jag verkligen vill. Jag har så många platser inom radien av dussintalet mil runt min barndomsplats att upptäcka, jag har så många bäckar jag vill meta i, jag har så många myrvikar jag vill locka på räven vid, jag har så många fångstplatser jag vill etablera, produkter att utveckla, jag har så många sel jag skulle vilja paddla längs, så många kast med skeddrag och wobbler jag skulle vilja göra, spika så många fällor, holkar och viltvårdsanordningar, skriva så många stycken i mina jaktdagböcker, fota alla möjliga tänkbara vyer och platser, alla eldar jag skulle vilja hinna tända och värma mig vid, stycka och packa det finaste viltköttet, jag har så många ställen jag skulle vilja lägga mig ned i bärriset och bara blicka ut över massor av mil, jag har så många årtag kvar att ta, glädjen av att se lädersmorningsburkarna eller lockmedelsflaskorna bli fler och fler på min lagerhylla, och detta konstaterade att jag "kan leva av mitt sätt att leva" - känna förnöjsamheten av det. Jag har så många berg att bestiga, och så många sjöisar att skida över kvar. Aldrig blir jag mätt av att se en tjädertupp släppa sitt grepp om tallkronan, eller aldrig blir jag mätt av att se bävern lägga sig mjukt ned i det vissna fjolårsgräset längs ån, och se änderna lyfta på håll av knallen ifrån bössan, aldrig blir jag mätt av att se den varmt bruna mårdpälsen sticka ut under granriset över fällans tak, jag kommer alltid att fortsätta törsta och längta efter att bära hem något användbart ur skogen. För tre år sedan hade jag oturen att vinna en alldeles ny platt-TV på en lott som jag inte medvetet ansträngde mig att köpa. TV´n står fortfarande lika ny i sin kartong i bokhyllan. Hade jag önskat i alla fall, ända tills att Maria kom in i bilden och plockade ut den ur kartongen härom veckan. Men jag har ju inte hållit mig ifrån detta vardagliga förströande bara för att jag "inte har tid"... utan för att jag har så fruktansvärt, smått obegripligt mycket annat roligt att göra - istället!
 

Nu ska jag försöka knyta ihop säcken, och jag ber om ursäkt till mina läsare att jag som vanligt tappar tråden, och eller svävar iväg så att jag knappt förstår det jag skriver själv. Men en del i målet är bara det att om jag nu skulle dröja i mina blogginlägg, bli sen att skicka mina svar i sms, kolla min mail alldeles för sällan, eller i stort sett aldrig svara i telefon, så har det ju sin enkla förklaring i att jag på alla tänkbara sätt vill hålla avståndet till det som fjättrar och inskränker. Det kan låta bakvänt eller svårbegripligt. Men om allting accelererar och vidgas till att omfatta så många flera vänner och kontakter runt landet att det nästan når bristningsgränsen, så kan det vara svårt att helt enkelt vara tillräcklig. Hundratals sms och mail i veckan gör det för en liten Trapper rätt bekymmersamt. Och det är mitt allra största dilemma. Det har blivit så att jag i stort sett hatar att prata i telefon, och jag oftast avskyr att sitta vid datorn. Fast undantagen finns så klart när inspirationen och idéerna flödar och jag bara måste få delge andra detta. Jag uppskattar så klart innerligt all denna uppbackning och alla kontakter! Fast knepigheten sitter i att hålla mig aktiv i relationerna. Det jag däremot älskar är umgängen i det verkliga livet! När folk kommer för att säga hej och dricka en kopp, två eller tre... Tillika när vi bästa vänner sammanstrålar och hittar på något, av allt vad det nu kan vara. När det gäller möten i det verkliga livet så kan jag aldrig få nog, egentligen. Och det är just detta som har blivit en del i mitt sätt att bemöta situationen, att begränsa kommunikationsnivån, bara för att bevara det mitt liv gick ut på - friheten och oberoendet. Och det kanske är svårt att ta till sig. Men jag lovar att det nog inte finns en bussresa i världen som är tillräckligt lång att jag skulle hinna besvara alla mina sms i inkorgen innan jag nådde resans mål. Det här är alltså fortfarande inte något som jag gnäller över, eller tycker är jobbigt, utan det är så klart otroligt smickrande med alla dessa relationer. Fast jag inser som sakteliga att det kan vara svårt att just räcka till. Jag blir också bjuden att titta in över i stort sett hela Sverige, och något enstaka grannland också för den delen. Vilket jag mera än gärna vill göra, och kommer till viss del att göra när tillfället finns där. Nu är jag riktigt nära att ha gjort knuten på säcken... för igår kväll eller natt som det mera korrekt var, fick jag en idé... och jag kunde inte släppa den. Jag kom fram till det efter att ha slagit samman alla önskemål genom åren. Tänk att få till stånd en gemensamhets helg i Vilhelmina med den så eftersträvansvärda toppfågeljakten som centrum? Att boka in fredag, lördag och söndag - en helg i januari 2014. Jag har tillgång till boende för tjugotalet personer i samma lokal till självkostnadspris, man skulle kunna jaga alla dagarna och duka upp långborden i salen och laga maten, förhoppningsvis tjädern tillsammans. Elda igång bastun varje kväll. Jag har jaktmarker för lika många jägare, och kan ordna viss utrustning till en del. Resan till Vilhelmina står ni för själva, och kan säkert samordnas med andra ifrån andra håll. Vi lägger någon hundring i maten som vi köper tillsammans, och bor alla på samma ställe. Det skulle vara fantastiskt skoj att försöka sammanstråla alla möjliga kontakter och jägare runt landet, till en enda plats, en enda helg! Om än med bara några gemensamma nämnare; Trappern, en toppfågeljakthelg, några semesterdagar, och så klart jakten som helhet! Att alla kanske inte känner varandra kan bara bli roligt och ett utbyte utan dess like, med ännu mera kontakter runt Sverige, för framtida relationer, upplevelser och jakter! Jag skulle så klart vinna mest på det, att få träffa en del av alla som jag har haft med att göra... fråga och fundera hur de har lyckats eller inte med mina produkter, och få höra uppföljningar om allt, och jakter av olika slag! :) Jag vill så klart inte ta betalt för ett enda dugg, med undantag för något enstaka jaktkort för de som jagar. Man skulle kunna kalla det för ett jätteknytkalas med toppfågeljakt som tema! Sedan att ni får jaga i Sveriges kanske bästa fågelmarker är väl något som ni får på pluskontot ;) Alla är välkomna att höra av sig vid tankar och funderationer i kring detta. Oavsett om du bara har köpt en 25 ml´s doftlockmedelsflaska av mig, är stamkund, mail vän eller bästa vän, har beställt en minkskinnsmössa för 5 år sedan, är storförbrukare av torkad gädda, eller har köpt angelfisk av mig ifjol. Du är välkommen att lämna synpunkter även om du bara har köpt Urskogsjakt i norr av mig, eller är chef hos en av mina återförsäljare. Har du levererat plastflaskor, etiketter eller sålt bivax får du också komma upp på en sådan helg! Vad tror du, skulle du vilja komma upp till Vilhelmina på något liknande? Skicka iväg ett mail!