Jag har massor, med goda vänner. I landet, utanför och så klart i min egen hemort. Jocke Lidström är en av dom. Jag kanske inte umgås mest med honom av alla, men när vi pratar samman så blir det alltid något roligt utav det. Jockes farfar har varit en av mina allra bästa, och mest pålitliga vänner sedan jag var tonåring. I dagsläget har Elon lämnat över rävvakar traditionen till sitt barnbarn. Han själv fick nätternas vaktimmar av sin pappa, och nu är det nästa rovviltskontrollant som ska skona småviltet för framtiden.
 

Jag tyckte att vi skulle pröva att locka på jaktlagets rävtäta marker en kväll, men Jocke kom med kanske ett ännu bättre förslag - vi skulle inta Elons specialanpassade vakrum på ladugårdsvinden. Men eftersom jag kanske är landets mest näringssökande och livsintresserade människor, som dessutom har mycket kompisar på hyllan - så tyckte jag att dygnet skulle vara av maximum i utnyttjande status.
 

Min tredje trogne kamrat; lille Norberg jagar på samma marker som Jockes farfar, och de bor dessutom bara en bit ifrån varandra. I och med det så tyckte jag att det passade utmärkt med ett lockpass innan jag skulle ansluta mig med Jocke. Jag och Norberg skidade den ungefärliga kilometern till stormyren där passen skulle bli bäst. Det innebar också att avståndet var ganska precis lika till Elon och Jockes rävåtel. Lon hade även lämpligen tryckt sina tassar i nära ställe till Norbergs bössa, så det kunde bli intressant.
 

Rävlockandet tog vid intill skymningstimmen med passgrannen i vind några hundra meter bort. När vi kunde stämma av i det nästan totala mörkret så fick jag erkänt att det prasslat och knastrat i skaren hundratalet meter ifrån Norberg, bara efter en kvart efter att mitt lockande tog fart. Djuret ville svårligen visa sig på den öppna myrens rand, förrän efter ett idogt studerande. Hur som helst så var det i varje fall inte räven. Och jag som hoppats så på dessa rävtäta landskap.
 

Jag och Norberg avrundade med ett par tre, fyra kaffekoppar innan den längre natten skulle äntras. Jakten går ju som bekant aldrig som man tänkt sig, eller i alla fall av det som man kommer ihåg. Jag tycker nästan att det är alla misslyckanden som ligger närmast i mitt huvud, kanske mycket beroende på att det är de dagarna och nätterna som jag senare i livet vill kvarhålla som referenspunkter, och så klart att kunna dra lärdomarna av.
 

Elon blev väldigt glad av att vi sammanstrålade hos han innan, för att reflektera lite om förutsättningar och annat. Jocke har fått överta möjligheten till kanske Vilhelminas i särklass förnämligaste rävvakarställe. Och jag har sett massor, åtskilliga platser, arrangemang och byggnationer för detta genom åren. Om jag väger in precis varenda aspekt för en framgång inom denna jaktens kategori, så har Elon och Jocke de helt klart bästa förutsättningarna. Det är ju bland annat Jocke som är, ja istället för kunglig hovleverantör så... men i alla fall en trapprig hovleverantör av prima skjutna kråkor, skator och nötskrikor.
 

Kan måhända lite tidigt på kvällen tyckte jag att Jocke ville inleda nattens vak, men eftersom att jag långt ifrån vet det som är bäst i alla lägen, så höll jag bara snällt med min ledsagare. Han ville börja sitta senast halv tio, och så klart för att ge mig en riktig näsa knäpp så kom byaräven ungefär kvart i tio. På mina vakplatser får jag inga rävar så tidigt, men det skiljer för det första i den geografiska beläggningen. Jocke flyttade hårkorset allt eftersom räven sökte sig över skaren i jakten på det utkastade kötthacket. Vakrummet har en sådan höjd och placering att det snart sagt är en sorts utopi att rävarna skulle kunna upptäcka passaren.
 

När skuggan saktade in och blev stående i tickande sekunder så rev flamman sönder mörkret i skärvor. Ett säkert skott som alla jakttidningsskribenter och bloggare fantasifullt skulle ha plitat ner det. Det blir som en gnutta snöpligt att få ett läge så tidigt, speciellt när förväntningen låg siktad på morgonsidan. Men jag tycks ha lärt mig genom alla mina år av visdom och klokheter att; besvikelsen ligger i din egen förväntning. Och det behöver man knappast vara utbildad flygplanstekniker för att förstå vitsen av.
 

Nåväl, nu fick vi ju räven. Men kaffet var fortfarande kvar i termosarna, (jo, jag vet... jag har insett att man ibland inte kan ha med sig kaffepannan överallt, än mindre i ett vakrum på en och en halv kvadratmeter) tunnbrödsmörgåsarna var ännu utanför magarna och godisbitarna kvar i fickorna, så vi förblev kvar stirrandes ut på de lekande skuggorna. Allt har jag dock inte så lätt att ta lärpeng av, såsom till exempel att av kaffe i litrar kommer blåstryck av bar.
 

Om jag slumrade så skulle jag inte märka av det så mycket tyckte jag, och det fanns helt enkelt inte utrymme för att låta promenera snoddas. Ett vakrum av den här storleken kan få oanade, halvt kärleksfulla och mycket närgångna - koldioxid förbrukande påföljder. Jockes viskande spratt till mig och linserna följde med ögonlocken upp. Men enligt Jocke så stod räven, intill hans räv i alla fall. Så jag fick förlita mig på det. Fast jag insåg ju att hans kartläsande inte kunde leda mig till skott. När luckan drogs åt sidan kunde jag själv se räven lämna åteln noll fyra, fyrtioett.
 

John Blund tuktade lill LeTourneau´n L2350:an med skopan full av sand, så Jockes vakna tillstånd blev en orimlighet. Den här gången fick jag stöta i Jockes arm strax innan noll fem, fyrtioett. Som förr i tiden måste räven dra förbi platsen innan den skulle söka sin lega för dagen. I mars och april månad så är det näst intill en regel att räven ska till åteln en allra sista gång innan dagens ljus. Speciellt om det hänt den någonting oförutsett. Det min erfarenhet säger är att räven aldrig är märkvärdigt långrandig när den kommer för sitt sista besök. Den vill som bara lägga en slutlig, överskådlig blick över platsen innan den lämnar den, i väntan på nästa natt. Räven hade skarpa konturer emot morgonens hårda snö - den trippade lätt. Med kurs rakt mot sin oförutsedda artfrände som orörlig låg. Räven satte tassarna långsammare och mjukare, sträckte sin hals och sitt huvud och höjde det, som för att slippa gå nära. Den saktade in och blev stilla som på fotografiet. Hårkorset svepte in över framkroppen och blev svävande i tickande tiondelssekunder över bogen... som alla jakttidningsskribenter och bloggare fantasifullt skulle ha plitat ner det.