Jag borde göra som säkert många andra skulle ha gjort nu när jag har chansen. Ljuga och skriva om att det var mitt livs största tjädertupp som jag hade skjutit. Men jag ljuger aldrig, verkligen aldrig. En av mina vänner har handlat med norrländskt vilt i säkert 40 års tid, och hur många tusen skogshöns han har tagit i med sina händer är nog omöjligt att säga. Det jag med säkerhet vet är att de tjädertuppar som har passerat den gyllene gränsen, har kunnat räknas på en hand - genom alla dessa år.
 

Hur många gånger har jag inte hört talas om de gigantiska tjädertuppar som vägde över 5 kg... Det är inte sällsynt de tjädrar som till och med passerade 6000 gram enligt berättarens käft. Jag kanske har hört knappt tio jägare under årens lopp som skjutit en tjäder över denna orimliga vikt, eller hört om någon annan som... och så vidare. En och annan idiot har också dykt upp som lyckats skjuta en tupp över 7 kg - och som dessutom varit dum nog att tala om det för någon annan än denne själv.
 

När jag fick mina första vapen så bestämde jag mig ganska tidigt för att om den dagen kommer då jag själv har lyckats skjuta en tjädertupp över 5000 gram, så ska jag stoppa upp den. Då på den tiden, låta någon annan konservera den så klart. Jag har nog skrivit om det tidigare på min hemsida... Den dagen har inte kommit än, och nu blev det så att jag denna vinter 2014 endast såg en enda tjädertupp. Nu kan jag väl inte påstå att jag jagade särskilt mycket, kanske inte riktig så kallad toppjakt - med spetsfokus på just orr- och tjädertuppar. Men jag har haft ett trettiotal fällor ute som jag kollar och sköter om, och bössan är alltid med.
 

Många fällor sitter så klart där tjädertuppen också vistas. Det vet ju mården om, likväl som jag. En hel del fällor sitter i biotoperna där tjäderhönorna trivs. Den enda tjädertuppen som jag såg har hållit till där de två tre sista vintrarna, i månaderna december, januari och februari. Han har suttit där på marken nästan varenda gång jag har kommit dit, inom bara en två tre hektar. Där är några myrtallar vridna till marken av stormen, men lever och ger barr ändå - det gillar den där tjädertuppen. Visst låter det lustigt då jag skriver med tvär säkerhet att det är en och samma tjädertupp jag menar? Visst, det kan ju givetvis vara precis vilken tjädertupp som helst, men det låter ju roligt i alla fall...
 

Den där tjädertuppen har aldrig någonsin suttit uppe i någon tallkrona under de år jag sett den, och när jag dessutom skrämt upp den från marken så har den flugit oerhört långt! En gång återfann jag den, men då hade jag bara en bössa som mera lämpade sig för ekorren och järpen... När jag stack fram huvudet bakom en tall, då jag säkert var trehundra meter ifrån så flög den. Genom de vintrarna så hittade jag aldrig igen den utom den gången, efter att den lättat från marken. En riktig överlevare kort och gott. Jag ville inte skjuta den i år heller, utan fortsätter med min mårdfälla där tuppen älskar att vara. Och dit kommer inga turistande jägare som tror att det kryllar av tjäder i norrland...
 

Det föll sig då så att jag blev utan tjäderskinn i vinter, så jag måste köpa upp några för att klara de beställningar jag har på skinn. Inte så värst bra har det gått då precis alla andra jägare i Vilhelmina heller inte har lyckats särskilt mera än jag. När jag annonserade i lokalbladet så mådde jag bara dåligt. Egentligen vill jag inte uppmana till mera uttag av skogshönsen, men folk skjuter de ändå hur få till antalet de än är... och då kan det vara lika bra att jag köper upp dem, så att tjädrarna verkligen tas om hand.
 

