Vi fick prova alla möjliga sätt att försöka få igång förlossningen. Tänk om jag hade varit mer förberedd... fast kan man vara det? På något som man aldrig har varit med om förut? Det jag skulle önska var att mina kompisar kanske hade berättat mera detaljerat om hur det hade varit för deras familjebildande. Men en modern människa är privat, ytterst privat av sig och pratar sällan om sådant som verkligen är något. Ja, ibland går det bra eller bättre att dela med sig av det på mediala - digitala forum.
 

När jag har frågat mina kompisar om hur det har gått för deras barns förlossningar så har jag nästan alltid bara fått svaret "Jo, visst... nej men det gick bara bra!". Verkligheten ser lite annorlunda ut, när jag nu hamnade där själv. Det är som att det är en skam för folk om det skulle ha blivit problem under själva födandet. Barnmorskorna bekräftade att det är väldigt vanligt att det kanske inte alltid går som på räls.
 

Vår lilla människa där inne ville helt enkelt inte komma ut, trots att det var en alldeles bedårande höstdag. Jag vill lova att de 9 dygnen på BB gnagde i pappas skogshjärta. Eget kaffe och kåsan fanns intill mig hela tiden - och det gick några koppar. Vi kom till Lycksele med Marias värkar lördag natt, och tisdagen den 16 september en minut i sju på kvällen förlöstes hon med... vad säger man, "hård sugklocka". Alla dagar var som en dröm, och i tanken var jag många gånger någon helt annan stans. Det var ibland svårt att befinna mig i nuet, eftersom att situationen var helt främmande och aldrig tidigare upplevd.
 

Av alla mina vänner som yttrat sig på något sätt innan den här dagen så tycker jag att den som var mest rätt ute var min vän doktor Bengt Wahlin i Umeå. Han skrev i ett sms någon dag innan att "Christian, du kommer att vara med om en mycket egendomlig upplevelse". Alla andra har mera förklarat något sorts euforiskt ögonblick. Någon glädje fanns inte för mig - det är på film människan är lycklig genom förlossningsögonblicket och stunden efter det. För min del är det nog det mest traumatiska jag någonsin har varit med om, och jag har aldrig tidigare plågats så inombords, av att se en annan människa lida. En medmänniska och en människa jag dessutom älskar...
 

Jag stod ju så klart nyktert och vaket på sidan om och betraktade allt, utan vare sig ingående kunskap och med väldigt knapphändiga förberedelser. Erfarenheter som i alla fall borde ha funnits där av mina vänner som berättat om hur det egentligen kan gå till. Min informationsstatus rörande förlossningar var bara fylld av TV intryck, fördomar och en mängd historier av mammor, far- och mormödrar som mera än välvilligt berättat om deras förlossningar. Om än de kanske ibland utspelade sig under nybyggartiden. Inte en karl har jag hört förmedlat sin historia - och det kanske var det jag mest hade uppskattat. Men som skrivet, man pratar inte om sådant.
 

Min självutnämnda uppgift var att försöka utläsa minspel, utröna interna dialoger och notera volymer, klockslag och millilitrar. Bara för att försöka få veta hur det förlöpte, vad som skulle komma att hända och besvara Marias hundra frågor. Det är klart att barnmorskorna inte kunde säga allt och berätta vad som skulle hända - det kunde de ju själv knappt veta. Tiden bar svaret i kombination med Maria, barnet och själva värkarbetet. Vi fick ofta bara höra att vi skulle vänta. Det förstod jag givetvis, men hur länge. Den tungsamma delen var att inte känna till alla detaljer som skulle genomlidas - på vägen dit.
 

Vill du vara så bra förberedd som möjligt så läs på om förlossningens fördjupade delar, och på vad som kan hända under resans gång. Då behöver inte frustrationen behöva börja komma krypandes på samma sätt. Bara för att du är för dåligt påläst om hur det egentligen går till. Det jag blev smått chockad över var uppenbarelsen om hur folk resonerar om sjukvården och landstinget - på riktigt. Den omsorg vi fick där går egentligen inte med ord att på rätt sätt beskriva. Att gemene man och kvinna klagar på sjukvården i största allmänhet är efter detta för mig helt obegripligt.
 

Vilka fantastiska människor det finns, som lägger ned sådant personligt engagemang, för gissningsvis snart sagt varenda patient eller inskriven är helt otroligt. Människor som försöker se till att små barn kommer till världen på mest skonsammaste sättet. Utan beaktande av - kan hända olika, genomskådade förutsättningar för de små liven. Jag åkte iväg och köpte den största tårtan jag hittade för att visa min uppskattning, och stötta människor med stor, hjärtlig välmening. I Sverige betalar jag mera än gärna skatt. Och någon gång under tiden där så funderade jag på om min ytterst blygsamma, inbetalda skatt skulle räcka till för alla dessa fina människors arbete...
 

Någon glädje var svårt att se fram tills förlossningsögonblicket. För mig var det oerhört jobbigt att se Maria lida, ett tag var det nära att jag gav upp. När jag i ett töcken klippte hade klippt navelsträngen så for de skyndsamt iväg till akutrummet. Syreupptagningen var inte den bästa, och senare på kvällen ville de ha henne under observation, för en utgjutelse som kommit ned över hennes huvuds sida. På morgonen åkte vi halvt akut till barn 4 för att undersöka detta och titta med ultraljud. Då mådde jag väldigt dåligt av orolighet. Umeås bästa barnläkare svarade att det inte var någon fara och kroppen skulle absorbera svullnaden själv. Sen åkte vi tillbaka till Lycksele för att där vara de sista dagarna. Höstens dagar var enorma och allt var så fruktansvärt overkligt...