DECEMBER - MINNEN



Om jag då hade vetat vad jag vet nu, så hade jag inte stått där då. Speciellt gammal var jag inte alls när rekordet som står sig än idag, landade på min sida isen. När vi var småpojkar, jag och min bror - brukade vi få följa våran pappa och hans numera framlidne vän Örjan upp till Stekkenjokkdalen. Där bodde vi i en liten husvagn flera påskar, byggde snögrottor, sköt raketer och smällare, åkte bobb som vi kallade det då, och pimplade röding. Varenda dag åkte vi ut till en sjö, och satt... och satt... Inte ett enda barn fött idag skulle härda ut ens en aning i närheten av jag och bror. Det kunde ju hugga när som helst, och sedan om när som helst var om fyra timmar eller tre minuter spelade inte så stor roll. Ibland stormade det så att jag inte kunde se bror min efter mig på hans Snowracer efter skotern pappas. Mattias tolkade ju alltid bakom mig, eftersom han var äldst. Jag kan inte ens det minsta komma ihåg att jag någon gång gjorde anspråk på att få tolka efter han. Det var ju det bästa och roligaste att ligga bakom, där var man ju fri och kunde köra hur man ville. Den som tolkade framför hade inte mycket att säga till om, utan var mera som en krokad röding ovanför blänket i upphängarflugan - det var bara att hänga med! Att jag aldrig gnällde om att få åka längst bak någon gång? Hur fungerar det idag? Sånt accepterades helt enkelt, utan ifrågasättande. Men att vi inte frös ihjäl... på den tiden sydde jag inga bäverskinnshandskar. Plötsligt slet det till i mitt spö, och enligt pappa och Örjan så vevade mina armar för fullt! Till slut fick jag hjälp, och jag kommer aldrig att glömma den limpgrova fisken som kom upp ur det sörjfyllda hålet... 
 



Bilderna som jag valde till denna månad har inga som helsta samband, mera än att dom kommer fragmentariskt ur mitt liv. Jag brukar ju nästan alltid ha en tanke bakom, en funderation framför eller en mening under - men inte nu. Nu finns det ingen grön tråd. Fångsten med fälla har alltid tilltalat mig, det enkla, att med små medel lyckas åstadkomma någonting. Fällor av alla de slag kom jag över. Dom traditionella fungerade alltid, oftast i alla fall, säkert, effektivt, selektivt och humant. Nyfikenheten är varje levande människas signum - det är så. När alla minkar som inte visste bättre och saknade erfarenhet med åldern var tagna, så fanns det alltid några kvar, som var motsatser - dom lät sig aldrig luras. Alternativen var bössan om man var nog gammal, annars fick det bli andra fällor. Det fanns ju sådana där djuret inte kunde se något giller, en metallkonstruktion eller liknande. Dessa fällor blev föremål för närstudier, jo - jag vet, trots att... bla bla bla... En ny dimension stod och knackade på. Många säsongers utövanden och nya insikter murades. Om man saknar kunskapen kring ett redskap eller vad det nu än må vara, så kommer det heller aldrig att uppnås ett rimligt och fäktbart resultat. Visst åkte dom sista försiktiga individerna dit, men det krävde sin utövare för att det skulle rimma till min etik och moral. Idag tycker jag att det är bra med fäll- och fångstnormer. Fast jag skulle i alla fall vilja anmärka och ha inflytande för att vara nöjd. Det får inte bli så att det utan motiv inskränker, bara för att det ska finnas upptagna stolar i en inrättning, eller att människor ska tyglas bara för att andra ska upprätthålla sina livs näringar. Då säger jag som citatet: "Om statens fordringar gentemot individen stredo mot samvetets bud, borde den tillrättavisas genom att man vägrade lyda den.". Du textläsare som känner till Conibear 110-1, andas... andas! Det är långt över tio år sedan bilden togs.
 



Min pappas största lidelse, om jag gissar utan att fråga. Rätt många dagar med stövare och hagelbössa har han och jag hunnit med. Ända sedan jag var liten har det funnits drivande hundar hemma. Av någon anledning så räckte mig pappa handen, öppnade fingrarna från två halvlila hagelpatroner och sa: - Ta och ladda med dom här, jag kommer nog aldrig att behöva få användning av dom. Skotten är över sexton år gamla, ja - det var nog farfars... Just att det var sexton, det kommer jag väl ihåg. Nog hade jag egna patroner, men han tyckte väl bara spontant att jag skulle ta dom. Färgen lila gick nästan inte att se, det var i stort sett bara pappen kvar. Stövartiken drev för fullt som alltid, och till slut kom haren i mitt pass. Den första hagelkärven rev upp en grop utanför haren i riset, men inför det andra stundande så riktades rysspiporna om och haren rullade. Krutröken från dom skotten kommer jag aldrig att glömma, den slingrade som ormar i vardera pipa, länge och väl. Doften i papphylsan var kraftig och stickande. Nu står en av dom numrerad på min hylla, alla hylsor skulle sparas från skjutna harar på drev. Jag tror pappa saknar våra jakter...
 



