När min pappa dog så började kontakten med Helge att knytas ihop - vi fick som ännu mera gemensamt. Och det främsta var väl att varken han eller jag blev speciellt bra och rättvist behandlade av honom. Som så många andra, men främst vi barn och pappas bästa vänner. Det jag sist av allt kommer att förstå var pappas ignorans av i alla fall Helge och kanske även Örjan. Örjan dog för ett par år sedan utan att pappa reagerade speciellt mycket över hans sjukdomstid eller ensamhet. Kanske kunde det förklaras över pappas också tragiska åkomma. Men jag tycker att de två hade så oerhört många år tillsammans, som vänner. På fiskesjöar massor av veckor till exempel - men ingen av de brydde sig, eller tog kontakt med varandra. Fast det är en lång historia som inte går att korta ner. Det som är dagsaktuellt är Helges relation till min pappa, som också avslutades på ett mycket egendomligt sätt.
 

Helge var den som verkligen in i det sista ställde upp för pappa. Han var hantverkaren som hjälpte pappa med allt, precis allt uppe i Heligfjäll där han då bodde. Pappa övertog min farmors barndomsställe och bekostade det sedan med ett otroligt underhåll. Han lät det tillbyggas och renoveras på alla de tänkbara sätt. Heligfjäll låg vid vägs ände, högt upp med stora ängar intill - kantade av svart, ståtlig granurskog. Till slut hade pappa bagarstuga, bastu, en mindre damm med ädelfisk, stora garage, traktorgarage, lador, vedbodar, ladugård och kojor på marken. Förr i tiden var namnet på farmors hemby; Blomsterdal - och det kan man förstå, åtminstone om sommaren. Till ämnet hör att det var Helge som gjorde allt åt och för min pappas skull. Helge är den i särklass absolut skickligaste hantverkaren jag vet i modern tid, som kan arbeta med ett minimum av redskap och maskiner. Visst finns det folk som kan jobba, med då gör de inte ett jäkla skit om de inte får vrida på en startnyckel, dra i en magnapull, eller tanka en grävmaskin.
 

Helge är oerhört flink med sina två dasslocksstora, timmerhuggarhänder. Han har ett helt livs erfarenhet av professionell svetsning på plattformar, specialbyggen och i gruvområden. Helge har lärt sig sedan tidigaste åren den allra mest förfinade teknik av timring. Att han kan allt om skogen är en helt annan saga, men sättet han jobbar på i skogen är unikt. Och jag måste fortfarande poängtera att Helge aldrig någonsin har ägt ett komplett maskinlager någon gång. Han har fått lära sig att utnyttja tyngder och hävarmar av olika slag. När jag tänker på Helge så förstår jag att Egyptierna eller vilka de nu var, kunde bygga sina pyramider utan en endaste droppe diesel. Helge är visserligen urstark, trots att han fyller 76 år. Jag och Helge har skjutit matälgar tillsammans och tagit de ur skogen på bara två man. Aldrig kommer jag att glömma den gången kalven skulle fram, då jag hängde i repet mellan älgen och Helge, likt musen i julaftonstv som skulle till att sy balklänningen åt Askungen.
 

Trots att nu Helge gjorde allt för min pappa, så var han i sitt livs sista dagar ändå inte märkvärdigt hövlig. En av kojorna som Helge tyckte särskilt mycket om, skulle han vilja köpa när pappa skulle sälja hela farmors barndomshem. Den kojan låg mitt i den stora skogsfastigheten utan en avstyckad egen tomt. Helge erbjöd sig köpa både markplätten och kojan till riktigt marknadsvärde av pappa. Det bör tilläggas att det var så klart Helge som byggt den ena kojan och underhållit alla under säkert ett par decennier. Trots att det nu låg till så, så ville inte min pappa sälja varken marken runt kojan eller kojan självt till Helge. Ja, pappa avböjde givetvis även att skänka bort kojan och marken till Helge... Pappa sade att han kanske då skulle få mindre betalt för hela fastigheten, om den förändrades med en liten avstyckad tomt på ett par tusen kvadratmeter mitt i alltihopa. Senare sålde pappa farmors barndomsställe för fyra komma åtta miljoner kronor...
 

Jag får än idag skämmas för min pappas framfart - och jag är otroligt ledsen för Helges skull. Folk har hälsat på mig oändligt många gånger sedan jag bosatte mig här på Solliden. En del har varit mera skogsintresserade än andra, och den timmerhuggande hälften har alltid måsta kommentera min lilla tall intill stugan. Jag har haft SCA direktörer på gården, skogsvårdstyrelsen, skotarförare, motorsågsproffs, hobbyhuggare och rena kraftkarlar. Samtliga har kommenterat den lilla tallen och tyckt att jag skulle nog allt hugga ner den - för den kunde ju blåsa ner över huset. Själv tyckte jag att jag mest i sådana fall fick skylla mig själv, som byggde allt för nära ifrån allra första början. För hur det nu än är så stod ju tallen där före mig... Att det var områdets tveklöst största träd, det visste alla. De här skogshuggarna kommenterade bara kaxigt att det var väl ingen konst att fälla den, det var väl bara att dra igång motorsågen! Jojo, sa jag. Gå nu fram och krama om tallen först så ska jag fråga dig sen vad du nu tycker.
 

