MAJ

Ibland kan jag vara helt omöjlig att få tag på, och de som känner mig funderar aldrig över det. När jag åtar mig något, så knappt sover jag eller äter jag förrän uppdraget är slutfört.

Jag hann även med att investera i en stuga, som skulle utgöra grunden till mitt bygge, men under hemfärden slog jag fast att det inte dög - det var för klen dimensionerat.

Nu läser mina lokala fans och tänker; att nu har nog Trappern allt ärvt hans pappa som var rik och förmögen. Men det har jag alls inte. Däremot har jag ärvt en extraordinärt omfattande arvsrättsprocess.

Medan man väntar på att andra näringsidkare fullgör sina betongarbeten, så sitter jag inte på latbänken direkt. Allt i golvkonstruktion inpassades och provmonterades i förväg.

Lite för mycket arbete med för lite bilder emellan. Men antingen bygger man eller så springer man runt med kameran och bloggar.

Massa löpmeter hammarband senare. Och med en i min värld ny teknik - liggande sådant.

Den här gången skulle det bli ännu mera rejält gjort, med gånger två i sneda två tum sexor. Och med en infälld och skruvad två tum åtta på högkant. Samt så klart löpande hammarband.

Kan tyckas av många snålbyggare som överflödigt. Men jag hade bara tänkt att bygga ett sånt här hus, en gång. Två tum åtta.

Mycket småjusteringar som kanske inte syns, men de märks om de saknas.

Jag vet att Vilhelminaborna inte kan släppa tanken på att jag och mina syskon har fått ärva, men det finns faktiskt något som heter bank, även i min vokabulär.

Annars skulle jag väl fortfarande inte köra runt i min egenägda Skoda utan drag?

Sådant gillar jag inte! När saker och ting blir stökigt...

Fördomsfulla människor och sådana som kanske inte känner mig tror att man går in med skorna hos mig, att det ryker in ifrån vedspisen, att det saknas dusch, ligger vaxduk på köksbordet... eller står solblekta plastblommor i fönstren...

Men jag är nog en liten annan sorts Trapper, som helst vill göra allting själv - och så även detta bygge. Fast en sak insåg jag utan närmare reflektioner; att takstolarna på kanske trehundrakilo styck skulle jag inte lyfta upp själv.

Malgonäslappen, min segaste och starkaste vän kom dock skyndsamt till undsättning och vi formligen kastade upp alla sju, ja nästan i alla fall...

Trampsäker kondensplast på ena sida, och snart var läkten klar.

Det är i mitten av juni och blogginlägget blir för maj. Jag hade ingett en vadslagning om att det skulle stå inom åtta dagar. Och kan bara leverantörerna ge mig material, så visst fasen ska jag bygga!

Oj! Vilken uppbackning det blev av mina få rader angående min, och mina syskons arvsrättssak. Och ändå så vill jag inte skriva ut allt för mycket, på grund av taktiska skäl och som nu erfarandes...

förtalsrisken. För härom veckan fick jag ett samtal. Jag har alltid undrat och funderat över hur länge som jag har "klarat" mig. Trots att jag ända sedan unga år varit så offentlig i mitt liv, och mina livsgärningar.

Jag har i stort sett ända sedan jag blev uppmärksammad på detta sätt, gått och spekulerat på när den dagen kommer; som jag skulle bli nitad i Umeå av en vegan på grund av min lap(p)top se Bäverskinnsmössa, att mitt hus en dag skulle ligga som en hög med aska, spik och toppat av takplåtarna, eller ett litet spännande mordhot i brevlådan...

laxermedel i mitt vattenbrunn, eller ett bryskt och uppkäftigt gästboksinlägg om att jag ska sluta döda djur... Men inte alls något sådant spektakel har hänt mig - förrän nu.

Mitt livs första polisanmälan kom om dagen, angående vilt och olagligheter. Som om mitt liv inte skulle vara tillräckligt med komplikationer, ställt av... Ja, ni vet alla vem. En enda tjock människa.

Hur som helst, en ärligt, begagnat köpt ytterdörr kom levererad av en kompis för en dag sedan. Den ska ordnas lika som de andra. Jag välkomnade länsman att när som helst titta förbi på inspektion och kaffe (jag hoppas att han förstod att jag också skulle koka kaffe). Det är bara pinsamt och beklagligt...

Att någon av alla mina runt omkring sjunkit så lågt. Men jag vet ju vem, och det behöver man inte ens vara frimärkssamlare för att räkna ut. Mera om dessa sorglustiga företeelser senare. Detta inlägg skulle handla om ett av mina stora verk!

