|
Tänk om när jag var liten att jag också hade en pappa som jag fick följa
med överallt. Jag fick aldrig följa på något så gott som. Det finns dock
ett fåtal minnen, bara några stycken om då jag verkligen fick följa, utan
att jag själv frågade eller bad pappa om det. En dag särskilt glömmer jag
aldrig, den tiden innan han köpte loss min farmors barndomsställe -
Heligfjäll. Jag kommer väl ihåg att vi skulle upp dit, och av någon
anledning gå upp mot toppen av det lågfjäll som finns där. Varför vi
skulle dit mins jag inte. Det kan hända att pappa hade en bössa på sin
axel. Jag har bara minnesfragment över att det var klar blått, kallt och
förmodligen mitt i vintern, mest troligt förvintern. Där uppe där min
farmor är uppväxt snöar det hemskt mycket och snön ligger alltid djup och
tung.
Med tanke på att både jag och pappa kunde gå upp mot fjället så var det
säkert november. Jag gick visserligen i pappas fotspår och upptrampade
väg. Pappa brukade ha sina mårdfällor längs den stigen, men jag har inget
minne att vi vittjade någon av dessa. Däremot en sak glömmer jag aldrig
att mitt i en tjock, jättelik, gammal nybyggargran uppenbarade sig en
stor, sotsvart fågel. Om inte fantasin spelar mig ett spratt, eller att
minnena fyller på sina luckor... Men självklart vill jag komma ihåg att
pappa frös till, och tog av sig bössan. När jag klev fram lite för att se
bättre så kastade sig den stora fågeln - tjädertuppen ur granen och
försvann ut efter lågfjällets sida. Snön yrde och rasade ner mot den blå
himmelen...
Det är ett enda minne som jag har där verkligen jag och min egen pappa
gjorde något. De stunderna gav så mycket och hade sådan betydelse att jag
aldrig förmodligen kommer att glömma bort det. Jag märker med mig själv
att jag har börjat tänka och känna mera sedan jag blev pappa. Jag vet nu i
efterhand vad jag saknade och önskade, men framförallt vet jag också vad
jag inte ville vara med om eller uppleva som barn. Nu försöker jag med
näbbar och klor att bete mig så rätt och riktigt som jag bara kan, och
vara en sådan bra pappa som det bara är möjligt.
Ailine ska få allt av mig, och sedan är det helt upp till henne vad hon
kommer att göra utav det. Om hon blir intresserad av jakten, fisket eller
fällfångsten, det bryr mig inte särskilt mycket. Det viktigaste för mig är
att hon fick chansen. Har du aldrig erbjudits möjligheten att få vara med,
så är sannolikheten väldigt liten att du tar efter. Du kan inte ta ledigt
en vecka per år för att jaga älg ensam, utan barn och hoppas och tro att
de ska vilja bli som du. Du kan inte själv vara barnfri för att få vara
ensam med gubbarna i laget, jaga, äta gott, festa till lite på kvällen,
kanske basta och ha roligt. Av bekvämlighet för att det är jobbigt att ha
med sig barna för att passa, sköta och ta hand om dem. Tro inte sedan att
deras väg är självklart utstakad.
Ailine får följa med mig på allt. Här fick hon hennes livs första mink, om
än så klart att jag gjorde allt. Men hon var med hela tiden. Tom fälla,
fylla på bete, bli besviken när fällan stod och gapade ihålig varenda
gång. För att sedan se och känna på lyckan med pappa när minken väl satt
där. Ailine ser skillnad på en orrtupp och tjädertupp i jakttidningen utan
att hon kan prata. Nu bajsar och kissar hon på toa bara som ett och ett
halvt år gammal. Hon städar och skurar med pappa. Vattnar blommor, skär
påskriset med kniven och pappas hjälp. Tänder på nävret med tändstickan
och samlar ved. Vi hämtar tillsammans vatten i kaffepannan ur sjön eller
bäcken. Ailine sorterar utterflugor medan pappa binder dem. Hon kan så
gott som redan nu skilja på papper och plast för källsorteringen. Ailine
är med och styckar och flår fågel, tvättar glatt klor av orre under
vattenkranen och lägger upp de snyggt på papper för att torka...
Min lista med henne kan göras lång. Nu ska jag skynda iväg för att
praktikanten ifrån Arbetsförmedlingen väntar på mig, det är tidig morgon.
Nyckelorden med ditt barn är - tiden och engagemanget.
|