När timmerhuggareliten väl hade skakat hand med trädet så brukade de oftast pinka på sig och dementerade genast sitt påstående. Hur som helst så var det ingen som slog slag i saken och kom för att fälla den. Men folk tjatade så mycket om projektet att jag till slut förberedde det hela genom att ringbarka den. För jag hade räknat ut att när den väl låg på marken så skulle jag själv få bära upp den. Och det tilltaget skulle bli betydligt mycket enklare när den var torr - och inte rå. Helge kom så en dag för ett par kaffekoppar i sommarsolens sken. Han hade tagit lite ledigt ifrån jobbet tyckte han. Trots att han nu egentligen bara ska surfa omkring och upprätthålla tjänstepension så småjobbar han så där en tolv timmar om dagen. Helges kunskaper är så mycket värda att han skulle garanterat få flytta brevlådan till schaktet. Eftersom att han värdesätter sin uppdragsgivare så, så ville Helge att jag skulle ta en bild där kepsen syntes. Han var nog allt stolt att få göra smygreklam på fritiden också åt bolaget - Mining Construction AB.
 

Det blev på tal om tallen igen och Helge hade nog aldrig förstått att det var ett problem att den stod upprätt. Men ja, det tyckte jag eftersom att jag klantigt nog redan hade ringbarkat den och att hästmyrorna hade flyttat in i roten sedan ett par år tillbaka. Och de flera hundra kilo tunga grenarna skulle ju inte hänga ut i luften ovanför hustaket hur länge som helst. Jag har massor av gånger ångrat och beklagat mig över hur dum jag kunde vara som den dagen då jag tog dennes liv. Varför? En sån gammal, historiefull jätte får man inte hugga ner. Hade det varit idag så hade jag flyttat huset i stället. Att det ska ta en sådan tid innan en människas hjärna och förstånd är utvecklat till fullo? Till och med mitt huvud? Och jag som tyckte att jag var så förståndig då... Det skulle inte förvåna mig om jag har fått en besvärjelse eller något över mig av tallen efter detta. Men hokus pokus i all ära... det är inte svårt att låta sig medtagas och hänföras av ett dylikt träd. Jag känner ändå på något sätt som indianerna; att det är ett andligt underbyggt någonstans. Eller så håller jag på att bli knäpp.
 

Jag tror att jag har skrivit någon gång om det tidigare, om min gigantiska gran intill ån som jag alltid utan undantag låter mig ledas till och lägga handen på dess bark. Nu när jag tittade på tallen där den död stod, så var jag mest ledsen och nedstämd. I några år hade jag gått på min gård och sneglat på den där den sakta tynade bort. Barren blev brunare och brunare, kottarna förlorade sitt fäste och nådde min gräsmatta som sakta blev grönare och grönare av den tilltagande näringen som tallen inte längre kunde tillgodoräkna sig. Ibland släppte den demonstrativt några grenar på marken som för att protestera. Efter kanske två år så kom stora, kraftiga och mörka barkplåtar dunsandes ned runt huset. Då ville jag nästan försöka rädda den. Kunde man linda plast runt stammen vid roten så att den fick vatten igen? Den tanken när det nu väl var för sent. Ärthjärna!
 

Tallen som hade överlevt så många år, så många stormar, så många regnvindar, flera tusen ton av upplega genom decennier... enorma mängder blöt marssnö, kokande het näringsfattig sandblandad jord inunder i juli. Åtminstone två eller tre gånger hade det brunnit runt dennes kronverk och rötter. Hur många gånger hade inte älgen kalvat i dess blickfång? Hur många tjädertuppar hade slitit barren av den om vintrarna? Lon, björn och vargen hade trädet sett massor av tillfällen. Höststormar hade brutit ikull åtskilliga småträd mot den, utan att den gav vika. Hur ofta satt nybyggarna i närheten och eldade? Till och med för tomtetableraren före mig lät den vara med sin stora skopa av stål. Det sista den gjorde var att bli ett hotell för den största myran. Tallen överlevde allt, precis allt. Utom en liten stackars yngling som kallade sig för Trappern med en yxa i hand.
 

