Ja, det är precis som vanligt. Jag tar mig inte tid till vissa sysslor så fort jag har antagit mig ett projekt av något slag. Detta blogginlägg skrivs i sista oktober och ni ser ju själva vilken månad det berör. Det är faktiskt lite underligt att jag då lyckas hålla beställningarna rullande. När jag hittar på mycket samtidigt så tycker mina vänner att jag har fullt upp eller "jobbar" mycket. Självklart tycker så klart inte jag det. Jag anser inte att det är jobb, i den bemärkelsen. Men nu blev det lite väl många händelser på samma gång. Min Maria har ju inte förlikat sig med Vilhelmina de sista sju åtta månaderna. Det har tagit allt för hårt och primärt detta med arbetssituationen. I inlandet får man inte jobb som är byggda på kompetens eller andra kvalifikationer ställda av uppdragsgivare, utan här får man jobb av släktingar och vänner.

Maria har fått jobba på alla möjliga ställen, men bara jobba när ingen annan vill det. Jag har försökt att slussa in hon i egenföretagare världen, där hon kan hjälpa mig med mycket och på sikt börja med några andra inkomstinbringande grenar som jag har lagt grunden till. Men jag tror att man föds till entreprenör eller egenföretagare. Man måste ha en stark vilja, tro på sig själv, sin idé, förlika sig med blygsamma förtjänster - men framförallt våga. Har man förvärvsarbetat sedan skolåldern så är man van det livet, den lunken och arbetsvännerna. Skulle vi satsa tillsammans så blev jag hennes enda arbetskompis, och Ailine så klart. Sen har det gått trögt med att hitta vänner i Vilhelmina. Jag har i alla fall försökt påskina att det mesta sitter i Maria själv, att ta sig för, bjuda in, bjuda bort sig och så vidare. Men det är inte lätt på ett nytt ställe och det försvåras ju en smula av att hon också blev mamma...
 

När pessimismen börjar ta över hand så ser inte Maria alla fördelar heller med Vilhelmina. Friheten primärt, och hur ovanligt bra hon har haft det under den första familjetiden. Då jag har funnits hemmavid oerhört mycket mera än vad de flesta andra pappor någonsin skulle kunna ha varit. Ända fram tills Ailines ettårsdag så gick jag inte ut ur huset förrän fram emot mitt på dagen vid elva tolvtiden. Middagen tillbringade vi alltid tillsammans under ett par tre timmar. Däremot kvällarna var vi väl inte så sociala och familjära, men någon gång under dygnet borde jag ägna mig åt mitt så kallade företag. Det blir lite grand som min mormor skulle ha sagt. Det går inte att både skita och hålla för samtidigt. Hur som helst så detta kommer jag säkert att komma tillbaka till på min hemsida, då folk undrar. Men i skrivande stund så pendlar jag till Skellefteå, kanske något i stil med varannan vecka. Det kan möjligen vara frågan om den bästa av de sämsta lösningarna.

För att koppla ihop till spörsmålet som jag inledde med så mitt i allt detta tog jag itu med ett litet byggprojekt. Tidigare i sommar så fick Maria köpa den tomt som ligger angränsande mot den befintliga, en ren skogsmark - obebyggd sådan. På denna har jag alltid haft min vattentäkt bland annat, så det föll sig naturligt att köpa den. Hönsen och veden har ju tidigare fått dela på en liten yta av den. Över tid kan det vara bättre att själv äga den, så nu har vi dubbelt så stort i Vilhelmina. Jag har alltid velat ha ett bättre förråd och "kokeri" än det jag  har idag, så vid fågeljaktpremiären drog jag igång ett litet bygge på sex gånger fyra meter. Det blev lite väl sent för att börja med något dylikt, men jag kom mig inte för helt enkelt. Och sedan så kommer det ju upp många vänner med sina hundar på jakt... Nu är bygget strax klart och som vanligt håller jag på dygnet runt för att bli färdig. Jag sliter, vad jag har förstått på omgivningen väldigt hårt under sådana perioder. Den sista veckan har jag klivit upp vid sju på morgonen och kvällat vid två halv tre på natten. Natten har blivit min lugna stund då telefonen är tyst och mina normalaste vänner inte gör anspråk på mig den tiden.

Ni bekanta och kunder där ute som funderar på produkter och tjänster av olika slag kan ju försöka ta detta i beaktning. Att det finns en anledning till min något långa svarstid och att en produkt kanske kan dröja. Även fast jag prioriterar detta högt och tar beställningarna på största allvar. Men det kommer så klart att bli omöjligt att skicka en burk lädersmorning eller en flaska lockmedel ifrån Skellefteå. Ett dilemma som jag har svårt att ta itu med, än mindre lösa i dagsläget. Om det är hållbart över tid får vi se. Men den veckan som jag är i Skellefteå med familjen så ska då inte Ailine vara på något dagis i alla fall. Vi ska vara med varandra varenda dag ända tills att hon blir less på pappa! Det blir som min gode vän Kjelle, sågverksföreståndaren sa; - Du gör inte som andra, åker bort för att jobba och komma hem till familjen. Du åker bort för att vara med familjen och komma hem för att jobba... Rätt knäppt va?

Jag kan i alla fall bland annat titta tillbaka på en av de kvällar och nätter vi hade uppe på fjället, bland kvälls sols dränkta vatten, elden och prickiga fiskar. Jag och Rickard Norberg...