APRIL - AV JORD ÄR DU KOMMEN...




 




 




 




 




 




 




 




 




 




 




 




 




 




 



Och så var det dags att ta farväl... nu tror ni säkert att jag har blivit galen igen, men jag har och får mina idéer ibland. Jag tror att jag var tretton år gammal då jag fick kåsan i julklapp av min farmor. Utan problem kommer jag ihåg det då vi var uppe i min mammas barndoms by för att fira jul med vår mormor och släkt. Jag öppnade julklappen och tog kåsan ut till köket för att i det bättre ljuset titta på den... Det lilla hantverket begrundades utan och innan. Jag fascinerades då av karvsnitten runt om och på handtaget, samtidigt som jag undrade vem som hade gjort den. Det fick jag tyvärr aldrig veta heller.

Kåsan stod nog mest på mitt rum någonstans eller hängde på väggen den första tiden. När en av mina äldre vänner avled och hans kniv senare hamnade i mina händer på en auktion, helt oanvänd så tänkte jag om... Varför skulle min kåsa ställas i någon annans bokhylla efter att jag hade dött? Utan att den så klart hade använts...? Hur många gånger jag har druckit ur min kåsa går nog inte att räkna upp. Och på alla platser den har varit... alla olika tjärnar, sjöar, bäckar, åar och älvars vatten den har haft i sig är otaliga. Aldrig någonsin har jag diskat den heller. Jag kom ihåg svagt en gång då min mamma kastade den i diskhon bland porslin, rostfritt och fettlösande skum. Då jag avbrytande tjöt rakt ut att den inte fick bli antastad av dylikt!

Så en dag sprack den... men när det hände hann jag aldrig vara med på. Förmodligen då jag lastat bärmesen tungt med fällor och allt för en skogstur. Då brukar det som finns i lillsäcken kunna råka illa ut även fast jag är försiktig av mig. När vi skulle dricka kaffe ute i vårvintersolen upptäckte jag det. Om den aldrig hade haft karvsnitten runt om så hade den säkert klarat sig ännu längre vid livet. Man lagar aldrig en kåsa. Du kan inte hälla upp nittiogradigt kaffe i en kåsa som är lagad med Plastic Padding eller Cascol Outdoor, och dricka ur den i en massa, massa år... När kåsan har gått sönder är den uttjänt och död. Tänk er vilken miljöhänsynsfull sak. Så otroligt användbar och så skonsam mot jorden och livet. Ungefär som en fiskefluga bunden på naturmaterial. Den kan ha fångat fisk i flera år, slitits och tuggats på då det till sist bara återstår en tom krok. Som du egentligen kan binda upp en ny fluga på.

När min pappa dog så efterlämnade han inte särskilt mycket, för frun tog ju allt. Men några knivar, lite drygt trettiotusen och ett antal kåsor blev kvar. Tråkigt nog så fick jag aldrig med mig historien bakom dessa kåsor. En av dem, den största och den fulaste fastnade jag för. Pappa hade flera andra jätte vackra skapelser med gravyr och pråligheter, men de var gjorda för ögat och inte händerna. Kåsan som jag fick av min farmor hade gjort tjänst i nästan tjugotvå år på dagen, och den slutade sitt liv på det naturligaste sättet för den som helst. Precis som den hade gjort i skogen av åskan och blixten - den hade brunnit upp. Nu ska jag ha med mig pappas arv och Sven-Arne Perssons tills att jag dör, eller att de spricker...