JANUARI - BOKEN MAN
MÅSTE LÄSA


För ett par år sedan så bestämde jag mig för att sluta prenumerera på alla jakttidningar en dag, när jag såg att den olästa högen bara växte och växte. Jag har haft så fantastiskt mycket spännande att göra de sista åren att jag helt enkelt inte har tagit mig tid att läsa på kvällarna. Men så fick jag en tankeställare härom veckan när en av mina bättre vänner meddelade mig en sak. Det var Niklas Johansson, han som har gjort musiken till mina filmer som berättade att Norma hade börjat ladda en ny jaktmatchpatron. Där satt jag som en uggleholk i uppsynen, lyckligt ovetande om denna rätt väsentliga nyhet. Ännu mera pinsamt blev det när det nu just var Niklas som berättade det. För han är en sådan jägare som knappt skulle märka att han slagit lös kikarsiktet och att det hade ramlat bort från bössan precis innan han skulle skjuta. Jag däremot har ju jobbat som butiksbiträde på Grönlunds Jakt och Fiske under åtskilliga år, och på den tiden så var jag så klart fullständigt påläst om allt som rörde jakten och fisket. Varenda patronsort och utrustningsdetalj kunde jag utan och innan. Nu kan man ju undra om det inte var så att jag hade förbrukat skott genom åren och således behövde mera. Men jag hade hamstrat ammunition som den mest medvetne gnagaren om en kommande hård och karg vinter. Ett tag köpte jag en ask om dagen... På detta sätt hade jag fått mig en uppenbarelse om att herr Nilsson kanske inte längre var så påläst som han nu trodde. Och det är klart, det är ju en föränderlig tid vi lever i givetvis. Så jag började längst ner i den jättelika högen av olästa jakt och fisketidningar. Det kändes väl så där när jag såg uppe i det högra hörnet att det stod tjugohundratio. Men som kvällsgöra så troféflådde jag fem ripor, städade undan och kokade kaffe tillsammans med jakttidningen. Så kan man ju också tillbringa en kväll på Solliden kom jag på, och det kändes rätt normalt faktiskt. Att man behöver inte alltid ha något för händerna. En senare dag ville jag ha Karlsson på kaffebesök, men det slutade med att jag istället körde hem till honom. Där satt han i värmen av den stora kaminen och hällde upp en kaffekopp full. På bordet låg det några böcker och han uppmanade mig nästan genast att jag bara måste låna en av de, fast helst båda. Jag lånade då boken som jag nämnde om i mitt förra blogginlägg, alltså "Skogen vi ärvde" av Maciej Zaremba. Det är nog det i särklass mest sanningsfulla och ärliga jag läst om den Svenska skogspolitiken. Nu somnar säkert ni bloggflanörer bara av att läsa just den meningen, men jag kan lova er att jag lägger inte varken tid eller energi på det som i mina ögon är helt utan mening och betydelse. Jag uppmanar verkligen alla, alla som vistas i skog och mark, tycker om jakten och fisket, eller ni som bara har naturen som ett andningshål att läsa den. För en väldans massa år sedan så engagerade jag mig starkt i skogsfrågor och det att bevara och rädda det lilla som finns kvar. Men jag insåg en dag, när jag satt på ett möte med en förening som är rädd om naturen och tittade mig runt på deltagarna. En av föreningsmedlemmarna var så gammal och grå att jag mest bara undrade och oroades över hennes hälsotillstånd. Hon hade varit medlem sedan bronsåldern och kämpat så för skogens bevarande under hela hennes liv. Och det förstod ju jag att det måste ha varit fasligt länge. Det var det enda i hennes dag som hon brann för, det enda som hon brydde sig om... att få ha kvar en del, helst så mycket som möjligt av skogen - att få njuta av och vistas i. På det sammanträdet insåg jag snabbt och radikalt den enskilda individens litenhet gentemot makten. När jag kom hem på kvällen, och det kommer jag aldrig att glömma, så parkerade jag bilen och gick över gården mot sopskåpet. Hela denna jättesamling av dokument åkte rakt ner i tunnan, och jag bestämde mig för att aldrig mera engagera mig i det som jag inte kunde påverka. Och i min värld så är mitt sätt att påverka, något handfast, en dramatisk och omvälvande förändring i ämnet - annars får det vara. Jag ville inte fördärva mitt liv, spilla dagar av livet i något så pass utopiskt. Genast hade jag kommit fram till att få till stånd en så för mig, så brysk förändring som bara jag kunde acceptera, var att stövla in på riksdagshuset och röra om i grytan en aning. Sverige är så fantastiskt uppåt väggarna korrupt, att man helst för sitt välbefinnande inte vill veta sanningen om vardagen. Detta trots min kapitulation, så uppmanar jag ändå alla andra småhjältar att fortsätta kampen, för deras ideologi. Ni måste läsa boken! När jag läste den så kom jag bara mig för att lyfta blicken till mitt favoritcitat som sitter på väggen i min gamla verkstad...