Åtta dagar, jag tror att herr Nilsson har tagit sig vatten över sitt huvud. Åtminstone när lillasyster och Alexander kom hem för en sommarvistelse! Om jag så mycket som tänker på hammaren när hon är hemma, blir det synd om mig. Då ska jag vara social, och inget fel med det.

Lägg märke till jordgubben på tårtan, kronan på verket; nockplåten! Nu, får det regna. Och enligt järnhandlaren så ska vindduken också hålla vatten på avstånd. Så trots att jag fortfarande väntar på väggplåtarna i dess fulla längd. Så börjar jag isolera.

Och det ena leder till det andra... när jag nu fick tre blomlådor av min kära mor, så ville jag ju genast sätta upp dom mot gården. Men om inte foder, vindskivor och knutbrädor är målade sedan huset byggdes så... Jag vill ha samma kulör på alla byggnaderna och inte kan jag sätta upp blomlådor och göra fint, på solblekta fönsterfoder! Blått och blått...

Varför ska man skära bort överskottet vid utskottet? Då viker man hellre det dubbelt och skjuter fast det igen - det kan bara bli mera motståndskraftigt! Nu ska jag ut och göra en insats, innan syrran ringer...

För er som noga har följt min byggblogg så blir det en lite halvlång uppdatering, med många bilder. Men mycket har hänt sedan jag senast fyllde på hemsidan med något nytt... Stolparna får isolering. Och lägg märke till den extra två tum sexan som ska bära golvet ut emot väggen...

Väggen mot söder... Först betvivlade jag att den så kallade vindduken var tät - mot vatten alltså. Men det var den, efter ett grundligt test. Så att jag eventuellt skulle kunna lämna bygget och hemmet några dagar.

Nu när polisanmälan mot hemliga och papperslösa skinn på min vind har rungat ut... så måste jag ju tveklöst bygga in nya skrymslen och vrår för allehanda olagliga ting! Kolla in A-balken, 14 tum hög, och två tum bred, solid gran!

Första antimögelbehandlade trossbottenskivorna á 70 kr / st, med isolering 45 på plats. Bygghandelns bästa erbjudande!? Varför i hela friden tillverkar inte Dorotea husvagnar - Polar, världs bästa trossbottenskivor av husvagnsprofil!? Det skulle sälja jorden runt flera varv, om jag fick bestämma...

Suck, tar det aldrig slut tycker jag! Virkesförrådet som bara skulle "tvärbyggas", i sann Trapperanda...

Åtta tum i golvet ska hålla januarikylan borta i Trapperns nya lekstuga på Solliden 35.

Men gud vad jag stör mig på den förbannade polisanmälan! Nu när betalningsförläggandet tagit sin lösning och lugnet åter infriats, kan väl fröken fjärt dra tillbaka anmälan? Så mitt kristallklara samvete kan få sin skönhetssömn tillbaka...

Dubbla spångolv. Om man får kalla väggspånskiva för golvtyp, om den ligger ner? Det där förstod jag knappt själv... Men rejält som tusan blir det!

Och specialkonstruktionen som skall kunna inrymma eventuella markförändringar och medge lättorkad ved och virke.

Skruven väger nog totalt sett lika mycket som alla vinklar och beslag till detta bygge.

Det dubbla golvet och den östra väggen...

Samma vägg som ovanstående men förberedd för tuffa tag, trots att det är inomhus. Här ska saker kunna stapplas och travas mot väggen. Marinplyfa.

Men nu äntligen! Nu får det snart regna i alla sorters riktningar och väderstreck... Ja, jag vet. Huskropparna står för nära... Bla bla bla bla bla...

Och dörren som skulle komma att bli så fin i min tanke i alla fall.

Det blir som ett fort tycker jag! Åtminstone i miniatyr... pytteliten miniatyr. Men här är det tänkt att jag ska pyssla med allsköns olika hemlisar.

Man kan tro att lapplisa har varit framme. Men vindduken tog slut, och jag köper faktiskt inte en ny rulle om femtio meter för...

Virkesförråd, modell tattare. Hade jag av innersta vilja fått välja och vraka, så hade det blivit 70 kvm och helgjuten platta - för allt! Betänk också det att jag har byggt hela skiten med en sladdborrmaskin...

Och så lite till i löpmeter. Den så omåttligt populära sågen: Fäbodbergssågen levererar!

