|
Till alla blivande och nyblivna föräldrar till förhoppningsvis jagande
barn så vill jag bara meddela en sak. Jag har i alla tider hört att man
blir låst och kraftigt hämmad när man blir mamma eller pappa. Men en sak
kan jag skriva till er, att det är bara strunt och allmänt nonsens. Barn
föds inte till världen för att uppväxten skall begränsas till deras rum
alternativt det lekrum de fått. Än mindre skall livet deras hållas inom
huset eller lägenhetens väggar. Är barnet tryggt och känner att deras
"större vårdare", mamma eller pappa spelar ingen roll - finns i dess
omedelbara närhet när helst på dygnet så är det aldrig några problem. Ett
barn har inte fötts för att växa upp och vara trygg i ett rum, ett hus, en
lägenhet eller en plats av något slag. Barnet vill vara där du är,
och är nöjd, trygg och glad så länge det får vara med dig. När detta
inlägg skrivs (alldeles för sent som vanligt) har jag levt med min dotter
i ungefär nio månader.
Ailine har fått följa med på precis allt, som en hundvalp hos en riktig
hundnörd skulle ha fått göra. Visst är det väl bra om majoriteten av
dagarna utgörs av någon sorts rutin, där ett hem, ett rum, en säng eller
några småsaker utgörs av en någorlunda fast karaktär. Ett renodlat
tattarliv är inte att rekommendera, det är i alla fall något som för mig
känns ganska främmande. Barnet har nog till naturen ett visst behov av att
känna igen sig, i en viss miljö eller en omgivning. Det frestar annars på
för övrigt ganska mycket hos en ny liten människa att ständigt följa med
på något nytt och spännande. Intrycken får inte bli för omfattande och
omtumlande utan det räcker med en smula åt gången. Jag menar bara att bli
inte rädd för att livet slutar eller stannar bara för att du får en liten
spjälsäng i bostaden. Varje människa och förälder skall dock ha klart för
sig det, att allt kan du fortsättningsvis göra och uppleva precis som
förut. Men med vissa begränsningar och med somliga insikter. Att; allt tar
något längre tid i anspråk och blir en gnutta krångligare. Till detta kan
också nämnas att du om inte vanan finns sedan innan, så bör
framförhållningen finnas i grannskapet.
Hon är varken rädd knallen, främmandet, mörkret, dammsugaren, den galne
tuppen eller en idiotiskt skällande hund till granne. Vi får alltid höra
att hon är glad, tittar nyfiket med stora - blåa ögon och känner sig
försiktigt fram med sina små händer i ansiktet på en främling. Ja, det
finns dock några få undantag... Daniel Lidström, min vän och praktikant
ska helst sitta med mössan på i köket under kaffestunden. Och
filmskådisen "Malgonäslappen" ska aldrig sluta surra, då går det som bäst!
Annars kan det komma en liten rinnandes, osäkerhetens lilla tår - men det
är allt. Helge min låtsas farfar pratar saktmodigt på sin finlandssvenska
och håller hon på sina knän, med de stora, slitna, hårt arbetade
skogshuggarhänderna utan det minsta bekymmer. Ailine tittar, skrattar och
begrundar min snart åttio år gamle vän. Som om han vore en likasinnad i
hennes sandlåda som hon ännu inte har.
Bebisprata inte med ditt barn och toaträna det lika tidigt som du skulle
ha gjort med hamstern eller med valpen. Ailine bajsar två gånger om dagen
på "den riktiga" toan, hon tycker det är roligt, sprattlar med benen och
joddlar smått när det ploppar och toan spolar iväg bajset med ett ljudligt
bubblande och gurglande. Tänk dig för i allt det du gör och allt
det du säger! Allt det som du inte vill att ditt barn ska göra, det
ska heller inte du göra... Ailine reagerar och ser skillnad på
ägget och hennes matburk och blir glad på olika sätt. Hon äter precis allt
som vi stoppar i henne och nekar än inte något - till skillnad mot för
pappa när han var liten och mamma i skrivande stund. Harr, öring, ,
röding, tjäder, älg och orre är något som hon får lite till vardags...
Jag påstår inte att jag är världens bästa pappa med detta inlägg, och jag
utger mig heller inte för att kunna allt och om barn. Men jag vet vad jag
fick när jag var liten - och jag vet vad jag saknade...
|
