
Och så var det dags att ta farväl... nu tror ni säkert att jag har blivit
galen igen, men jag har och får mina idéer ibland. Jag tror att jag var
tretton år gammal då jag fick kåsan i julklapp av min farmor. Utan problem
kommer jag ihåg det då vi var uppe i min mammas barndoms by för att fira
jul med vår mormor och släkt. Jag öppnade julklappen och tog kåsan ut till
köket för att i det bättre ljuset titta på den... Det lilla hantverket
begrundades utan och innan. Jag fascinerades då av karvsnitten runt om och
på handtaget, samtidigt som jag undrade vem som hade gjort den. Det fick
jag tyvärr aldrig veta heller.
Kåsan stod nog mest på mitt rum någonstans eller hängde på väggen den
första tiden. När en av mina äldre vänner avled och hans kniv senare
hamnade i mina händer på en auktion, helt oanvänd så tänkte jag om...
Varför skulle min kåsa ställas i någon annans bokhylla efter att jag hade
dött? Utan att den så klart hade använts...? Hur många gånger jag har
druckit ur min kåsa går nog inte att räkna upp. Och på alla platser den
har varit... alla olika tjärnar, sjöar, bäckar, åar och älvars vatten den
har haft i sig är otaliga. Aldrig någonsin har jag diskat den heller. Jag
kom ihåg svagt en gång då min mamma kastade den i diskhon bland porslin,
rostfritt och fettlösande skum. Då jag avbrytande tjöt rakt ut att den
inte fick bli antastad av dylikt!
Så en dag sprack den... men när det hände hann jag aldrig vara med på.
Förmodligen då jag lastat bärmesen tungt med fällor och allt för en
skogstur. Då brukar det som finns i lillsäcken kunna råka illa ut även
fast jag är försiktig av mig. När vi skulle dricka kaffe ute i
vårvintersolen upptäckte jag det. Om den aldrig hade haft karvsnitten runt
om så hade den säkert klarat sig ännu längre vid livet. Man lagar aldrig
en kåsa. Du kan inte hälla upp nittiogradigt kaffe i en kåsa som är lagad
med Plastic Padding eller Cascol Outdoor, och dricka ur den i en massa,
massa år... När kåsan har gått sönder är den uttjänt och död. Tänk er
vilken miljöhänsynsfull sak. Så otroligt användbar och så skonsam mot
jorden och livet. Ungefär som en fiskefluga bunden på naturmaterial. Den
kan ha fångat fisk i flera år, slitits och tuggats på då det till sist
bara återstår en tom krok. Som du egentligen kan binda upp en ny fluga på.
När min pappa dog så efterlämnade han inte särskilt mycket, för frun tog
ju allt. Men några knivar, lite drygt trettiotusen och ett antal kåsor
blev kvar. Tråkigt nog så fick jag aldrig med mig historien bakom dessa
kåsor. En av dem, den största och den fulaste fastnade jag för. Pappa hade
flera andra jätte vackra skapelser med gravyr och pråligheter, men de var
gjorda för ögat och inte händerna. Kåsan som jag fick av min farmor hade
gjort tjänst i nästan tjugotvå år på dagen, och den slutade sitt liv på
det naturligaste sättet för den som helst. Precis som den hade gjort i
skogen av åskan och blixten - den hade brunnit upp. Nu ska jag ha med mig
pappas arv och Sven-Arne Perssons tills att jag dör, eller att de
spricker...
|