AUGUSTI - KIRUNAFÄLLAN



Numera framlidne Torgny Kvist ifrån Kiruna uppfann fällan i slutet av åttiotalet. Den godkändes av SVA precis som många andra fällor för fångst av mård och mink (det kan hända att godkännandet bara berörde mård). Jag kom tidigt i kontakt med fällan när jag var rätt ung. Den beställdes helt enkelt av Torgny själv, men jag hade till att börja med bara råd med en enda. Veckopengen räckte ju inte till så mycket på den tiden, och en fälla var relativt dyr. Jag kom inte ihåg om den levererades behandlad eller inte, men jag misstänker att jag även på denna fälla strök ett lager med antingen järnvitriol eller fasadlasyr. Av den anledningen att fällan skulle hålla så länge som möjligt.

Jag fascinerades av den i tidningen Svensk Jakt, när Bernt Karlsson skrev om den i sina sidor om fällfångst. Kirunafällan var liten, den var vad jag kom ihåg den minsta på marknaden, vilket lockade mig som inte hade skoter att tillgå. Mina mårdfällor fraktades alltid ut på markerna på ryggen av mig själv. Fällan är marknadens i särklass mest okomplicerade konstruktion, där det finns en slagbygel, en enkel fjäder och en beteskrok av 6 millimeters stål. Ingen fälla idag kan konkurrera med så få delar, rörliga sådana. Kirunafällan är genialisk. Torgny knöt också alltid ett kraftigt snöre runt slagbygeln som hjälpte till på ett väldigt effektivt sätt att spänna upp fällan. I bakväggen fanns en luftspringa. Bakstycket var helt sonika en tvådelad plywood skiva. Jag tror att tanken var att fällan inte skulle vara helt mörk. Detta finns så klart delade meningar om – men så var den konstruerad.
 



Bottenbrädan, eller plankan rättare menat var två tum (konstruktionskrav 30 mm) tjock. Vilket var befogat med tanke på slagbygelns förankring och att denne också slog med sitt kraftiga slag mot botten. Om fällan hade en tunnare bräda så skulle den med tiden spricka av det rappa slaget när fällan utlöstes. Skruvöglorna som höll fjäderaxeln nådde genom hela plankans tjocklek, dock utan att sticka ut undertill. Det förvånar mig än idag att den typen av lösning håller och fungerar. Locket hade gångjärn av konstläder och låsning av en bit ståltråd. Beteskroken satt även den väl förankrad i en cirka två tum i fyrkant grov tvär regel i taket på fällan.

Kirunafällan levererades vad jag vet både som komplett och som enbart delar för att själv kunna bygga lådan. Då fick man slagbygeln monterad och klar på bottenplankan med fjädern på axeln och med beteskroken lös. Jag tror att försäljningen dominerades av kompletta fällor. Litegrand med tanke på att det kunde vara knepigt att få avstånden rätt för fästbiten till beteskroken. Detta var högst väsentligt då fällan måste kunna gillras upp och utlösas på ett korrekt sätt.
 



Det finns ju två typer av mård och minkfällor på marknaden, åtminstone av de dödande slagfällorna. Den ena kategorin är tramputlösta mekanismer, och den andra är betesutlösta sådana. Till detta kommer i och för sig de lite mera udda enligt min mening som; Mangs-Trap och givetvis Conibear och Belisle. Det kanske är missvisande av mig att påstå att de Amerikanska är udda på något sätt i och med utlösningsfunktionen. Men den Svenska Mangs-Trap är stående för sig själv i den gruppen. Där frigöres den mycket smala slagbygeln av en grind. Nog om det.

