Det är inte varje dag som jag stöter på den här typen av fälla. Modellen uppfanns tror jag under åttiotalets slut, alternativt övergången mot nittio. Den blev godkänd för Svensk fångst efter mård och skulle därmed utan komplettering placeras i träd - 1,5 meter ovanför marken.
 

Sidensjöfällan döptes den till som mitt blogginläggs rubrik skvallrar om. Fällan i den här bildserien är komplett enligt original med ett par undantag; locket och att jag tillade en säkring av typen som återfinns på bland annat Gävleborgsfällan för mård och mink.
 

Slagfällan var rätt ordentligt finurlig i sin uppfinning och konstruktion, men säkerligen väldigt tidsödande i sina tillverkningsprocedurer. Åtskilliga arbetsmoment ligger bakom denna kompakta lösning.
 

Ni ser själva de olika detaljerna i bildserien som till exempel: de tvärgående, kluvna pinnarna som stöd åt mården, den också tvärgående L-profilen av stål som håller öglan för gillerpinnen, gillerpinnens platta och säte, fjädrarnas infästning och gillerpinnens omsorgsfulla utseende.
 

Jag skulle neka om jag blev erbjuden tillverkningen på den här mårdfällan...
 

Fälltypen var ovanlig i sitt utseende med det holkliknande stuket och den utstickande bottenbrädan både i fram och bakkant. Det var tänkt att mårdfällan skulle hängas upp under förslagsvis en tät, risig gran, vertikalt - med ingången nedåt.
 

En mycket bekväm och smart lösning som inte återfinns på andra fällor var den tvärsvetsade stången som gjorde att pekfingret fick ett bra och säkert grepp för att kunna lätta slagbygeln ifrån botten på fällan. För att efter detta få in resterande nödvändiga fingrar...
 

En av nackdelarna som tyvärr var av det lite besvärligare slaget var att gillerpinnen hade för klent gods i sig självt. Detta medförde att efter en tids fångst så gav den med sig och skapade en större vinkel mellan den korta och den långa delen i pinnen. Vilket ledde till att fällan inte kunde utlösa. Kroken på gillerpinnen kunde helt enkelt inte släppa greppet om slagbygeln för att gillerpinnens ena längre ände hela tiden rörde sig inom den U-formade märlan.
 

Sidensjöfällans upphak var allt för nyckfullt och de slog igen på väldigt olika sätt, trots att fällorna byggdes precis likadana med samma konstruktion. En del fällor fungerade bra och andra inte. Det man inte alltid brydde sig om på den tiden var säkerheten. En väldigt enkel lösning hade varit det som bilden nedan visar.
 

Själv använder jag gärna alla typer av fällor som finns på marknaden - dock mera eller mindre. Det är spännande att prova och praktisera annat, vilket är både givande och utvecklande. Den största nackdelen allt igenom är så klart det att när mården väl tagit mod till sig och stoppat in huvudet genom ingångshålet, så kanske den helt sonika inte ens vill ha betet på kroken - och därför snopet vänder om och ut igen...