Jag hade hämtat en sopsäck med älgben, slaktrester åt en vän som skulle ha till sin hund. Den säcken kastade jag upp på taket på vedboden tills vidare. Rätt som det var, på vägen till hönsens lilla koja så kastade sig iväg en stor mörk kappa i skymningen från taket. Ljudlöst och kvickt...
 

Den kunde ju inte komma åt riktigt under plasten, så jag hjälpte den på traven. I och med att den hade funnit kalaset där på taket under lite snö och sopsäck, så förstod jag att fågeln var hungrig. Mitt i januari månad så svalt den hårt och hjärtlöst... Mitt förnuft sade ju att det var betydligt bättre att den satt här och åt sig mätt på redan döda älgben, än att den var ute på näset och jagade de stackars få järpar och orrar som var kvar.
 

Ibland när jag såg rovfågeln där den satt, kom jag att tänka på det Arvid och Olof Knöppel skrev om i sina skildringar. Jägarminnen ifrån yngre dagar, händelser ur skog och mark från förra sekelskiftet och framåt. De böckerna är smått fantastiska med sina berättelser om ett rike med viltrikedomar som ingen sentida människa kommer att få vara med om...
 

Men, hur oerhört viktigt det var med rovvilt efterhållningen. När de herrarna stod gömda i någon dunge under uvbulvanen så höll de blicken lika öppen för kråkan och skatan, som för rovfågeln. Jag har läst om där de kunde vänta i timmar på att den skulle glida förbi i åkerkanten. Jägarna på den tiden jagade med samma lyster rovdjuren som det matnyttiga. Fast ska jag vara riktigt ärlig så upplevdes det som att rovdjuren hellre sköts framför haren eller rådjuret.
 

Vildkatter, räven och kråkfåglarna var då väldigt vanliga. Som jag förstod det så utspelade sig de jakterna i de syd Svenska skogarna, där då på den tiden mården kanske inte var så vanlig. Annars hade den skogsbruna marodören också funnits på deras lista över begärliga byten.
 

Duvhöksjuvenilen satt i lugnan ro medan jag svarade på mail, uppdaterade hemsidan, ordnade med beställningar och kundregistreringar, hade morgons fikat två timmar tidigare, diskat bort, fyllt en tvättmaskin, kokat kaffe och pratat med lillasyster i telefon... och ändå var den fortfarande hungrig. I nästan tvåhundra minuter hade den ätit. Någon gång ibland blev fågeln sittandes stilla, rakt upp och ned... som en gipskatt på en blombräda hos en gammal tant. Det var som att den; - Åh, fy tusan vad mätt jag blev! Men att den några minuter senare lät näbben slita köttslamsor.
 

Det kan inte hjälpas men i estetik och fysik, inbakad i en röra av aerodynamisk perfektion, så är de något alldeles extraordinärt.
 

Om man spekulerar en aning så inser man snart att det är frågan om mycket effektiva rovdjur som kräver väldiga mängder mat. Hade det inte varit för att jag själv var som klar inne och ville ut i verkstaden min, så vette fasen när den skulle ha blivit mätt. Nästkommande dag var brunchen i fyra timmar...
 

Och hur många dalripor och järpar hade det behövts för att hålla låda så länge? Men nu var det faktiskt så att jag tyckte riktigt synd om den. För min del så fick den äta hur länge den ville, tills att det bara återstod några tomma vita älgben - det kunde jag gott och väl bjuda på. För det går nog inte att föreställa sig att flyga omkring i alldeles tomma marker. Inte ett småvilt så långt det knivskarpa ögat når. En januarikyla som tränger djupt in genom de första fjädertäckarna och bränner energi i samma takt. Fågeln har inte något hus ens att ta tillflykt i för att i alla fall få stopp på detta dilemma.
 

Ett svältår som tvåtusentretton blev trodde jag aldrig kunde inträffa. I och för sig började det med året innan, och kanske även året före detta. Den svaga men stadiga nedåtgången av småviltet i Norrlands inland.
 

Jag får samtal och mail ifrån hela landet, och grannländerna inte att förglömma. Massor och åter massor av förfrågningar gällande detta. Allt fokus tycks ligga i kring den frasen: "Är det något mycket fågel i år hos dig, i Vilhelmina?". Jag har hört det till leda. Men jag förstår att folk och jägare vill veta. Det de inte tänker på är att många, väldigt många ställer samma fråga. Inget ont om detta, men det kan bara bli lite mycket ibland.
 

Stundom funderar jag på om samma krut hade lagts ner på mården och räven... "Är det något mycket mård hos dig i Vilhelmina i år?". Då skulle ni få se på rovdjurstryck och stigande i raketfart till hare och fågel! Tolv och tretton blev säkert de allra sämsta sedan jag fick mitt första vapen, och inte många äldre har upplevt det här heller. Visst, jag kanske inte riktigt har lika många dagar i skogen som förut, men jag har fortfarande en mycket ingående kontroll. Mest tack vare de nyckelområden jag regelbundet besöker, som visar likt barometrar.
 

Så ni fågeljägare där ute får snällt ge er till tåls. Det var renodlade bottenår, men det kan med all säkerhet bara bli bättre framgent. Hur det ska gå till, det vet jag inte riktigt. För vilka hönor ska lägga äggen som ska stå för nästa kullar till sommaren? När inte ens hönorna finns? Naturen har sina metoder och strategier, men de kan vara allt för svårbegripliga ibland. Ett plus ett verkar inte alltid bli två...
 

För ännu mera bilder, men framförallt mera högupplösta sådana, så ska ni titta in på min Marias egen lilla bildbank. Hon fotograferar mera professionella bilder, där större vikt har lagts vid val av exponeringstillfälle och komponering. Maria har dessutom en betydligt bättre kamera än vad jag har.

www.bildbankennatur.se
 

Dödens järngrepp...



Jakten förr var helt enkelt något annat. Böckerna som är skrivna för femtio, sextio... och det dubbla antalet år sedan är på gränsen till inte riktigt trovärdiga. Jag fick en skiva av Ove Lindqvist i höstas. Där hans syster hade gjort en intervju av deras pappa medan han fortfarande var vid sina sinnens fulla skärpa. Oves far var en riktig jägare, som bar kött åt mera än en familj. Han var en sådan sällsynt människa; hjärtlig, omtänksam och givmild. Det vet jag utan att ens ha träffat han. Oves far var också en fantastisk berättare, som bedyrade jakterna ifrån förr med dess relevans...
 

Jag ser Arvid och Olof Knöppel framför mig, där de stod på var sitt håll i olika tider med händerna greppade om den dubbelpipiga. Skogsbrynets kant eller dungen som dolde deras ansikten för kråka och skata. Plötsligt dök den upp och kom som en drake på spända vingar. Anlägget var lika tyst som rovfågeln själv, kinden nådde kolvkammen och hagelkärven brann till i mynningen... Det som var ytterst självklart då - är inte längre det idag.