Det här är lite typiskt mig. Kliva upp vid 6 - 7 tiden, tända ett ljus på bordet, fika lite, dricka morgons kaffe för att sen öppna dörren och gå ut. Sedan är jag inte tillbaka - hemma förrän rätt så sent. Jag har kommit på nu den sista tiden att det är mera natt än kväll i alla fall. Den här dagen var jag på fabriken för att ordna en liten beställning åt en kund...
 

Hemma på Solliden i min verkstad så måste jag, än vad klockan är när jag kommer hem - av principiella skäl koka mig en kopp och sätta mig ned i soffan. Soffan som jag ibland lite finurligt kallar för kundmottagningen. Det är som skönt att innan jag går in i stugan för att sova få slå mig ned och reflektera över dagen... eller som här beundra de fjolingar som trängs med kaffekopp, chokladbit, peroxid och bananskal.
 

Att min livsform har förändrats genom åren har ni säkert märkt. Tiden är förbi då min helt fönsterlösa verkstad hörde till vardagen. För två höstar sedan satte jag in ett fönster på väggen mot norr, där själva infarten till gården är. Jag vet inte vad jag tänkte på då... Jag som hade det så bra. Största fördelen med icke fönstret var att jag aldrig såg dagens ljus, och kunde frestas att strunta i sysslorna för att hellre gå ut i skogen med bössan.
 

En hel vägg med garderober blev det för jaktkläderna och utrustningen tillhörande skogen. Detta blev möjligt då jag kom över Norrlandsvagnen som fick bli min snickarbod. En liten dröm som gick i uppfyllelse mycket tack vare min nära vän Kjell-Olov Mikaelsson. Det Kjelle har gjort för mig genom åren går inte med ord att beskriva. Alla maskiner kunde flyttas ut ifrån min verkstad, som gav mera plats till annat. Det gäller att utnyttja ytorna även i taket - om man är trångbodd.
 

Väggen där snickarbänken och verktygstavlan tidigare fanns. Nu är den renoverad och fin. Ett originalsignerat foto som Herman Grönlund har tagit. En livförsäkring för framtiden - mitt pensionskapital ;) Till höger om den, tavlan som var beviset för en historisk milstolpe; då Christian Nilsson (av alla) satte igång med att bygga sitt eget hus. Mellan benen på mig stod min Finskstövarvalp Ricko och intill blandrastiken Cindy. Jag jagade eller fiskade aldrig så lite som då, jag jobbade aldrig någonsin så mycket som då, men jag sköt heller aldrig så mycket ekorre på ståndskall som då...
 

En rätt så vanlig dag då klockan närmar sig halv 3 på natten innan jag går in i vår lilla stuga för att sova. Väckarklockan Maria ringer för att få upp mig allt mellan 6 och 8 påföljande morgon...