Helge sa bara till slut på halv finsk svenska: - Håll ni er bara borta under dagen, ett par timmar eller så... så nog ska jag hugga ner tallen om jag får vara ifred. När jag och Maria så kom hem i slutet på eftermiddagen så satt Helge ihopkrupen under taket på bron i regnet till mitt nyare hus. Över gården fanns en enorm luftrymd och solen syntes nästan stråla in ifrån alla väderstreck. Tallen den låg raklång bort ifrån huset i nästan en västlig rikting. Den var kvistad och klar. Här hade skogsproffsen sprungit fram och tillbaka och vitsat sig hit och dit men aldrig kommit till skott. Trots att jag däremellan så klart hade erbjudit en ersättning för hjälp. Det enda som behövdes var en snart 76 år gammal man, utan varken vajer, fällriktare, linor och rep, klyvkilar, hydraulik, grävskopor eller skördare.
 

Det enda Helge hade till hjälp var motorsågen. Och jag lovar, om jag hade haft en gammal timmersvans i vedboden så hade tallen legat där i alla fall. Helge gjorde sig en enda tre meter lång hävarm, som han använde. Jag och Maria tittade på varandra och Helge med stumma blickar. Min motorsåg hade jag lovat att Helge kunde använda. Men den gick som inte så bra efter vårvinterns avverkningar och justeringar på tomten. När motorsågen blev varm så ville den hela tiden bara stanna. Den var egentligen omöjlig att köra så fort den hade gått en stund, fast jag trodde nog att den i alla fall skulle gå tills dess att Helge hade fått fällskäret gjort. Sen var en annan fråga. Men eftersom Helge hade använt den till att förbereda själva fallet, så var den ju givetvis redan varm.
 

Han hade gjort hävarmen fyrkantig i ena änden med ett motsvarande urtag i tallens rot. Det påfrestade så mycket att sågen till sist inte orkade. Enligt de som kan så var motorsågen "slut" på. Kompressionen var för dålig, eller hur man nu förklarar det. Så mitt i det Helge sågade som mest så stannade till sist sågen. Istället för att ringa mig, så körde han ner till Vilhelmina. Det förklarar en del av det att han alltid har klarat sig själv. På samhället tog han ut en alldeles ny Stihl såg och körde hem igen där tallen stod och lutade på trekvarten. Väl hemma på tomten så fullföljde han fällskäret och trädet brakade ikull. Men med den besvikelsen att den inte riktigt for dit Helge hade tänkt sig. Tallen föll en aning åt söder och skrapade en yngre tall ett stycke bort. Helge var missnöjd över insatsen. Men om sågen min hade gått hela tiden så hade det aldrig hänt - såklart...
 

Jag fick nästan hicka av att han hade köpt ut en fabriksny motorsåg, bara för att fälla tallen åt mig. Så jag sa till Helge att jag nog måste köpa den av honom, för det ska ju inte han måsta stå för. Då skämtade Helge med att svara på samma finsk svenska: - Nåja, jag sa ju bara att dom skulle sätta motorsågen på Trappern! Helge tyckte att de tillverkar motorsågar dagarna i ända så det var väl ingen fara... Fast inte kunde jag tro att Helges kaffekoppar var slut på Solliden för det, utan han hade än mera vidlyftiga planer. Jag tackade han flera hundra gånger för hjälpen och ville så klart stå till tjänst för han på något sätt, men det brydde han sig inte om. I Helges värld är inte en tjänst fullföljd förrän han är nöjd, och han frågade mig sedan vad jag skulle göra av trädet. Och sen så klart också hur jag skulle få bort det.
 

De två arbetstillfällena är nog bland de absolut mest kunskapsnyttiga jag har varit med om sedan jag föddes. Jag har alltid jobbat på ett visst sätt, och känt mina begränsningar. Det var för mig självklart att när tallen väl var fälld, så var det bara Kjell-Åke med traktorn kvar. Men Helge sa lugnt och saktmodigt att det alls inte skulle behövas någon maskin för det. Jag skulle få lära mig att ta reda på timmer som man gjorde gammalt i tiden, utan så mycket hjälpmedel. Fast nog kände jag till tekniken, men jag kunde aldrig drömma om att den skulle gå att praktisera på så stora träd. På två man så lastade vi ungefär ett ton timmer på Helges släpvagn! När jag tog bilden så fattades det ett par bitar... Jag och Helge hade inget annat till hjälp än ett järnspett, tremetersgranen, kilar och klossar, ett par spännband och en och annan kubbe. När vi stod och hämtade andan så sa jag till Helge; - Jag förstår varför du har blivit så pass relativt gammal, med en sådan bibehållen och jämförelsevis kraftfull fysik. Du har alltid arbetat mera med huvudet och mindre med kroppen, medan jag har jobbat mera med kroppen och mindre med huvudet. Nästan två meter upp på stammen, ovanför hästmyrornas bo - räknade jag till tvåhundranittiosju årsringar. Tack snälla, snälla Helge för allt!