Den här bilden tog jag i en mycket tidig sommarmorgon i juni månad. Det
var ungefär fyra månader efter att min vän och stora ledstjärna gick bort
- ur tiden. Tack vare Arne "Wilma" Danielsson så har jag fått med mig så
mycket lärdomar, klokhet och målmedvetenhet att jag är honom evigt
tacksam. Jag undrar ofta, vad har jag varit för en människa om jag aldrig
hade träffat Wilma?
Den här morgonen hade jag fått några öringar i min barndoms å och hängt
upp dessa i den tidiga morgonsolen för ett minne av en bild. Som jag och
Arne alltid gjorde så blev det så klart kaffe över elden intill
lillstugan. Arne inbillade jag mig hade sitt vakande öga över stunden. De
jättelika björkarna som bugade sig släppte igenom så där lagom mycket
solljus i den lilla tomt gläntan. Löven vaggade fram och tillbaka i takt
till juni vinden och doften av bränt näver. Då, visste jag ingenting. Mera
än Arnes ord innan han lämnade dagen...
Nu hade det gått ett antal år och tack vare Arnes barn så fick platsen bli
min. En dröm som jag än idag har svårt att ta till mig att den faktiskt är
verklig. Jag innerligen högaktar barnen som fullföljde deras pappas vilja.
Det var stort, mycket stort. Och jag kan inte med ord beskriva den lycka
jag känner över deras val och handling. Ni är fantastiska människor!
Här låg snön djup och skogen var orörd. Dock så gammal och sjuk att många
av dessa gamlingar gav hädan och ramlade över hus och byggnader. Hur många
timmar i dagsläget jag har lagt ner där törs jag inte tänka på...
Mitt syskonbarn Alexander och jag var till lillstugan för att grilla korv
och vittja minkfällorna vid ån. Det var vid juletid och inte mycket jobb
var gjort. En av mina barndomsvänner Henrik Lövgren och jag hade dock
gjort en jätteinsats strax innan snön kom. Motorsågarna gick från ljus
till mörker. Jag och Alexander fick faktiskt en mink nedanför husen!
Värmen spred sig i kojan och vi hade det jättemysigt!
En av få byggnader som verkligen kunde sparas. Omständigheter kan ju
sorgligt nog ibland medföra att inte folk kan ta hand om sina hus och
stugor, och då förfaller det - förr eller senare. Banker i norrland och
inlandet är inte särskilt medgörliga så vore det inte för min vän Helge så
hade jag heller aldrig kunnat överta fastigheten. Helge har alltid trott
på mig och så även nu!
Alf Borgström tillbringade en hel del veckor hos bland andra mig som
praktikant. Alf har jag i dagsläget fullaste förtroende för och han är
mycket duktig, pålitlig och arbetssam. Vi lade ner otroliga timmar i Sågån
tillsammans och hade mycket roligt, mysigt och trevligt. Fikastunderna och
lunchrasterna var hundra gånger skojigare än att sitta själv, för jakt-
och fiskehistorierna avlöste varandra hela tiden.
Alf kanske inte vinner SM i hastighetsrekord på jobbet direkt, men du kan
vara lugn för att det blir gjort; och det noggrant och enligt
instruktioner! Här högg jag ner mitt livs största gran. Kroppsarbete av
rang. Och betänk den tiden före motorsågen när det bara fanns timmersvans
och yxa. Idag kan inte ens människan stava till arbete!
Här hade jag börjat byta ut fönster och sådant i storstugan, men den var i
alldeles för dåligt skick för att kunna räddas och renoveras. Och synd var
det för den var i sig väldigt bra byggd. Nu kan jag titta tillbaka till
den där "skitiga" och väldigt slitsamma tiden och bara känna att; det där
behöver jag aldrig någonsin göra igen!
Det fanns också ett väldigt stort förråd där som var säkert åtta meter
långt, men det är också ett minne blott. Veden har i huvudsak jag och Alf
burit upp från hela tomten helt för hand. Vi bedömde i slutändan att det
kanske rörde sig om ett tjugotal kubik! Och då ligger såg timret på andra
sidan järnvägen redan.
En annan vän, Björn Jonsson kom några dagar till undsättning. Utan han så
hade jag säkert legat död nedanför slänten när de där tjugo kubiken skulle
flyttas (för hand) innan grävmaskinen kom...
Efter alla erforderliga mera eller mindre byråkratiska tillstånd så kunde
tomten få sitt utseende. Ett tack kan vara på sin plats till Vilhelmina
kommun och grannarna för sina medgivanden! Om än det var kostsamt.
Målsättningen med platsen har ändrats en smula, men ambitionen är att
förena det bästa av två världar. Och jag undrar verkligen vad Arne
tycker...
Jag förstår verkligen varför de lät bygga både ett sågverk och en kvarn i
ån. Här dånar vattnet fram i mitten av maj kanske! Småfåglarna ska
självklart ha sin givna plats där jag vistas, så även knipan. Och jag
kunde bara inte riva ner de gamla holkarna trots att både tak och botten
känns vid en anmärkning.
Här blev det personalfest i Sågån utan att någon hade tänkt det.
Alkoholfritt dessutom, för det anslöt bara vänner som inte bryr sig och är
lika oföretagsamma allihopa att någon ens tog med sig. Men trevligt värre
med korv, mackor, fikabröd och riktigt skogskaffe.
Det är förvisso min hjärna men utan alla människor runt omkring mig så
hade ingenting blivit av! Varför har jag varit så fantastiskt bortskämd
och privilegierad genom åren att få ha sådana vänner? Jag förundras över
detta flera gånger i veckan då jag sitter i min ensamhet och får tid till
tanke och ro.
Markus Lundqvist är en av mina absolut närmaste och pålitligaste. Det jobb
han har gjort i Sågån är nog tur att jag inte vet hälften av! Hans bröder;
Daniel och Johannes tillsammans med deras pappa Conny har bildat ett litet
handelsbolag och skaffat sig maskiner för alla möjliga och omöjliga jobb.
Är det några som kan jobba så är det familjen Lundqvist! Det är ju
faktiskt så att dom inte direkt har slutat med deras ordinarie jobb för
den skull.
Daniel skötte stubbrytningen och gjorde det med bravur! Åslundarna ställde
villigt upp med avstjälpningsplats vilket jag är evigt tacksam för!
Världen fylls av godhet bara man kan lära sig att uppskatta den - men
framförallt värdesätta den så att vederbörande få höra och känna det
själv.
Det syns kanske inte så mycket på en bild. Men de som har varit dit vet
och förstår. Det fanns nivåskillnader, etage, stenpartier, stenblock,
betongringar, rör, kablar, monsterlika stubbar och miljoner rötter!
Min spontana tanke när jag ser bilden, vilken förändring! Det är som att
komma till en annan plats! Tusen miljoner tack Markus Lundqvist! Min andra
spontana tanke när jag ser bilden, tänk om grannen ville gallra och
stamkvista en smula...
Dagsläget. Här ska jag, familjen, mina vänner och bekanta kunna bo hur
mycket de vill :) Fortsättning följer...