David Fjällström (Vilhelminaäventyr) har ett rätt tråkigt jobb om han får säga det själv. Men det kan ha sina fördelar! I vintras och tidigare så var David uttråkad som aldrig förr och grubblade då på sina fällor och fällfångsten i största allmänhet. Han kom då på att de fällor och lådor som finns på marknaden är i behov och kan utvecklas ett snäpp. Det har han så rätt i. Och ganska snart så tittade han förbi, lånade en maskin och drack kaffe till prat om fällfångst och livets trösklar.

Ännu lite mera senare så stod det en fälla hemma på gården som jag fick - tack! Det var väldigt snällt och så fort jag ville, tog jag den med mig ut på ryggsäcken när jag skidade iväg efter fågeln i topp. Jag har ett ställe som jag kallar för Buskmyrbrännan (du får nog ingen träff på Google). Där har alltid mården sitt födosök, och just där brukar jag också ha en fälla eller två.

Ni ser ju själva de förbättringsåtgärder han har gjort på den. Det mest unika är att han har både front och baksida av plexiglas! Jag har aldrig riktigt gillat detta på en fälla. Men det finns inget som är rätt eller fel här i livet. Det finns bara en massa varianter på det som är mera eller mindre tillbörligt, etiskt och moraliskt. Så jag hoppade självklart på nytänket och ville prova den.

Mycket av fördelen är att man enkelt kan dra upp den främre plexiglas väggen för att få loss en fångad, stelfrusen mård. Sedan har han vidare ett par tre olika spännen och reglar som låser tak och bakstycke. Ett hål för skruven till vingmuttern för taket är också monterat. Lådan tillverkades för att passa slagmekanismer som Trapper 90 och liknande. Trädfästet som jag tror att Gävleborgsfällan var först med är självklart på Davids fälla. Det är säkerligen det i särklass smartaste och enklaste sättet att sätta upp en fälla på! (Och för skogsägarens skull - det bästa)

Ur ett företagsperspektiv är den komplicerad och dyr att tillverka och massproducera. Men för den enskilde fångstmannen som ska ha 8 - 15 fällor är det bara ett trevligt vinterkvälls nöje i garaget eller snickarboden. Det var så klart oerhört spännande varje gång jag kom till fällan, för att se om jag skulle få något i denna plexiglas variant av mårdfälla. Efter någon vecka så fick jag syn på spåren av en mård som hade passerat en halv kilometer därifrån. Då visste jag ju att det fanns en där i alla fall.

Så en dag då snön låg djup stod fällan återigen tom, ända tills att jag borstade bort all snö framför ingångshålet. Då hade hon åkt dit! Så fantastiskt roligt! En mårdkull färre till våren! Jag hade kanske justerat några saker till på Davids fälla, men det är jag det. Han hade gjort ett jättebra och innovativt bygge! Tack än en gång David.