SEPTEMBER - MARKUS LUNDQVISTS TIK



Jag har tänkt en hel del sista tiden på åren som har gått, sedan jag var liten och sedan jag var tonåring...
 



Vilka vänner jag har haft och har, hur vi har utvecklats på olika sätt och i olika ritningar. Mina tankar har cirkulerat mycket i kring början på vägen, och sedan allt eftersom hur saker och ting har förändrats och blivit annorlunda. Men framförallt de utanpåliggande faktorer som har styrt många val i livet - för oss alla.
 



Nu låter det här som ytterligare en väldigt svävande Trapper reflektion som ingen annan än jag förstår... om ens jag själv. Men jag har alltid tyckt att det har varit väldigt spännande och givande att på ett så objektivt som möjligt sätt se på sig, att ställa sig på sidan om sin egen person och betrakta det man gör och har gjort.
 



Tänk vilken bana jag och alla mina vänner har gått sedan vi började. Från det att vi med spända öron satt och lyssnade på Lars-Peder Danielsson och Björn Karlsson i "gula villan" på jakt och fiskeguides programmet. Till där vi är idag... Jag med min allra första Trapper 90, Erik Karlsson med sin alldeles nya Tikka modell 70, Daniel Larneback med sin rostiga Savagekombi som alltid satt fast i rävgluggen med gammalt lakan, Ludde Åberg ifrån Stockholm med sin mycket slitna Italienare, Robert Salomonsson med hans egna Nitro...
 



Och bland andra även så klart Markus Lundqvists Tikka modell 80, hans jakter på hemmamarkerna i Järvsjöby... men också en av hans hundar - Kira.
 



Om någon hade kommit ner ifrån himmelen då, satt sig i klassrummet och berättat för oss, vad som skulle hända och ha hänt efter 10 år, så skulle vi alla ha tagit det för att vara en stor lögn.
 



Vilka oerhört duktiga, skickliga och erfarna jägare det blev, av i stort sett alla. Om än med olika specialiteter och ideologier, tillika riktningar och personliga gränser och förhållningssätt. Tänk bara vilka hundar som har kommit fram ur deras hem...
 



Jag har haft hundar, men har nog aldrig känt mig som någon riktig sorts "storjägare" direkt. Själv var jag bara en liten figur på sidan om som höll på med mina fällor... Det fick jag nog ärva av pappa; han hade jagat sedan han var ung... mycket och nästan allt, men någon "storjägare" i den bemärkelsen blev han aldrig för mig...