Jag har väl egentligen aldrig haft någon riktig pappa i mitt liv. Minnet mitt tycks säga att jag kanske var elva år gammal när min pappa lämnade min mamma och mina två syskon. Det var inte frågan om någon skilsmässa i den bemärkelsen, för mamma var inte med på det hela. Och när man skiljs åt så är det väl en sorts norm att båda är överens om det. Min pappa lämnade mamma på ett mycket fult sätt, dels var han otrogen som i så många andra fall, men han kunde nätt och jämnt tala om det för min mamma. Än mindre vi barn så klart. Mamma upptäckte väl lite över tid att något inte stod rätt till, och sen en dag kom ett brev av en jurist, som skrivit att hans klient ville skiljas. Min mamma hade knappt hunnit börja jobba, för att hon skött om sina barn. Och nu ville pappa sälja huset, eller att låta mamma köpa det till marknadsmässigt värde. Hur min mamma kunde genomföra detta med husköp, inom kort få ett litet deltidsjobb och samtidigt ta hand om vi barn...? Är för mig en gåta. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men då måste man ta i beaktning att mamma saknade körkort och vi bodde ca. 4 kilometer ifrån närmaste affär, eller Vilhelmina samhälle.

Min pappa var utåt sett en mycket fin människa. Pappa var uppskattad av säkert nästan alla, han var glad, rolig och humoristisk. Han var en riktig berättare som kunde fängsla människor i alla möjliga sociala sammanhang. Pappa kom alltid ihåg alla de små, roliga, dråpliga och spännande händelserna i hans och sina vänners liv. Som han villigt delade med sig av på fikastunderna på hans kontor. Pappa var en generös, kanske lite för frikostig jaktledare som jag tror uppskattades av hela laget. Han bjöd på allt, ordnade och fixade det mesta och stod för allt ibland. Pappa var en lugn och saktmodig man som inte stressade i onödan. Han var duktig, rätt intelligent, påläst, och bättrade snabbt på den teoretiska kunskapen som han eventuellt saknade. Jag skulle vilja skriva att han var ärlig och uppriktig också, säkert mot andra... men inte mot sin familj och kanske dem som han tyckte om mest. Eller i alla fall borde tycka om och värdesätta mest. Pappa var ingen praktiskt lagd människa. Han kunde säkerligen egentligen inte någonting alls med sina händer. Och det erkände han faktiskt ibland - om än skämtsamt.

Jag glömmer aldrig när pappa skulle vara snäll och bygga ihop ett segelflygplan som jag av små pengar dyrt hade förvärvat. Han byggde själv ihop hela flygplanet av balsaträ. Vingarna skulle vara så konstruerade att man satte ihop de två vid flygning med gummiband, så att om man störtade så skulle de inte ta skada utan lossna ifrån varandra. Pappa tyckte att detta var överkurs, så han limmade ihop både vänster och höger vinge. När segelflygplanet väl var färdigt så fick jag ta hem det till mamma till slut. Jag och min bror som då var med varandra varenda dag, skulle flyga för första gången. Vi drog upp flygplanet med det gigantiska gummibandsrep som jag köpt till. Flygplanet hann aldrig upp ordentligt i etern... förrän det kraschade totalt, med jag och min bror stående vid sidan om helt maktlösa och hundra frågor utan svar. Jag kommer inte riktigt ihåg när, men senare så kom jag på att segelflygplanet inte var färdigbyggt ändå. Hela balsakonstruktionen inklusive vingarna primärt så klart skulle ju kläs med en tunn plastfilm. För ni som håller på med liknande vet vad jag menar, men i korthet så får inte vingarna sin behövliga lyftkraft om inte plastfilmen först strukits på med strykjärn... Om min pappa visste om det här eller inte, det vet jag inte. Men han gav mig då det färdiga flygplanet för att jag skulle hem och flyga...

Min farfar var däremot en oerhört pålitlig, ärlig, trovärdig och snäll medmänniska och affärsman. Det talas om det för mig i alla fall, för farfar dog redan när jag bara var 5 år gammal. Kurt Nilsson hette han och under sin glansperiod så var det namnet mycket seriöst och väl förankrat i samhället. Farfar hade i sin tur fått ta över en sorts smidesrörelse av hans pappa - "Sme-Nisse". Om det känner jag inte så mycket till, men att farfar i hans led byggde upp en hel del företagsamheter och affärsrörelser i Vilhelmina. Farfar hade Schell med drivmedel och butik, malm och oljetransporter till och från samhälle och gruva. Farfar köpte även några fastigheter i Stockholm. Det kanske sista han gjorde var att låta bygga upp Vilhelminas mest frekventerade affärscentrum, Ica Tallen. Han hade också andra centralt belägna affärsfastigheter för privat och statlig sektor. Farfar var som jag har förstått det en mycket driven affärsman, som hade ett mycket gott rykte. Men när Kurt avled i sin hjärnblödning 1985 så blev min pappa lämnad med allt detta att ta hand om. Och vad jag känner till så hade pappa och farfar ingen super tight relation. Farfar tog nog inte riktigt sig an pappa, och med en tanke på att "lära upp sin son"... att kanske en dag ta över allt - hans livsverk. Om pappa väl hade fått vara med, följa farfar överallt och få verklig insikt i affärsrörelserna så hade det nog sett annorlunda ut. Jag är helt övertygad om att pappa skulle ha klarat av det. Men förutsättningen är att man redan som liten, redan som barn får vara med, känna gemensamhet och delaktighet. En hundvalp släpar människan med överallt för "socialträningens" skull, medan barnen får stanna hemma...