Denne jägare som stod för stortuppens död sa faktiskt att den vägde över 5 kg när jag först pratade med leverantören i telefon. Men det är så vanligt att folk snackar en massa skit och inbillar sig saker, och väger på ännu sämre vågar än de svamlar så jag tog det som vanligt med en näve salt. Jag gjorde i ordning allt och satte mig ned med skalpellen. Då strax innan hörde jag storskyttens röst i mitt huvud och kom att tänka på vågen!
 

Jag såg ju att den var stor, och framförallt lång i kroppen. Näbben missvisade ingenting redan innan jag satte dit skjutmåttet - jag såg att den inte var över trettio. Jag stannade upp i min syssla och betraktade den en stund... jag visste ju ifrån vilket land tjädertuppen kom. Så kom tankarna in på min tjäder... En smula ledsen blev jag inombords då jag tänkte på hur lite tjäder det är, och vilket fint liv den kunde ha haft... och vilken nytta den kunde ha gjort - om den hade fått leva! Jag såg med blotta ögat att den vägde mellan fyratusenåttahundra och fyratusenniohundra. Fast jag anade konstigheter, så jag hängde den på vågen.
 

Tvärt hann jag se en siffra om 5 men vågen vreds undan så jag såg inte siffrorna helt förrän jag vred den mot mig, och då höll jag på svimma! Detta kunde inte vara sant! Den första tjädertuppen i mitt liv som jag hållit själv i mina händer, som passerade den magiska tröskeln! Det kunde inte vara sant? Vågen är exakt och kontrolleras ofta - tillika vikten i sig. Så himla mäktigt! Efter 20 år för min egen del... Men det stämde ju inte, egentligen. Jag hade redan bestämt mig när jag såg den allra förta gången för vad den vägde. Näbben talade sitt och bredden i kroppen, huvudet och halsen... men det var bara det där med längden på kroppen som jag reagerade lite på, eller ganska mycket faktiskt.
 

Jag beslutade mig för på direkten att denna gamling måste dokumenteras, för det kan ju ta tjugo år till! Vilka mått och vilka dimensioner... Stjärtfjädrarnas bredd och längd imponerade stort. Så satte jag till slut skalpellen i skinnet på tjädern och började flå den. Snabbt var jag framme vid slutet på brösten mot krävan, och då var det bara ogjort att jag hade ramlat baklänges igen. Jag fick äran att storligen bli förbluffad igen över den extremt välfyllda krävan! Aldrig tidigare har jag sett något liknande! Krävan såg så grotesk ut i sin omfattning, så overklig. Den hade en bredd som vara bredare än kroppen själv, med en längd som gjorde fågeln en halv gånger så lång till!
 

Tänka sig så många tjädertuppar som riskeras att skadeskjutas bara på grund av en välfylld kräva. Jag vet själv bara de orrar som jag skjutit lite illa för att kroppen upplevts så lång. I och med att jag fick bekräfta storleken på krävan så förstod jag vad det var som jag inte tyckte stämde med tjädertuppen. Näbbhöjden hade ju redan talat om vad den egentligen borde ha vägt, och  nu fick jag svaret på min funderation. Bröstmusklerna imponerade dock stort med sina vikter på över sexhundragram!
 

Något av det mest spännande den kvällen som jag tog omhand tjädertuppen blev att få lägga krävan i skålen på vågen. Tankarna började irra omkring igen om de alla år som jag dokumenterat vilt på detta sätt. Mina referensramar hade förflyttats och utökats betydligt. Jag har skrivit ned på det sätt som jag bedömt de olika krävornas storlek. Som till exempel; "halvt fylld kräva, fylld till sjuttiofemprocent, ganska full kräva, mycket väl fylld kräva och så vidare". Kanske inte direkt så vetenskapligt, men i kombination till vikterna... Och nu efter 20 år fick jag se denna jätte till förstorad del av luftstrupe. Vad skulle jag kalla denna? Och vad blev nu normalt och inte? Särskilt mycket vilt har jag kanske inte skjutit, allt är i relation till något annat. Sen har jag hanterat utöver mitt eget, hundratals viltslag... och till råga på allt dokumenterat det på detta sätt...