Kirunafällan är som ni nu förstått betesutlöst. Det innebär att fällan i stort sett måste placeras lutande på ett snett träd, en grov slana, ett vindfälle eller liknande. Målet med detta är att mården i första hand ska tvingas ta betet med käften, och inte med tassarna. Om djuret står stadigt horisontalt med fällan så finns alltid risken, och då särskilt när det gäller varsammare individer att den vill försöka krafsa åt sig betet. Det ligger då i fatet att felslaget – felfångsten är ett faktum. Denna följdverkan ger då i förlängningen att en betesutlöst fälla kan anses mycket mera selektiv och säker ur det humanitära perspektivet. Slaget blir alltid mera exakt över huvudet på det lilla rovdjuret. En tramputlöst fälla har helt klart en större variation i slaget, djurets huvud kan givetvis befinna sig på olika ställen när fällan slår igen. En betesutlöst fälla får därför också aldrig ha något bete i fällan, någon annan stans än på just beteskroken. Av den anledningen att mården inte ska inledas frestelsen att ta det andra betet intill, och därför då också kanske utlösa fällan på ett felaktigt sätt.
 



Det finns ju alltid två sidor av ett mynt som det brukar heta, och det finns tyvärr också nackdelar med betesutlösta fällor. Mera än ofta händer det ju att mössen så hårt angriper betet på beteskroken att det eventuellt inte längre finns kvar den dagen till exempel mården kommer förbi. Kompletterat denna tekniska detalj så kanske även mården helt sonika inte vill ha det bete du erbjudit den, och då vänder den ju bara om i fällöppningen och hoppar därifrån.  Vid det här laget har ni då säkert redan förstått motsatsen till detta. Att en tramputlöst modell ger mården aldrig någon chans att ångra sig. Den måste alltid in i fällan för att konstatera vad det är för gott där inne, och då är det för sent i och med att den klev på trampplattan. Av den orsaken bland annat håller undertecknad Trapper 90 som sin nummer ett.

Men, det ena behöver som vanligt inte utesluta det andra. Jag använder gärna alla möjliga fällor som jag köpt genom åren. Med några få undantag som Gävleborgsfällorna. Den typen har slitit mitt hår av skallen mera än en gång, men det tänker jag inte avhandla nu. Det finns faktiskt fördelar, men små sådana med mina ögon mätt. Jag gillar Kirunafällan då det är en fälla som alltid är klar för fångst. ”Slagjärnet” sitter ju där monterat och klart redan, den är mycket snabb och enkel att gillra upp. Den behöver inte lika mycket bete heller som en vanlig fälla, eftersom att man helt enkelt inte får stoppa i något annat än det som ska på beteskroken. Dock är det av vikt att platsen i övrigt är inåtlad sedan tidigare – det underlättar. En av de största fördelarna är att den alltid kan placeras på något sätt i terrängen och träden. Utan större ingrepp eller skogsavverkning, då den fixeras lutande. Det finns alltid skog som medger det här, och det räcker med en lite längre spännrem som man drar runt både fällan och stammen. Efter detta pressar man fällan nedåt vilket låser den ytterligare så att den sitter stadigt.
 



Hade jag fått bestämma så skulle den ha varit av rostfritt stål, och att den har haft en säkring tillverkad på samma sätt som Gävleborgsfällorna, alltså en enkel stålpinne som går igenom två hål i fällans långsidor. Kirunafällan kan vara obehaglig att spänna upp, tillika andra fällor också för den delen som saknar säkring. Men när man blir van den så går det bättre, och det föreligger sällan någon risk att skada sig då man hela tiden har ett bra grepp med tummarna bakom den tvärgående fyrkantsregeln som håller beteskroken. Tappar du slagbygeln och den slår igen så är händerna fortfarande kvar i sitt grepp. Kirunafällan är en fälla som inte är för skrymmande att spänna på utanpå ryggsäcken när man ska ut och titta efter tjäder och orre i topp. Fällan lämnas sedan på första bästa mårdväxel – där man sedan tidigare sett att mården drar förbi. Antingen på födosök, eller bara för att förflytta sig i landskapet. På jakt efter skogshöns och övrigt småvilt.