Det kan inte hjälpas, men kanske den jag tänker mest på vid jul är min farmor. När våran pappa gick bort på grund av sin cancer så blev det inte sig likt. Fast det började väl egentligen en aning före det. Jag kommer aldrig att glömma dagen då jag satt intill farmors köksbord, med henne mitt emot mig. Vi hade rätt nyligen fått veta att pappa skulle gifta sig med sin dåvarande fru. Jag försökte som fiska och reflektera i kring detta för att kanske eventuellt få farmor att verkligen, på riktigt tala om för mig vad hon tyckte om detta tilltag. Min önskan var väl att farmor någon gång i hennes liv skulle kunna säga rakt ur hennes hjärta vad hon tyckte - om något. Om vad hade väl kanske inte så himla stor betydelse, men huvudsaken var att hon skulle lämna en högst personlig, och stark uppfattning. Farmor har enligt mig aldrig riktigt fört fram sin egentliga mening, utan hela sitt liv låtit sig köras över, i större eller mindre omfattning. Hur som helst så satt vi där i köket med någon kaffekopp framför oss och diskuterade detta i lågmäld ton. Jag hoppades innerligt att hon kanske kunde säga något i stil med; - Ja, jag tycker att det var onödigt gjort av pappa. Han behövde inte alls gå och gifta sig nu, när han dessutom inte har gjort det tidigare heller. Min pappa alltså. Men för min del så hade det varit tillräckligt med den första meningen. Farmor försvarade bara pappas handling i vanlig ordning och försökte snarare hitta på ursäkter om hans val. Den dagen och den stunden vid hennes köksbord blev för mig ett slut. Det hade fått nog. Under alla år tillsammans med farmor så hade jag aldrig någonsin hört hennes egentliga vilja, i något. I alla fall inte något som kanske var av det lite känsligare slaget. Sen den dagen var jag aldrig riktigt och hälsade på farmor igen. Och det blev inte bättre av att pappa dog. Jag har aldrig träffat min farmor sedan dess. Något av det sista pappa gjorde innan han dog var att ge bort det hus farmor bor i till hans maka. Pappa såg alltså till att hans mamma inte längre var ägare till det hus hon hade bott i, i stort sett hela hennes vuxna liv. För mig blev farmor hemlös, trots att hon nu i och för sig tillåts bo där av efterlevande maka. Men sedan är det ju så mycket annat. Makan har ju hittat en ny man som hon har tagit hem till farmor. Det är ju ett tvåfamiljshus. Men bara det att så pass tidigt efter att våran pappa dog, så hittar hon en ny, som hon dessutom välvilligt presenterar för min farmor. Efter att pappa dog så har farmor fått två barnbarns barn till som hon aldrig har träffat. Nu sitter farmor hellre med hennes "nya" familj och firar jul, än att säga ifrån och visa fram fötterna. Av att hon egentligen vill, förmodar jag - ha en relation med hennes riktiga barnbarn... och barnbarnsbarn.
 

Nu har jag skrivit i tidiga julaftonen bara för att önska mina vänner och olika relationsnivåer en riktigt god jul. Men det slutade som vanligt bara med att jag hamnade i en tankes spår och måste följa den. Jag vet att det kanske inte är lämpligt att skriva om sådant personligt på en hemsida som denna. Allt i mitt liv är i alla fall så offentligt att det diskuteras stort av var och varannan, åtminstone hemikring. Mina vänner är ändå högst angelägna om att få följa upp och veta hur det går, och i dagsläget har jag ju fått vänner över hela Sverige och lite till. Nu ska vi strax fara hem till den övriga familjen och fortsätta julen, så jag vill inte ta mig tid att korrekturläsa det. Så ni läsare får ta det för vad det är. Min farmor får ändå idag en julklapp i hennes brevlåda, och jag hoppas att det är hon och inte makan som öppnar den. Det finns ändå en del människor runt i kring mig, som rör sig speciellt i mitt huvud, nu på julaftonen - av olika anledningar. Ni har som en liten extra stjärna av mig den här dagen; Stefan Carlsson, Håkansson, Anders Näslund, Helge, Espen och hans familj, Arne, min bror, Jens, Elon, Julia... och så klart min farmor. God Jul på Er alla där borta önskar Christian.