Carl-Hilding Persson är för himla go och gullig! I dagsläget har jag speditionskostnader om nästan tjugotusenkronor per år, så det blir en hel del försändelser som lämnar Vilhelmina varje säsong. Det innebär också att det så klart är jag som står för merparten av skickade paket, och det av naturliga skäl blir färre mottagna. Men så ibland kan det dimpa ner något spännande i min brevlåda! Om än mera sällan av ett dylikt innehål. Jag väntar fortfarande med en stor tugga nyfikenhet på de mer explosiva innehållen, där jag kanske blir svedd i ansiktet när locket till brevlådan viks upp, men inte det. Alla andra näringsidkare inom jakt och fiskegrenen, eller vilthanteringsbiten blir ju hotade åt höger och vänster, men inte jag. Jag känner mig en smula utanför... Hur som helst så var det alls inget varken farligt eller pyrotekniskt innehåll den här gången. Det var helt enkelt bara min gode vän i söder som skickat mig en present! Förhoppningsvis för att jag har åstadkommit en godare eller bättre gärning av något slag - någon gång.
 

Vilken överraskning och vad fantastiskt glad jag blev måste jag skriva! Tänka sig vilket engagemang, och vilka tankar han har ägnat åt mig. En alldeles nog så riktig Trapperpresent! Det blev som julafton fast när man tvingats sluta jaga tjäder och orre i topp. Jag hade fått tre rökta och förträffligt läckra köttdelikatesser! Den ena steken som också var nätad som den andra var ifrån vildsvin och kanske inte riktigt lika mycket rökt som den senare. Jag vill alltid ha kött mera eller mindre rött, det är inte meningen att man varken ska bränna bort smaker eller kryddor, eller driva ut den oftast lilla vätska som finns. Stek nummer två var vackert rödbrun och för genomsnittskonsumenten alldeles perfekt rökt, en bit rådjur. Detta som inte är allt för vanligt på mitt bord, men mycket uppskattat. Så till den som jag kanske ser mest fram emot att få provsmaka av, är den hemmagjorda viltkorven. Och det så klart för att jag brukar göra en hel del viltkorv själv. Nu var det ju som så att jag nyligen fick dessa läckerheter, och skulle precis till att avnjuta när helgen kom... så fick jag...
 

förmodligen en liten släng av Campylobakter i min annars rätt så släta och platta mage. Ja, nu låter det kanske som att jag är vältränad med rutor och så... men helt plötsligt fick jag buksmärtor och gravidlikt uppsvälld mage av rejäla mått. Jag ska väl inte gå in i detalj vad det här innebär, för då förtar jag den uppdämda smakkänslan av Carl-Hildings delikatesser. Men jag kan meddela som så att det tog precis åtta dagar innan mina exkrementer hade släppt den skepnaden av det som mest liknar tjäderns blindtarmstömning, för att sedan mera återgå till björnstuket. Nu ska jag dock göra det som han skrev i följebrevet; sätta mig ned med skärbrädan och kniven, och faktiskt också öppna den lilla till... En Trapperpresent är aldrig komplett om det inte är något färskt eller färdigkokt och blekt av ben heller. I några små burkar följde ett precis lika spännande innehål - penisben och kranium! En mera normal person än mig hade väl självklart avlidit på fläcken av den synen, men jag började genast pilla och känna. Vilket jobb han hade lagt ner, återigen en massa timmar för att sedan skicka till Vilhelmina i ett litet paket! Jag tänkte lite skämtsamt för mig själv att nu har nog minsann Carl-Hilding gett bort några av hans livs mest betydelsefulla jakttroféer och minnen av lyckade dagar i skogen! Men... skallarna var nog kanske allt för små ;) Verkligen innerligt och hjärtligt tack Carl-Hilding!