|
När vi fick klartecken av barnmorskorna att vi fick åka hem, så blev det
allvar. I nästan en och en halv vecka blev vi kvar på BB. Vilket i sig
inte alls var jobbigt på något sätt. Det blev ju som ett andra hem och en
stor trygghet med personalen hela tiden omkring oss med en vakande hand.
Bebisen ville inte amma heller i någon ordning, så det blev ett litet
bestyr med detta. Och vi tillsammans med barnmorskorna ville så klart
helst att hon skulle amma. En lördag blev det dock ohållbart för mig och
jag måste ta mig en funderare på att åka hem till Vilhelmina. Min mamma
som skötte om hönsen medan vi var borta hade skickat sms om att det låg
älghorn, skallar, hängde grävlingar och låg vilt i största allmänhet lite
överallt hemma. Jag bara måste hem för att ta reda på detta. Samma morgon
ringde en gammal vän och sa att han skjutit på en älg, och den enda han
har som kunde hjälpa till var jag. Så något tillvaratagande av material
blev det aldrig tal om. Det var bara att dra på mig jaktkläderna, ta
säcken, torrköttet, bössan och en hund för att ge mig iväg. Någon dag till
på BB hann jag med innan vi slutligen skulle få packa oss iväg...
|
|
Det var nog det mest overkliga jag någonsin har varit med om, hela den
färden hem i bilen - då jag och Maria inte längre var ensamma. Vi hade med
oss en liten flicka som bara kändes till låns. Var det verkligen våran?
Skulle vi, jag och Maria klara av att ta hand om henne, som levt för oss
själva på var sitt håll i över trettio år? Frågorna var många om den lilla
fjärtande krabaten... För varje dag som lades till ända så kom den glädje
som aldrig infriats tidigare, smygandes bara mera och mera. En man är nog
så enkel och barskrapad i sin konstruktion, att det nog inte börjar hända
något i hjärnkontoret förrän det verkligen blir uppenbart. En kvinna föds
omhändertagande till sin natur, och för övrigt så passerar hennes kropp en
fysiologisk procedur som omöjligen kan missa vårdnadstanken om en ny liten
människokropp. För mig blev det ännu mera verklighet, för varje gång jag
slog upp ögonen. När jag satt med hon i min famn så kom tankarna flera
gånger in på min pappa, och hur han var mot vi tre barn. Hur kunde man få
en sådan missvisande uppväxt och start i livet att det blev så fel?
|
|
Tänk om jag skulle göra samma sak mot hon som jag höll i mina händer, den
dagen då hon blev stor? Som vår pappa gjorde mot mig... Tänk om alla
människor som bildade familj ens i närheten förstod vilket ansvar som
vilade över deras axlar? Det handlar inte om att få ett barn till världen
och bara se till att klara av vardagen nätt jämnt. Stå för att barnen har
tak över huvudet, kläder på kroppen, mat på bordet och en skola att gå
till... Det handlar om så mycket mera än bara detta. Meningen är den att
forma en människa som är så god som möjligt, och som ska leva ett sådant
liv, som påverkar så lite på sin omgivning och natur som möjligt. Och som
påfrestar så lite den bara kan på sina medmänniskor - i sin närhet och
avlägsenhet. I stort sett har jag klivit upp varenda morgon, kokat kaffe,
värmt på någon bebismat, tänt några ljus och satt oss på en stol i
köket... för att invänta den gryende solen, småfåglarna, och se morgonen
ta vid. Jag har haft fötterna på en liten pall nedanför köksfönstret, och
hon har legat på mina ben... Morgonstunden har tagit ett par tre timmar,
bara för att smälta in föregående dags intryck och förbereda mig för den
kommande. Tyst och lugnt har det varit i vår lilla stuga då mamma har
sovit ut djupt.
En morgon då solen redan hade hunnit sätta lite färg på skogen, och målat
den lilla snön ännu vitare så fick vi besök. Jag hade precis gett henne
mat och hon vilade mot min axel - då kom räven. Fullpälsad och fin hade en
av försommarens kvarvarande valpar blivit. Tiken gick lite bekvämt hit och
dit över den lilla myren, det syntes att hon redan hade gjort en visit.
Men då sov husets folk redan. Ailine fick lägga sig i vaggan en stund och
min Anschutz stack ut ur vakgluggen. En räv som gjort sina nattliga bestyr
måste som regel stannas upp med ett muspip. Och stolpen letade sig ett
resolut läge på bogen... Pappa fick berätta den första - riktiga
jakthistorien.
|