När jag gick nionde klass så tyckte inte jag att jag var speciellt liten, än mindre finnig eller klent byggd. Men nu när jag sitter vid skolbänken intill mina elever och ska försöka leda de genom utbildningen, så känner jag nog allt att visst tusan är det skillnad. Jag har svårare att förstå varför jag och mina dåvarande niondeklassare till kompisar kände oss så stora och vuxna. För när jag nu är jägarexamenselevernas ledsagare, då jag själv är över trettio - så får jag perspektiv. Alla i gruppen är väl kanske inte de allra mognaste och mest motiverade direkt, men så finns det vissa utvalda särlingar... Min mormor skulle ha sagt: "Ji e söm na smo göbba!". Vilket betyder så klart att; ni är som några små gubbar. För när eliten hellre stannar kvar på min utbildningstimme och skolkar ifrån SO´n, med kaffekoppen eller till och med kåsan framför sig på skolbänken, så förstår man... Jag har säkert försökt hjälpa inemot fyrahundra människor till rätten att bära vapen i skogen och på banan, men sällan stött på så pass intresserade som dessa fyra vise män. Kanske endast en enda elev genom tiderna, som det verkligen blev något av är den Sverigekände Malgonäslappen, som gjorde entré i min storfilm Trapperliv. Den pojken blev en helt annan jägare än majoriteten. Men nu är jag nästan beredd att måsta inse att det möjligen dök upp fyra stycken likadana i samma grupp! Jag har ganska länge försökt att sluta utbilda inom jakten, men har aldrig lyckats. Den största anledningen är att jag är en av Norrlands allra sämsta på att passa tider, och den andra orsaken är att jag är för låst tidsmässigt. Det krävs sjuttio minuter i veckan av mitt liv, och jag lyckas alltid hitta på något mycket mera spännande just den timmen jag måste vara på skolan. Kanske är lösningen att gå ner på halvtid i min tjänst... Men det finns faktiskt undantag när jag till och med kan tycka att det är riktigt roligt och utbytesfullt att åka iväg på kurstillfällen. Som detta läsår, när jag har fått möjligheten att ha "smo pajka" på skolan!
 

Dessa fyra herrar; Jon-Erik, Joel, E-mail och Daniel var en ära att få ha som huvudsaklig ingrediens i min jägarexamensgrupp. Jag verkligen älskar när det finns viljestyrka i en individ! Som uttryck i tiden: Det är bara döda fiskar som... Det handlar inte om som så många andra av deras klasskamrater, att bara skolka och skita i skolan, för att sitta och slappa, fjanta med mobilen, spotta snus på golvet i matsalen, eller fimpa på parkbänkarna. Det handlar om att skolka och skita i en sak, för att göra något annat mera meningsfullt! De här pojkarna kommer att klara sig ypperligt i sitt framtida liv, vart än de kommer att slå fast sin brevlåda i världen. Man måste kunna meddela lättja och ofjättrande när det finns motiv och engagemang. Pojkarna satt kvar som stöpta ljus på sina stolar med kaffet sörplande och lyssnade ihärdigt till varenda stavelse ur min trut. Det var inte alltid bara om jakten, fisket eller fångsten... diskussionerna bar om framtid, försörjning, näringar och förhållningar. Helt plötsligt så blev alla mina onsdagar dubbelt så långa i timmar räknat, utan att jag ens blinkade eller fick lön för det. Men arvodet var så klart glädjen, inspirationen och intresset i de fyra vise männen. Jag kom ju ihåg mig själv som liten och ung. Inte hade jag någon direkt som på allvar förstod mig och sympatiserade. Inte på en tonårings vis. Nu var jag i och för sig ingen vanlig tonåring, men ändå. Skolan måste försöka se mera till individen och inte till mångfalden. Och med det menar jag inte att fjanta, fjäska och dalta med varenda femtonårig gaphals, eller sätta en kommunal, personlig assistent på var och varannan gnällig jävel - utan att försöka se till den enskilde och dennes behov eller kapacitet inom sitt gebit. Om inte föräldrarna varken ids, orkar eller hinner bry sig om sina barn, så måste ju samhället göra det. Detta så klart om nu samhället och riket överhuvudtaget lyckas se komplikationen. Nu var det inget större fel på kompisarna till dessa fyra i gruppen bör nämnas. Men smo pajka kommer jag att ha kvar länge i minnet. Vi träffades faktiskt en kväll med början hos mig - på studiebesök och Trapperkaffe. Sen drog vi iväg med lerduvor, hagelbössor, salongsgevär, kastspön, fika, yxan och så klart den inkokta kaffepannan... Efter att skotten rullat iväg bort över dalgången så gick vi ned till sjön för eldens och samvarons skull, den sista kvällen... Ni kommer att se nyansen i livet, kanske lättare än andra. Ni kommer att gå långt!