Jag såg en jaktfilm härom dagen med mina elever. Bitvis i filmen så yrade jägarna runt med stängda studsare, obrutna kombinationsvapen, pejlar och snöskor i alldeles på tok för djup snö. Jag suckade innerligt för mig själv och insåg hur skruvat det mesta håller på att vara. Så fort krutröken hade virvlat ur mynningen så kastade sig den så kallade jägaren på sin telefon och ringde skyndsamt upp kollegiet för att berätta hur det gick... Tog en bild och... ja, resten kan ni ju. Jag förklarade för eleverna på ett ganska komprimerat sätt om vapnets hantering tillsammans med andra primärt. Och sa att vi skulle försöka titta på det nästa gång, med ett riktigt vapen. Ändå känner jag själv någon gång ibland att jag vill fuska. Om jag vet min jaktkamrat väl och jag tittade i bössan innan vi for, så är det väl inte nödvändigt att bryta den ännu en gång på väg ut i skogen? Så jag förstår att folk slarvar. Men det kan inte hjälpas, det ska göras varenda gång! 
 

I denna jaktfilmskalabalik så försvann jag tillbaka i mitt eget liv en stund. Där insåg jag hur det har förändrat mig, och vad det är - är jag inte riktigt säker på själv. Men jag tror att jag är inne på det som alla gammgubbar pratade om när jag var yngre... det som jag kanske inte alltid hade kapacitet att förstå. Då ville jag jaga, nästan bara jaga. Det vill jag nu också så klart, men kanske inte möjligen på samma sätt. Jag har alltid en bössa med mig, än vart jag far. Att fara utan bössan är som att fara utan kniven. När jag har "vanliga" kläder på mig så kommer jag på mig själv bra många gånger om dagen att jag klappar mig själv på sidan om höften... ja just det, för att leta efter kniven. Det ska vara intressant att föra statistik på hur många gånger om dagen som jag använder min kniv. Men säkert är att få yrkesfolk kan mäta sig. Det gäller kanske inte riktigt i lika hög grad min bössa, men lite grand av symboliken.
 

Hur som helst så ska då bössan alltid med, det är det viktiga. Men det är inte säkert att jag tycker att det är lika självklart att använda den. Det kanske är det som skiljer mig nu, mot för då. Och det är det som separerar mig från mångfalden - bland annat. Den här gången så var det nog knipans bostad som var det primära, inte räven eller minkfällorna som jag skidade förbi. En modern jägare borde inse att det finns så mycket annat. Men den aningen kommer aldrig att infria sig, det är för sent. Jag har så fullt upp från morgon till kväll med allt skoj och spännande att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jakten och fisket innehåller så oändligt mycket. Om ni inte visste om det så har jag en egen liten tjärn, eller två. Även fast det kanske inte står hos inskrivningsmyndigheten, men ändå.
 

Den tjärnen sköter jag om på bästa sätt. Och i dennes västra ände så finns en liten holme, en pytteliten en. Där hade jag tänkt att göra en bolåda för lommen eller skraken, men det blev inte i år. Mycket för att jag inte vet om jag vill hålla någon av de två på den platsen. De kan få bo någon annan stans för några år, så det fick bli knipan. Min älskade bärmes hjälpte mig ut med den i vanlig ordning och minkfällorna var kollade efter bäcken. Sen skidade jag så långt som var rimligt i förhållande till ljuset och satte mig ned. Tanken var då att jag skulle få en bild till som hade statuerat exempel. På att det går att kombinera... Men man kan ju inte få allt. Räven kom inte. Det är väl kanske heller ingen fördel att man stamkvistar smått och sätter upp en knipholk någon halvannan kilometer ifrån passet. Fast det kan inte sägas säkert förrän man provat. Månen lyste upp min väg hem över skaren, och som vanligt så tänker jag mig bort jämt. Då kom min gode vän ifrån Ljusdal upp i mitt huvud. I en paus under skogsfågeljakten en höst så avbröt Stefan mig under kaffeeldens trixande. - Nej men ska du koka kaffe också? Jag har inte tagit ledigt en vecka per år för att sitta och koka kaffe. Jag har inte tid...