Förstärkning av typen; jävulskt starkt. Det är meningen att om marken drar sig undan på semester, så ska virkesförrådet hänga som en balkong! Jag lovar, det är skruv - inte spik. Och min älskade favorit, två tum åtta.

När jag ser på den här bilden, så funderar jag... Hur faan kunde jag bygga så nära!?

Ungefär här blev det väl prioritering Norge. Jag ville ha en skön bild över mitt lilla bo. Visst, det är litet och alls inget slott. Men det är mitt och jag har faktiskt råd att bo här. Dessutom har jag byggt det själv, och förstås också så är jag fortfarande den mest opåverkade och ofjättrade människan på jorden... (självutnämnd)

Virkesförrådet, där det säkert också kommer att rymmas en hel del ved längs den östra sidan. Och kanske om det passar och blir bra, att jag även ställer ut spånsugen där. Men även möjligen en och annan viltkrok i taket...

När jag tog den här bilden så insåg jag att jag har byggt bort hela sommaren. När jag började i juni kunde jag bygga tills klockan tre på natten, och ännu längre om jag orkade.

Ja, nu skulle jag ljuga om jag sa att jag inte var less... Fy så drygt, och i skrivandes stund är 25 augusti passerat. Men det gör inget. Det är ändå så förbannat mycket folk på skogen... myggen och "sviarn" äter som aldrig förr... och visst kan anas en del av rötmånaden ännu kvar...

Så jag låter det gärna gå ett par veckor. Då har turisterna haft sin första lediga vecka och börjat bege sig. Jag fattar inte att det är en sådan hysteri och jäkt de första dagarna? Springa sig svettig och blöt i jakt på fortfarande fläckiga och brokiga skogshöns, som knappt lärt sig släppa kjoltyget på sin mor...

Nej tacka vet jag när kylan lamslagit allt, gjort landet sterilt och utandningsluften ångande. Solen nätt och jämnt värmande... Löven sitter blygsamt och sporadiskt kvar i de svartvita björkarna... och den halvslumrande vilostunden mitt på dagen störs ej heller av överspringande myror och spindlar...

Till råga på allt så blev plåtpartiet av den kortare tillkapade längden, ifrån plåthandlaren av en något mattare röd ton. Bitarna av full vägglängd var klart röd. Men vad gör man?

Inför Elverumsmässan så ville jag ju som sagt få in så mycket som möjligt. Men det är det sämsta man kan göra. Man ska aldrig någonsin börja flytta in förrän allt - precis allt är klart. För tafatta människor så blir då somliga saker aldrig slutförda...

Och tack vare storsponsringar av min alldeles egna lilla kabelapa, så fick jag montera in två mycket fina armaturer. Min kära mor och låtsaspappa skulle bygga om, bygga ut och byta ut dessa... så eftersom att jag hade precis likadana på mina tidigare byggnader så...

Varför köpa oimpregnerad trall? När efter första behandlingen med något sorts fuktskydd, så landar slutsumman i alla fall på priset av tryckat i kvadratmeter... Mitt mera än behövliga virkes och materialförråd.

Jag undrar med hur många löpmeter jag har gynnat Kjell-Olov Mikaelsson i Fäbodberg - Vilhelmina? Och med hur mycket virke i kvadrat han har behjälpt mig? Om du ska köpa virke i Västerbottens inland, så ska du handla det hos min bästa vän, eller hos en av mina bästa vänner! Bättre och mera exakt sågat virke till ett sådant pris är knappt att hitta. Om du så sätter dig i bilen i Åsele kommun, med storsläpvagnen, så kommer du i alla fall att tjäna - spara på att åka till Fäbodberg i Vilhelmina! Kör du dubbelaxlad boggie kan du lika gärna åka ifrån Jämtland och ha pengar över. Byggmax kan lika gärna avveckla - handla byggmaterial av småskaliga, långsiktiga storföretagare!

20 stycken gånger 33 liter i mal- och pälsängersäkra förvaringsutrymmen, uppställda på hyllorna av fjorton meter. Västra och södra väggen...

Barrgröna lister som färghandlaren sa. Tjaaa... varför inte? Nu är det bara lite kabel, dosor och brytare kvar. Med lite småplock så klart. Visst fasen är jag less! Och jag har knappt kokat kaffe i skogen på hela sommaren... tror bestämt att spindeln ha konstruerat nät i pannan min. Men när jag är klar... då, ska jag njuta!