Jag tror att det hela började, i sin "andra fas" när farfar dog, för pappas skull alltså. Den första fasen och anledningen tänker jag nu inte gå in på. Pappa Roger försökte så klart på bästa sätt att ta över farfars aktiviteter. Sett över åren så avvecklades allt i gradvis, nedtrappande ordning. Det som återstod som en sorts livsnerv för pappa var affärscentrumkomplexet. Något som han däremot sen köpte till i sin ägo var min farmors barndomsställe - Heligfjäll. Centrumfastigheten stod för pappas välfärd och levnadskostnader. Han förvaltade den till endast ett nödvändigt uppbärande underhåll, utan tankar på vidare expansion eller utvecklingar i samröre med hyresgästerna; Swedbank, Skatteverket och Ica. Pappa förvaltade fastigheten till ett minimum av kostnader. Tänk om jag och mina syskon hade fått överta en sådan byggnad? Jag ensam är väl inte särskilt smart, men tillsammans hade vi kunnat ha en framtid, men framförallt föra det livsverk vidare som farfar byggde upp. Farfar var enligt utsago mycket nöjd, glad och stolt över sina tre barnbarn, trots att vi var så små. När jag förut träffade och umgicks en del med Cronstedt så sa han till mig en gång på sin Stockholmska; - Ja, du vet Christian. Så brukar det vara, den första och den andra generationen bygger upp. Medan den tredje och den fjärde raserar...

Mot sin egen familj kunde inte pappa riktigt föra sig. Det finns väl inget lättfattligt sätt jag kan beskriva det med bara några ord. Men min pappa var helt enkelt inte någon riktigt bra pappa. Han brydde sig helst om alla andra utom vi barn och hans sambo - min mamma. Nu när jag har fått perspektiv på saker och ting i efterhand så tycker jag också på fullaste allvar att han heller inte brydde sig om sin egen mamma. Min farmor skulle bli otroligt ledsen och argt upprörd om hon läste det jag nyss skrivit. Men så är det. Pappa kanske innerst inne på något märkligt och bakvänt sätt tyckte om sin familj. Fast hur det nu än må vara så kunde han då på intet sätt visa det. Pappa var helt oförmögen att visa känslor, sina innersta. Han var ensambarn vilket enligt min mening är en god grogrund för egoism och hänsynslöshet. Ska man ha en familj så är öppenhet, ärlighet och delaktighet bland det allra viktigaste. Och min pappa saknade alla tre. Han gjorde allting själv, han frågade aldrig någon annan, han bad aldrig om någons åsikt, han gjorde allt i smyg, tysthet och lönndom. Pappa gjorde och köpte först och berättade sedan för familjen eller primärt sin mamma eller hans sambo. Min pappa fick aldrig med sig det i sin uppväxt och uppfostran; hänsynstagandet gentemot medmänniskan. Farmor sa alltid det till sitt försvar: - Han måste ju få göra som han vill...

Ni som har följt min så kallade blogg under en längre tid har nog sett att det har delats en hel del "privata" tankar och funderingar. Och det stämmer till iakttagelse. Det är säkert många som störs lätt eller tycker att det kanske är osmakligt med så mycket personliga händelser och funderingar, och det kan väl så vara. Men dels anser jag mig vara den allra öppnaste och ärligaste människan som finns, och jag har inget att dölja för någon eller några. För ni som kanske bara känner till mig på ett mera ytligt sätt så kanske det kan vara svårt att hänga med i mina tankebanor, händelser och spekulationer. Om ett inlägg läses spontant bara någon enstaka gång hit och dit så kan det vara ännu svårare att förstå. Men jag beskriver så gott det går, och har ni läsare hängt med från början så kan det vara lite lättare. Ni läsare som känner att det blir väl mycket privat, mindre jakt och fiske skildringar... så är det här en blogg och ingen produktlänk.

Nu är det väl som så att det är meningen att även jag ska ställas inför förmodligen livets allra största prövning av alla, en livslång sådan. Jag känner ju på mig att det kommer att bli min allra största omställning någonsin, likväl Marias. I sinnet hade jag kunnat axla det redan som tjugoåring enligt mig. Det är många känslor i rörelse, och ännu flera är tankarna och frågorna. Vi bor litet och trångt, men det är vårat och inte bankens. Initiativtagande, kreativitet och handlingskraft saknar jag då inte. Framförallt så ger jag mig aldrig. Det ska bli fantastiskt spännande och roligt, säkerligen otroligt jobbigt och tröttsamt också - men ändå. Jag känner mig trygg i att jag har en bred erfarenhet och mycket händelser i mitt liv, även om man kanske inte skulle tro det. Det handlar inte om att resa och utforska, utan om att uppleva. Jag har hittills fått se och erfara vad jag inte ville vara med om i mitt liv... så också vad livet ska innehålla som barn, tillika det jag har saknat och önskat mig finnas under uppväxten - som en riktig pappa till exempel. Så nu vet jag väl på ett ungefär vad som förväntas av mig... en pappa på riktigt.