NOVEMBER - LILLKOJAN



Jag fick äran att upptäcka den lilla, ensliga koja som låg långt ut i skogen. Det är med all säkerhet det absolut mest genialiska i byggnadskonstruktion som jag någonsin har sett. Varför byggs inte dagens alla boningshus på det här viset? Kojan låg minst en halv mil ifrån närmaste trafikerade väg, mitt ute i ingenting och allting.
 



Den låg i en glest bevuxen tallbacke intill ett rätt stort myrkomplex, med ett par större halvlåga kullar eller små bergformationer intill. Kojan hade god utsikt ut över den väldigt vattensjuka myren, som för säkert 60 - 70 år sedan såg ganska annorlunda ut. Om än det inte är så himla många år tillbaka. Jag tror mig att den lilla boningen uppfördes kring fyrtiotalet.
 



Gubben, eller mannen som det då säkert var frågan om var en mycket skicklig hantverkare och hade verkligen huvudet på sitt rätta ställe. Någon av mina första tankar var hur han hade burit sig åt. Då fanns ju inga små elverk drivna på diesel eller bensin. Då fanns ju än mindre några små, nätta smidiga handverktyg som man kunde fräsa, borra eller såga med. Allt var dessutom långt, långt bort hemifrån. Jag funderar och känner där jag står... tankarna snurrar. Tänk er vilken själ, och vilket hjärta han lade ner på sitt lilla krypin. Och nu idag är den lämnad åt skogens förvaltning...
 



Dagens utbildade snickare hade aldrig någonsin klarat av liknande metodik och slutresultat, det är jag absolut säker på. Då hade mannen en fogsvans som jag kan tänka mig såg ut som den mormor min har kvar i hennes källare, som morfar använde. Dagens snickare hade bara stått och gapat och ropat på chefen. Tänk er denna omsorg och passform. Med fogsvansen och kniven? Den kvartsstavsliknande listen sluter lika tätt om tjärpappstaket även efter dryga femtio år. De så kallade locken är helt identiska med samma funktionella perfektion.
 



Dagens snickare hade inte brytt sig ett skit om detta. En modern människa resonerar i överlag som att; huvudsaken att det syns bra, att jag får rejält med betalt och får gå hem. Sen att det i hjärtat, i det innersta och mest betydelsefulla är knapphändigt, det struntar man i. Den här mannen byggde kojan för sin egen skull. Han ville ha en koja för resten av sitt liv, och han skulle ha godaste samvete för den... sen att han även byggde den för nästa generation, och nästa. Det var blott en bonus.
 



Dörren stod på glänt och vattenhinken med skopan stod på bänken. Kastrullen hängde på sin trogna plats intill den lilla kamminen. Kaffepannan, besticken och porslinet låg prydligt uppradat. Veden låg i två rader innan för dörren på golvet, men vedlådan var tom... Mina tankar sveper hela tiden fram och tillbaka. Jag tänker på hur jag lever själv, hur människan lever nu - och hur mannen levde då. Det var som att gubben nyss hade varit här. Jag måste nästan ta i kaffepannan med handen för att känna om den verkligen var kall. Vedlådan skulle gubben aldrig någonsin lämna tom, utan det var de efterlevande som skulle förvalta kojan som hade stått för det. Då förstod jag att det var länge sedan han var hit...
 



De som kommer efter varken bryr sig inte eller tänker särskilt mycket. Ofta tänker jag på mina niondeklassare som ska försöka ro hem sin jägarexamen. Är det verkligen, på riktigt dessa ungdomar som ska hålla samhället snurrande om en tio, tjugo år? Jag kan skriva på papper att minst hälften av dessa femtonåringar inte kan sina fyra sista siffror. Och minst trefjärdedelar av dem vet inte vad ett postnummer är för något. Men jag vet, så har alla generationer sagt. Att dagens ungdomar och så vidare... bla, bla, bla... men nu är det faan annorlunda. Det går snart en elevassistent eller personlig assistent på var fjärde unge! Är det inte bättre ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att föräldrarna sitter med sina respektive barn på sin skola? Utan lön!
 



Jag tänker på den huvudlösa arvinge som fick ta över detta efter sin far... ja, det såldes ju - hela skiten. Det är nog fördelen med att dö, man slipper se vad som händer med det man har byggt upp i sitt liv. Veden hade inte något närmare bränslevärde, men för kojans skull och fukten i dennes väggar. Vilken känsla... Kojan var med sitt lugn en ytterst rofylld plats. Jag såg framför mig där bössan stod lutad emot väggen, och där gubben låg på sängen med händerna knäppta bakom sitt huvud - och kaffepannan på kaminen.