Men vad fasen har Trapperskrället gjort nu då, tänker ni? Ja, vart har ni kommit nu? Precis vid Lövånger, då fick jag en blixt från ovan! Jag skulle göra lite justeringar kom jag på...

Har man inget arbete så skaffar man sig ett! Och jag måste ju försöka tillfredställa Jordbruksverkets behov, så att jag får grönt ljus och slipper sådana obehagligheter som polisanmälningar och annat. Men det kostade mig en vecka till. Och alla ni som kontaktat mig på olika sätt, ni kanske närmare förstår varför det kan ta tid innan jag svarar. Speciellt om ni känner min ambitiösa och extremt målmedvetna sida...

Jag hade ju ett gjutet betonggolv i min tidigare byggnad, som inhyste annan verksamhet. Det föll sig ju högst rimligt att maskinernas hus skulle bli det gamla, och det nya fick bli det gamla. Men gud vilket arbete jag skaffade mig! Strax innan snön kom så tog jag samtliga presenningar fastigheten innehade, och fyllde med inredning, saker och maskiner. För att lämna plats åt det andra som skulle dit.

För varför skulle jag ha sådan fritidsverksamhet i ett så pass fint, välgjort och mera normalbyggt hus? Durkplåtsaluminium, lister och täckplåtar ska ta plats. Och jag har inte glömt den trävita regeln där dörren sitter, men målarfärg fryser när det är minusgrader.

Nu är allt sånt här klart! Med undantag för några små delar som jag väntar på att de ska tillverkas. En byggnad blir aldrig klar förrän det sitter fönsterfoderplåtar, fönsterbleck, täckplåtar, gummibussningar, silikon, vita lister, låshakar, inkopplade armaturer och så vidare...

Och vad som hände här inne - det får ni se sen... Ni som nu följt detta inlägg och denna del av mitt liv fick ju aldrig riktigt se vad som hände där inne. Men jag och mina idéer, säger jag då bara. Huset byggdes på frigrund för att kunna avflyttas, och en himla tur var väl det!

Jag kontaktade först väldigt lojalt och lokalpatriotiskt Åslundarna i Vilhelmina, men de kunde förmodligen inte åta sig uppdraget. I alla fall av det sena svaret som jag fick, vilket blev min tolkning att de helt enkelt inte hade tid. Lindqvists Åkeri i Storuman www.lindqvistakeri.se var väldigt tillmötesgående och ställde ganska snart villigt upp!

Egentligen undrar jag hur många idéer som har funnits och passerat mitt huvud genom åren? Att jag har hittat på det ena och det andra, gjort, byggt, tillverkat och uppfunnit... för att sedan ångra, flytta, riva, plocka ned, ta bort, sälja och så vidare. Men när jag pratade med företagsföreståndaren strax efter årsskiftet 2013 så stod allt klart. Jag måste skaffa ett startkapital, jag måste få till stånd en rätt stor ekonomisk grund att stå på. Investera av och för framtiden. Helt enkelt - jag kunde absolut inte missa denna, mitt livs chans... mitt livs kanske största kliv.

Och vad stod då på annat än att sälja mitt alldeles nybyggda hus, för avflyttning! Alla Vilhelminabor tyckte nog att jag var allt galen. Men för att reta alla dessa människor en smula så annonserade jag ut mitt bygge till försäljning på Blocket, till ett utgångspris av 200.000 kr. Lite bara för att provocera och visa att visst kan man få betalt för nedlagt arbete, om man bevisligen har gjort ett gott jobb och arbetat för det. Här i Vilhelmina är mentaliteten att man ska få allting gratis. I Stockholm är grundinställningen den att man betalar för sig och håller käften.

Nåväl, inte fasen fick jag någon köpare för det priset, så jag sänkte det en aning och vips så ringde det en man. Han hade grundligt tittat på alla bilderna på den här bloggen och var mera än nöjd. Efter att köpeskillingen trillat in på kontot åkte lastväxlarens flak under stugugrunden! Och så här flyttar man ett litet hus... Ganska mycket har jag hunnit vara med om i mitt lilla liv, men det här tog priset i ofattbara händelser.

Jag, Fredrik Lindqvist och köparen arbetade med två vevdomkrafter. Huset skulle höjas till ungefär 40 cm ifrån marken under alla fyra sidor och hörn. Vi säkrade bygget allt eftersom med plankor och brädlappar på fundamenten som fanns på plats. Sedan gjorde vi samma sak på baksidan och till sist så var huskroppen höjd till lika delar över marken. Det var bara ogjort att våran gård inte räckte till på längden! Jag trodde där ett tag att vi kanske måste ta dit en grävare för att ta bort lite av marken framför lastbilen, men det gick bra.

