Det var nog en sorts skänk ifrån ovan ändå. Jag och min vän Helge förlorade älgjakten i år. Vi brukade träffas och gå med bössorna en sväng lite nu och då. Men nu var det slut. Jägare som har mark vill ha ännu mera, jägare som har köttlotter vill ha ännu flera backar att lasta in i bilen eller sälja. Fastigheter byter också ägare. Inom en snar framtid blir jakten en klassfråga. Där pengarna köper allt...
 

Någon älg för jag och Helge blev det inte i år. Nu när jag har en familj, om än en liten sådan så går det ju en del kött och fisk. Ailine älskar kött på längden och tvären. Innan jul gjorde jag i ordning de sista bitarna från ifjol - av älgen alltså. Ett par mycket feta och fina bitar av revbenen torkade jag i ugnen över natten, som jag och Ailine knaprade på en hel vecka. Visst, nu kanske det kommer att låta som att vi håller på att svälta ihjäl, och kommentarer som att; "Ni kan ju köpa kött som alla andra..." känns väl inte helt rumsrena direkt. Inte i mitt sammanhang.
 

Av principiella skäl gör jag inte det. Vi äter orre flera gånger i veckan, men för en familj så behövs det en hel del och de räcker inte så långt som vad lite älgkött skulle ha gjort. Självklart skulle jag kunna sitta tillsammans med ett lag, men det är inte synonymt med mig. Jag och Helge hade fantastiska dagar och strapatser på vårt lilla skifte... Harren, öringen, rödingen och abborren fyller också tallrikarna, men det är fisk och inte kött.
 

Markus Lundqvist är en vän i nöden som alltid ställer upp och erbjuder resurser och kött när det behövs. Men jag känner mig så skuldsatt. Så en morgon en tid innan jul var jag ut på något som inte skulle kunna sägas vara jakt i den bemärkelsen. Det var lite för lättvindigt, men ändå. Givetvis tog jag tillfället när det så sällan inträffar, och lät skottet gå. Det var verkligen meningen! För en Norrlänning som jag så händer detta kanske vart femte år...
 

Så långt bak som det var etiskt och moraliskt riktigt lät jag kulan ta i kroppen. Jag sätter inte i akt och mening hårkorset över bogen på ett sådant förhållandevis litet djur. Bogarna skulle vara hela och fina punkt slut. .222:an kan kantra besvärande mycket ibland lite beroende på hur den börjar sin bana i kroppen. Kulan gick in precis där jag önskade och stannade lite vackert i det yttersta av muskulaturen på höger bog, strax nedan bogbladets led. Det kött som jag tvingades skära bort rymdes i en kaffemugg.
 

Bakre delen av lungorna penetrerades och gjorde att den i långa språng blott tog sig knappt femtio meter. Den blödde i alla fall rikligt. Inte är jag en förespråkare av att beskatta rådjuren i Norrlands inland, och detta kändes extra påtagligt när jag på huk betraktade bocken i dennes djupa, mörka - outgrundliga öga. Samtidigt som jag strök den över pannan. Men om det hade funnits en tävling i att omsorgsfullt ta hand om sitt byte så hade jag vunnit med hästlängder. Jag kryddade in alla bitar på marinadliknande sätt, vakuumpackade allt och lät det ligga svalt i ytterligare en vecka. Då hade den hängt i över två veckor totalt.
 

Det är hur som helst ingen skillnad på om jag eller lodjuret tog ett rådjur... Maria blev väldigt glad när jag meddelade att tillsammans med tjädern, haren, orren, järpen, ripan, bävern och fisken så skulle vi klara oss till nästa höst. Och det är en tillfredsställelse i sig, att klara sig själv, sin vardag och sin lilla familj. Jag kunde i alla fall inte sluta att driva iväg i tanken där jag satt intill bocken. Det är något med blicken som tränger fram lite sorg - särskilt när jag bragt den om livet. Jag håller på att bli gammal...
 

Men glädjen när allt var packat, fryst och städat undan gör att jag aldrig så klart igen skulle tveka inför chansen. Jag skulle skjuta direkt. För där finns kanske en ännu större uråldrig, dragningskraft och glädje - av lusten av att döda och släpa hem sitt livs försörjning och överlevnad. När jag stod intill djuret som kom jag ihåg min väns ord, Mats Nygren ifrån Skellefteå. Han skrev till mig i ett sms som borrade sig djupt in i mig och stannade kvar där. Mats skrev bland annat i en dialog som utmynnat efter en filosofisk kväll vi hade tillsammans:

"Man lever som att man aldrig skulle dö, och så dör man utan att någonsin ha levt..."