Jag och min sambo var förbi Orsa björnparken för en tid sedan. Det var en fantastisk anläggning, som också måste ha kostat massor, massor av miljoner att bygga. Parken är byggd efter ett berg, och som i sluttningen av detta för att sträcka sig ända upp till toppen. Där fanns de stora rovdjuren i Norden, men även några utländska tigrar och isbjörnar. Tänk vilket förbehåll att för en vanlig människa kunna åka och titta på dessa ovanliga, vissa hotade arter men att framförallt se på nära håll toppen av näringskedjan.
 

Min upplevelse blev något utöver det att överhuvudtaget få se de här rovdjuren på nära håll. Jag hade med mig mina vanliga kläder, men så ingen varmare jacka i bilen än den som jag har när jag kokar min lädersmorning, och handskarna för detta jobb. Det var ju rätt tidigt på säsongen så det fick bli dessa plagg. Den första som vi kom till var björnhonan med ett par tre ungar. De små ivrigt lekande pälsbollarna kom studsande fram och luktade, men gav sig sedan iväg. Vinden låg inte riktigt för honan, men tillslut drog den ut i hägnet även över henne. Hon ställde sig upp och kom i sakta mak raka vägen fram till mig och blev ståendes med nosen i vädret. Där drog hon, sög hon vind av mig ända tills att vi måste gå vidare...
 

Det ensamma kullsyskonet som var tillsammans med den största björnhannen reagerade på samma sätt. Hon kom lugnt fram och drog i sig mina dofter, så nära eltrådarna att jag var rädd att hon skulle få sig en stöt. Men när parkens största björnhanne ifrån Kamtjatka fick lukten av mig så blev han först ivrig, men senare uppjagad. Han vankade av och an inne i hägnet bara några meter ifrån stängslet. Och då hör till saken att han nästan ordagrant flög upp ifrån stället han satt på och kom till mig. Till slut blev han nog också irriterad över min närvaro och började ge ifrån sig dova ljudstötar där han gick hastigt fram och tillbaka. Rätt som det var stannade han till jämte och tog ett jätteskutt rakt emot mig utför slänten och tvärstannade bara centimetrar ifrån eltrådarna! Håret på mina armar reste sig ögonblickligen och en kall ilning for genom kroppen. Trots stängslet, det dubbla så var det otroligt läskigt. Så gjorde björnhannen två gånger och drog sedan iväg och försvann över ett krön.
 

Järven var så klart i ett annat hägn och brydde sig inte det minsta av folks närvaro. Den studsade och sprang runt och roade sig alldeles själv, som att den vore helt ensam i parken. Jag sa till Maria att den där har minsann inte fått vinden av mig, så jag gick iväg för att lägga vindstråket över den. Det var inte så mycket folk i parken just för att de hade rätt nyligen öppnat, så det var inga problem att röra sig någorlunda fritt där. Järven var precis på väg över ett krön så jag tänkte att nu gick nog chansen förlorad, men i nästan samma stund stannade den tvärt till och lyfte sitt huvud. Den drog några andetag och kom spikrakt fram till oss! Där stod den med nosen bara någon centimeter ifrån eltråden, precis som björnarna och luktade. Järven följde dessutom oss hela vägen ända tills att hägnet tog slut, där stod den kvar och luktade i vinden tills att vi slutade se den...
 

Sedan hade vi förmånen att få följa dit man egentligen inte fick gå. Men en skötare hörde om vårat intresse, upplevelserna och att vi var ifrån norra Sverige så han tyckte att det lät spännande. Så pass intressant att vi fick följa med in. Att få se en tiger på så nära håll, det trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Tigern fick så stora ögon när jag kom in att han ställde sig och blängde hela tiden vi var där inne. Händelsen med tigern var en historia för sig som jag skulle kunna skriva om i ett annat blogginlägg, men det var oerhört mäktigt. Tigern kunde gå runt och titta genom två olika dörrar ifrån två olika håll. När den hade luktat och inspekterat mig tillräckligt för stunden så gick den iväg och försvann, trodde jag. Vi tittade oss omkring och rätt som det var så stod den och blängde igen bakom mig, vid den andra dörren. Då vi gick dit för att möta den där, så försvann den på nytt. Tigern hade då gått tillbaka till den första dörren för att där kunna stå och betrakta mig. Det var både fantastiskt att se men så klart även en smula skrämmande. När den hade fått nog så ställde den sig upp på bakbenen innanför dörren och slog till med tassarna mot det punktsvetsade fyrkantsnätet i ståldörren så att det dånade i rummet!
 

Nu är det vida känt sedan länge hur djur kan reagera på mig och mina dofter, särskilt när jag har de kläder som jag brukar ha när jag kokar min lädersmorning. Om jag går på mässor och marknader till exempel, och bara har de skor som jag brukar ha i samband med koket så finns det inte en hund som än inte har reagerat. Det är faktiskt rätt roligt att se på hur folk som äger hundarna reagerar, för de vet ju inte om min lilla hemlighet på skorna. Hundar utan koppel med total lydnad över kan släppa allt och bara dra iväg för att söka upp mig. Ofta drar de till i sina koppel och skäller argsint eller fäller ner sin svans och morrar, eller visar största tänkbara underlägsenhet. Det blir riktigt lustigt att se på husse eller matte, när deras annars säkert väldigt snälla och lydiga hund blir knäpp för ett ögonblick. Sällskapshundar generellt reagerar väldigt starkt och av rädsla. 7 av 10 sådana typer svarar på detta sätt av min lukt. Medan åtminstone 2 av 10 försöker till och med att bita mig, trots att jag så klart inte gör ett närmande av något slag. Det är tråkigt, ledsamt och jobbigt för min del ibland. Det är som att just den sist nämnda typen vill springa fram och ge mig ett tjuvnyp, och sedan dra undan och ligga tryckt emot golvet eller marken på avstånd. För att där iaktta mig, de släpper aldrig ens blicken för att hålla koll på mig. Jakthundar i överlag reagerar bättre än sällskapshundar. Jag har haft denna situation under så många år att jag har tagit tillfället och studerat det ingående. Nu är jag dessutom van att hundar ska reagera på något sätt av mig att jag inte riktigt bryr mig på samma sätt som från början. Det skiljer även mellan raserna. Stövare till exempel gillar mig allt som oftast inte. I Orsa drog jag först till mig hela vargflocken, som på håll lämnade sina legor. Alla vargarna stod på avvaktande avstånd och betraktade mig, men som på ett annat sätt. Sedan kom som jag bedömde det, den största vargen fram och luktade på vinden av mig. Jag tog ett steg närmare och då spratt den till så det fräste i snön. Den gick upp till de andra i flocken och tog de med sig, och försvann precis som många av de andra djuren i parken. Folk trodde nog att jag var någon sorts häxmästare eller något som hade sådant inflytande på djuren. Det blev till och med en viss uppståndelse vid ett hägn i ett annat tillfälle. Alla mina vänner som känner mig vet också väl till detta, och många har roligt åt det. Att jag får hundar i överlag som alldeles galna. Jag har inte sett någon ännu, som har kunnat få stopp på och lugna ner sin hund. Och ni kan ju gissa vilka raser som accepterar mig? Det finns faktiskt hundar som älskar mig, trots att jag kokar min lädersmorning. Markus Lundqvists Kira är min bästa vän, och då vet jag inte hur många björnar som han skjutit för henne...