Fredrik arbetade mycket effektivt och rationellt, så jag förstod nog att det kan måhända inte var första gången han flyttade ett hus. Jag spikade på en tre kvart tums bräda på varje fyrskäring för att lägga som stöd för golvåsarna. Detta på grund av min förstärkta syllring, med en liggande två tum sex under den stående två tum åttan. Fredrik var lite orolig att inte golvet skulle orka bära huset i sig, men jag bedyrade bara mitt bygges riktighet. Och lovade att det skulle hålla mera än väl, vilket köparen insisterade på.

Visst kan jag väl också känna att det var lite tungmodigt att se mitt hus försvinna iväg... för jag som hade byggt och slitit så under en hel sommar. Men när jag hela tiden tänkte på vad jag skulle använda kapitalet till så blev det genast mycket lättare. Min mamma speciellt tyckte att jag var helt slut i huvudet som skulle sälja det, men jag försökte trösta hon med att det i sådana fall bara skulle vara att bygga ett nytt.

Vilhelminaborna trodde till en början att det hade gått på tok med min och mina syskons korrupta arvstvist, men det hade det inte. Det var visserligen ganska bra gissat, och om en sådan process går i stöpet, så behövs det nog till och med mera likvider än vad detta hus kunde inbringa. Arvstvisten står i stiltje, det händer absolut ingenting. Det ska ni veta alla Sveriges medborgare där ute som läser detta, att det finns inga som helsta skyddsnät av något slag, en paragraf, en lagrumshänvisning eller någonting som kan skydda barn till sin lagliga rätt, eller än mindre säkerställa deras rättmätiga arv.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört av människor att "Jamen arvslotten kan man aldrig ta ifrån sina barn!?". Det är förvisso sant, men vad ska barnen dela på när man på förhand har förflyttat tillgångarna så långt ifrån arvlåtaren som man bara kan komma? Och vet man då, som min pappa att sina dagar är räknade och man har god tid på sig att undanskaffa värden av olika slag... Ja, då kan ni tänka er vilket detektivarbete som återstår? Och skulle det mot förmodan finnas ett kryphål till barnas fördel, så ska ni inte tro att det i slutändan ändå går att få fram rättvisa. Vem tror ni att samhället och tjänstemän i första hand lyssnar på? Jo, de som sitter på kapitalet! Hur länge tror ni att en rättsprocess kan pågå när det är barns plundrade arvskonton som ska betala?

Hur som helst, jag skiter i den där förbannade kärringen som lurade jag, Mathias och lillasyster Jannie på det som våran pappa en gång hade, det ofantliga värde som farfar en gång byggde upp. Jag har så fantastiskt mycket roligt och spännande i mitt liv att göra, att jag i alla fall inte kommer att hinna göra allt detta innan jag viker in... En liten detalj var då för jäkligt skoj; och det var när Fredrik i sitt kanske mest kritiska moment tog upp sin telefon för att det var ett inkommande samtal på gång. Han svarade när huset lutade som allra mest, och jag gissar att personen i telefon frågade vad han gjorde för någonting. Och då sade Fredrik på riktigt fett Storumanmål: "Njaaaa, ja håll på flytt na gräijän bortät Vilhelmina..."!

UPPDATERAD HÄRIFRÅN

Strömmen i min kamera tog slut så jag måste snabbt ta Marias kamera för att fortsätta fotografera. Därför missade jag precis själva lastningen. Sedan "försvann" bilderna eftersom att det var Maria som överförde de till hennes dator. När de väl hamnade där så blev bilderna placerade i en mapp som döptes till något helt annat. Jag trodde att de var förlorade och att blogginlägget därför var förstört, men nu kunde de återfinnas och inlägget fullföljas.

Idag är det inte någon hemlighet längre varför mitt lilla hus skulle säljas - men då var det lite på det viset. Jag fick erbjudandet om att ta över tillverkningen av slagfällan Trapper 90 som nu snart sagt alla känner till. Och för det så behövde jag ett kapital för att kunna köpa maskinerna och inventarierna av Ove i Piteå. Samt även för inköp av en viss mängd material, bland annat rostfritt stål så klart och pianotråd.

