Jag brukar få ha lyckan att följa en liten familj knipor under hela deras häckning. En dag höll jag på ramla av stegen när det var två honor som hjälptes åt att ruva.
 

Mina egna små hönor ville inte vara sura på bestämd tid, så jag lånade knipornas tjänst för några veckor. Trots färgen så anammade honorna äggen utan betänkligheter. Ja, jag kunde i alla fall inte få någon signal på det motsatta. Vilket passar bra i vårat moderna, mångkulturella samhälle som de yrar om på radion från morgon till kväll...
 

Nu var det dags att föra gener vidare av "bätterhöörna". Ett annorlunda ljud kunde höras från holken och det var läge att skynda upp när honorna drog iväg på födosök.
 

Jag kan bli förtrollad en hel förmiddag av ett sådant scenario. Tänka sig vilken fart hon kommer i... för att spänna ut stjärtfjädrarna tillsammans med vingarna i mesta förmåga att bromsa in.
 

Om jag hade varit kniphona så skulle jag nog ha försökt investera i en hjälm - för så stort hål är det väl ändå inte. Att pricka rätt i en 30, 40... 50 kilometer i timmen...
 

Och är man riktigt snabb, diskret och använder insidan av huvudet så stör man inte. Jag önskar verkligen att det kommer en dag då jag får se de hoppa ut en efter en... Då ska jag följa efter på behörigt avstånd, längs färden ned till vattnet... med händerna greppade om min gamla drilling.