MAJ - SÅGÅN



Den här bilden tog jag i en mycket tidig sommarmorgon i juni månad. Det var ungefär fyra månader efter att min vän och stora ledstjärna gick bort - ur tiden. Tack vare Arne "Wilma" Danielsson så har jag fått med mig så mycket lärdomar, klokhet och målmedvetenhet att jag är honom evigt tacksam. Jag undrar ofta, vad har jag varit för en människa om jag aldrig hade träffat Wilma?

Den här morgonen hade jag fått några öringar i min barndoms å och hängt upp dessa i den tidiga morgonsolen för ett minne av en bild. Som jag och Arne alltid gjorde så blev det så klart kaffe över elden intill lillstugan. Arne inbillade jag mig hade sitt vakande öga över stunden. De jättelika björkarna som bugade sig släppte igenom så där lagom mycket solljus i den lilla tomt gläntan. Löven vaggade fram och tillbaka i takt till juni vinden och doften av bränt näver. Då, visste jag ingenting. Mera än Arnes ord innan han lämnade dagen...
 



Nu hade det gått ett antal år och tack vare Arnes barn så fick platsen bli min. En dröm som jag än idag har svårt att ta till mig att den faktiskt är verklig. Jag innerligen högaktar barnen som fullföljde deras pappas vilja. Det var stort, mycket stort. Och jag kan inte med ord beskriva den lycka jag känner över deras val och handling. Ni är fantastiska människor!

Här låg snön djup och skogen var orörd. Dock så gammal och sjuk att många av dessa gamlingar gav hädan och ramlade över hus och byggnader. Hur många timmar i dagsläget jag har lagt ner där törs jag inte tänka på... 
 



Mitt syskonbarn Alexander och jag var till lillstugan för att grilla korv och vittja minkfällorna vid ån. Det var vid juletid och inte mycket jobb var gjort. En av mina barndomsvänner Henrik Lövgren och jag hade dock gjort en jätteinsats strax innan snön kom. Motorsågarna gick från ljus till mörker. Jag och Alexander fick faktiskt en mink nedanför husen! Värmen spred sig i kojan och vi hade det jättemysigt!
 



En av få byggnader som verkligen kunde sparas. Omständigheter kan ju sorgligt nog ibland medföra att inte folk kan ta hand om sina hus och stugor, och då förfaller det - förr eller senare. Banker i norrland och inlandet är inte särskilt medgörliga så vore det inte för min vän Helge så hade jag heller aldrig kunnat överta fastigheten. Helge har alltid trott på mig och så även nu!
 



Alf Borgström tillbringade en hel del veckor hos bland andra mig som praktikant. Alf har jag i dagsläget fullaste förtroende för och han är mycket duktig, pålitlig och arbetssam. Vi lade ner otroliga timmar i Sågån tillsammans och hade mycket roligt, mysigt och trevligt. Fikastunderna och lunchrasterna var hundra gånger skojigare än att sitta själv, för jakt- och fiskehistorierna avlöste varandra hela tiden.

Alf kanske inte vinner SM i hastighetsrekord på jobbet direkt, men du kan vara lugn för att det blir gjort; och det noggrant och enligt instruktioner! Här högg jag ner mitt livs största gran. Kroppsarbete av rang. Och betänk den tiden före motorsågen när det bara fanns timmersvans och yxa. Idag kan inte ens människan stava till arbete!
 



Här hade jag börjat byta ut fönster och sådant i storstugan, men den var i alldeles för dåligt skick för att kunna räddas och renoveras. Och synd var det för den var i sig väldigt bra byggd. Nu kan jag titta tillbaka till den där "skitiga" och väldigt slitsamma tiden och bara känna att; det där behöver jag aldrig någonsin göra igen!
 



Det fanns också ett väldigt stort förråd där som var säkert åtta meter långt, men det är också ett minne blott. Veden har i huvudsak jag och Alf burit upp från hela tomten helt för hand. Vi bedömde i slutändan att det kanske rörde sig om ett tjugotal kubik! Och då ligger såg timret på andra sidan järnvägen redan.

En annan vän, Björn Jonsson kom några dagar till undsättning. Utan han så hade jag säkert legat död nedanför slänten när de där tjugo kubiken skulle flyttas (för hand) innan grävmaskinen kom...
 



Efter alla erforderliga mera eller mindre byråkratiska tillstånd så kunde tomten få sitt utseende. Ett tack kan vara på sin plats till Vilhelmina kommun och grannarna för sina medgivanden! Om än det var kostsamt. Målsättningen med platsen har ändrats en smula, men ambitionen är att förena det bästa av två världar. Och jag undrar verkligen vad Arne tycker...
 



Jag förstår verkligen varför de lät bygga både ett sågverk och en kvarn i ån. Här dånar vattnet fram i mitten av maj kanske! Småfåglarna ska självklart ha sin givna plats där jag vistas, så även knipan. Och jag kunde bara inte riva ner de gamla holkarna trots att både tak och botten känns vid en anmärkning.
 



Här blev det personalfest i Sågån utan att någon hade tänkt det. Alkoholfritt dessutom, för det anslöt bara vänner som inte bryr sig och är lika oföretagsamma allihopa att någon ens tog med sig. Men trevligt värre med korv, mackor, fikabröd och riktigt skogskaffe.
 



Det är förvisso min hjärna men utan alla människor runt omkring mig så hade ingenting blivit av! Varför har jag varit så fantastiskt bortskämd och privilegierad genom åren att få ha sådana vänner? Jag förundras över detta flera gånger i veckan då jag sitter i min ensamhet och får tid till tanke och ro.

Markus Lundqvist är en av mina absolut närmaste och pålitligaste. Det jobb han har gjort i Sågån är nog tur att jag inte vet hälften av! Hans bröder; Daniel och Johannes tillsammans med deras pappa Conny har bildat ett litet handelsbolag och skaffat sig maskiner för alla möjliga och omöjliga jobb. Är det några som kan jobba så är det familjen Lundqvist! Det är ju faktiskt så att dom inte direkt har slutat med deras ordinarie jobb för den skull.
 



Daniel skötte stubbrytningen och gjorde det med bravur! Åslundarna ställde villigt upp med avstjälpningsplats vilket jag är evigt tacksam för! Världen fylls av godhet bara man kan lära sig att uppskatta den - men framförallt värdesätta den så att vederbörande få höra och känna det själv.
 



Det syns kanske inte så mycket på en bild. Men de som har varit dit vet och förstår. Det fanns nivåskillnader, etage, stenpartier, stenblock, betongringar, rör, kablar, monsterlika stubbar och miljoner rötter!
 



Min spontana tanke när jag ser bilden, vilken förändring! Det är som att komma till en annan plats! Tusen miljoner tack Markus Lundqvist! Min andra spontana tanke när jag ser bilden, tänk om grannen ville gallra och stamkvista en smula...
 



Dagsläget. Här ska jag, familjen, mina vänner och bekanta kunna bo hur mycket de vill :) Fortsättning följer...