För mig som en lite hobbyaktör så kommer jag aldrig någonsin att glömma det ögonblick då huset lades upp på lastbilen med flakets hjälp. Det var bland det häftigaste jag varit med om. Dessutom den känsla som infriade sig var helt obeskrivbar. Som jag hade kämpat och slitit... förstört en hel sommar, som dessutom aldrig någonsin kommer tillbaka. De pengar jag fick på mitt konto, så mycket hade jag aldrig haft i hela mitt liv - till förfogande för nytt projekt med nya utmaningar. Skulle jag klara av allt? Svetsa, bocka, stansa, montera och tillverka av rostfritt stål...?

Det jag hade byggt på en hel sommar och en god bit inpå hösten stod nu helt plötsligt en meter från marken på en jättelastbil, lastad för att åka bort ifrån min gård. Så tomt och konstigt det skulle bli. Kanske nästan som en skilsmässa. För vad skulle jag nu göra? När man kommer in i något på det sätt som jag brukar göra så stannar nästan tid och rum. Dessutom så existerar inte längre något annat för mig. Varken jakten, fisket, vänner eller familj ryms i mitt huvud. Jag bygger och sliter tills jag stupar eller att det som i detta fall blev så gott som klart.

Nu när jag sitter på svaret själv och vet hur det gick, hur det hela slutade så är jag fantastiskt nöjd och verkligen innerligt glad. Jag kommer för alltid så klart att vara Ove evigt tacksam som fick äran, för det var ingen överdrift - att fortsätta tillverka hans livsverk. Att allt gick som på räls? Att allt gick i lås... Rickard Norbergs otroliga support och stöd i mina beslut. Att Rickard har funnits där och rättat mig när jag har tänkt fel och stöttat mig när jag har gjort rätt. Sådana vänner är ovärderliga...

Bara tanken på att om inte min gode vän Kjell-Olov Mikaelsson hade funnits, ni vet han som har sågverket. Om inte han hade kläckt ur sig att "jag skulle sälja den första lilla, dåliga stugan och bygga ett nytt hus", då kanske det aldrig hade blivit av? Kjelle menade att; - För du som ändå kan bygga lite... Tänk om jag visste då när jag började att jag sedan skulle sälja det? Scrolla upp till första bilden högst upp i blogginlägget och titta än en gång hur det startade.

Tyvärr så kunde jag inte längre fortsätta ta bilder efter att det stod på våran gård. När huset väl var lastat så skyndade jag mig med raketfart att byta om till huggarkläderna, ta på mig skyddshjälmen och rycka igång motorsågen. Det krävdes en viss justering av vägen för att framfarten skulle gå smärtfritt. Köparen gick före mig och pekade, åt det ena hållet och det andra... det var faktiskt lite roligt och jag kände mig som en bensindriven termit. Det blev dock en del fix och trix där telefonledningen gick över vägen. Kanske var det bara tur att det var jag, köparen och Lindqvist som såg på...

Den här synen kommer alltid att finnas kvar i mitt minne! Jag och Maria skyndade före för att hinna dokumentera händelsen, och jag bara älskar bilderna. Helt plötsligt såg en rätt stor Ford pickup ganska liten ut i jämförelse. Till och med lastbilen föreföll som en leksak. Om än den måste ha en enorm kapacitet för att klara av en sådan flytt! Människan är för underlig ändå. Tänk hur det såg ut när de passerade bron över Bullerforsen? Virket tog slut då den sista vindskivan skulle på plats, och lite synd var att jag hade hunnit ta upp hålet i yttertaket för att skorstensschaktet skulle upp. Köparen kanske inte ville ha det så... men men...

Lite orolig blev jag när det blev lastat så centrerat som möjligt. Då vikten inte blev riktigt rätt fördelad. Självklart förstod jag varför, att bredden på ekipaget skulle bli symetriskt. Men jag såg bara framför mig att huset skulle tippa, med lastbilden efter sig. Idag är det så klart inga problem då frakten gick jättebra och huset är på plats. Fast minnena väcks ju till liv och jag börjar fundera och begrunda...

En annan sak som jag sent skall glömma var när köparen utbrast framme vid korsningen där vägtransportledarna skulle möta upp. Att; han egentligen inte nu längre behövde stugan, av den anledningen att han hade hittat ett nytt objekt, ett större och mera lämpligt sådant för hans ändamål! Jag höll på svimma... där stod vi med huset på lastbilen och inväntade lotsbilarna, och då säger han det. Men han var nöjd och glad och tyckte att stugan skulle passa perfekt som "en liten kaffestuga för vårvintersolen, eller en liten snickarbod"...