Ja, när det här skrivs den 22 november så är redan det vardagliga familjelivet i Vilhelmina historia. Jag väcks till liv över hur konstigt livet blev när jag tittar på bilder - speciellt. Och ännu mera när jag ser min dotter och påminns. Det är väl det som är största förlusten för min del, att inte få ha familjen på plats där jag vill leva och dö, och där jag inte kan ha mitt barn att växa upp. Att jag "förlorar" varannan vecka i Vilhelmina är inte så noga. Jag kanske får svårare att hinna med företaget och vännerna, det kostar att pendla och så vidare - men vinsten blir i alla fall den att jag får sju ostörda dagar med Ailine. Visserligen i Skellefteå.
 

Jag är ute varje dag det är fint väder, vi går och utforskar landet där borta, vi stannar, eldar och fikar. Förhoppningsvis så förstår inte Ailine skillnaden mellan en skog i Vilhelmina och naturen i Skellefteå. Hon vet ju inte ens vart hon är, varken på en karta, i verkliga livet eller på jorden. Hon vet bara att hon är en egen individ och hon känner igen mig, kommer ihåg mig, och blir en smula glad av att se mig när jag kommer dit - hem. För Ailines del så är det viktigaste att hon är, och att någon god, vuxen gestalt är med henne. Sen om hon och jag befinner oss utomhus i något som heter Vilhelmina eller Skellefteå är inte lika viktigt - än så länge. Det får bli min tröst.
 

Självklart på sikt så kommer hon att förstå att hemmet är Skellefteå, och inte Vilhelmina. Det gör mig lite ledsen inombords. Men det finns ingen annan lösning. Primärt så bryr jag mig bara om en sak; att vara med Ailine så mycket jag bara kan och tillåts den veckan jag är i Skellefteå. Jag har framfört till dagis att där ska hon inte vara då jag kommer hem. Jag satte inte Ailine till världen för att någon annan skulle prägla och uppfostra henne. Jag ska inte göra samma sak som min pappa gjorde mot mig! För jag vill vara med mitt eget barn, min egen dotter! Det är en himla skillnad på att formellt vara pappaledig, eller att vilja vara med sitt barn.
 

Hur som helst; mamma Maria (som jag också vill träffa och vara med) jobbade på självaste födelsedagen. Jag blir en aning tårögd när jag skriver det här och tittar på Ailine på bilden. Men det är jobbigt att se, minnas och konstatera situationen. Mamma hade i alla fall fått tillfälligt jobb i grannkommunen, så vi gick iväg i tidiga morgon. Jag hade gjort äppelpuré med kanelsmak som födelsedags skogstårta. Det är väl en och en halv kilometer att gå, och Ailine njöt som vanligt. Vi stannade vid högremmens slut och åt några blåbär och lingon som fanns på marken - hon älskar bär.

I viken låg några änder och vilade. Konstigt nog så blir Ailine alltid tyst när pappa viskar, det är som att hon förstår på något sätt. Jag satte ner hon i blåbärsriset och gjorde i ordning bössan och hörselskydden. De två kniporna blev nog en gnutta oroliga för de började som vanligt dra utåt i viken. Avståndet blev längre och längre. Ailine tittade på, antingen på jag, kniporna eller bären runt om henne. Jag måste både erkänna och skylla på att jag var lite för distraherad av att hålla ett öga på Ailine också - likväl i okularet. Den snärtiga knallen gjorde att en flög och den påskjutna dök. De brukar göra så.

Apportören stod redo, men knipan kom upp ett gott stycke längre bort, för att sen också ta till vingarna. Nåväl, jag bommade. Ailine var nog lika glad för det, även fast det kanske var svårt att utröna hennes egentliga engagemang i pappas spektakel. Vi hämtade vatten tillsammans i den sotiga pannan och lät det först droppa och leka i vikens vatten från den svanhalsade pipen. När kaffet hälldes om för att stå och klarna till pappa så blev det kalas! Hemlagad äppelpuré till vatten av Volgsjön - den dagen blev hon ett år gammal!