Mina blivande grannar sa en dag: - Du Christian, du som är ute så mycket, kan du inte ta med dig Anton ut någon gång, så att han får följa och lära sig på riktigt? Familjen tillhör gruppen mycket fina människor, och jag gillar dom, så det skulle väl gå bra. Pojken som är längre och resligare än mig idag, och det är väl i och för sig kanske inte speciellt svårt, togs med som en ryggsäck - i skog och mark. Jag skrev in "lillpajken" till hans mammas mobiltelefonnummer. Idag är han fortfarande döpt till det i telefonboken, fast för sitt eget nummer så klart. Trots att det inte stämmer in lika bra längre. Som liten var han nästan som en gammgubbe, nästan värre än mig, och det gjorde att jag tyckte om han speciellt. Genom alla år har väldigt många velat slå följe med mig - gammal som ung, men ytterst få har fallit inom ramen. Anton var saktmodig, lugn, ordentlig och väldigt trovärdig med substans. Jag kände själv att han kunde jag ösa över lite kunskap till, av nu kanske det lilla jag kunde själv. Sällan har jag drabbats av ett sådant engagemang för någon, men i hans fall speciellt - var jag generös. Jag kände och visste att den pojken, lönar det sig att, han kommer att dra väl av och använda sig av mitt tänk och umgänge. Framgent också, i hans liv. Ekorren sköts fint i huvudet med luftgeväret under inrådan. Långt senare satt vi på knä intill varandra, kolven var för lång och anlägget var inte det bästa. Med viskande röst talade jag om hur säkringen fungerade och att jag skulle hjälpa till att hålla i framstocken - tjugotvåan var hyfsat tung ändå. Tuppen flaxade av grenen och landade med en blyg duns i blåbärsriset och ljungen. Hönan sträckte oroligt sin lilla hals och undrade säkert... Jag såg på Antons blick, och bössan började dra åt hönans håll. Har man fått en fågel så kan man nöjd gå hem, eller göra upp en eld och koka sig en kopp. Järphönan vill vi ju också ha kvar, för att med lite tur få en ny kull - nästa år. Idag vill jag knappt ha med mig någon...
 



Rätt som det var så fick jag möjlighet att följa med några till södra Sverige för att få jaga lite annat, än det jag annars var van vid. Jag har svårt att så här idag, förstå att jag överhuvudtaget var ner, och ett par år på raken dessutom. Det måste ha varit för att vi fick vara för oss själva på ett område som låg på drygt ett par tusen hektar. Ett nyckelknippe gick till en massa vägbommar och det var bara att låsa efter sig när vi åkte in. Det skulle bara finnas vi där, det visste vi. Att jaga bara fem personer på ett sånt område är ju faktiskt gångbart. Någon militärmanöver skulle jag aldrig kunna stå ut med. Att med en massa andra jägare, stå med stolryggsäck, orange keps, byxor med skinnlappar över ett par Tretornstövlar, Hellekniv med buköppnare i benfickan, komradioantenn längs örsnibben... och... med en termos i ryggsäcken, för att lyssna på jaktdagens restriktioner. Största problemet skulle jag ha av att bara hålla tiden på morgonen. För tänk om jag kom på att jag ville ut en timme tidigare för att vittja ett par minkfällor, och sen kanske det skulle sitta en mink där som jag behövde filma eller fota. Eller om kråkan satt på åteln, som jag också skulle behöva skjuta - som jag sen kanske olyckligtvis skadesköt, och väl en halvkilometer ut från huset springandes efter kråkan så kom jag på en ensam järpe... Fast och andra sidan så om jag var på en helt annan ort så skulle jag ju inte kunna hitta på en massa andra roligheter. Men det kvarstod ändå detta med att infinna sig en tid, bli hämtad där och utkörd till en annan plats en annan tid, för att sedan hämtas där en tredje tid, och för att till sist bli skjutsad till nästa ställe en fjärde tid. Dylikt är inga rutiner för mig. För övrigt så frodas hemorrojder bara vid blotta tanken på det som ens luktar restriktioner och allmängiltiga rutiner...
 



Varför vara missunnsam inför en sådan stundande glädje? När hermelinen dessutom dog omedelbart - till och med snabbare, väldigt mycket snabbare än när sparvhöken punkterade lungorna och började slita i den... Fast det är klart byråkraterna har ju aldrig fångat hermelin själva med stora råttfällor, utan spikar slagna genom brädans framkant. Idag är hermelin och ekorre fortfarande fridlysta. Argumentationen var, och det sitter nitat i mitt minne, att ingen bedrev jakt på dessa två arter längre! Mig frågade dom aldrig. Om det nu skulle vara så att det bedöms enligt en sorts popularitets norm, hur många som jagar ett vilt, vem ska räkna alla nu som jagar det ena men inte det andra? Vilken art som jagas mera än den andra och mindre än den tredje? Det måste ju också rangordnas på något sätt. För visst har jag kunnat lämna in en namnlista med jägare, unga och gamla som aktivt om än ibland och periodvis jagar eller skjuter, eller fångar en hermelin eller en ekorre. Säkert ett tiotal i Vilhelmina i alla fall. Ja, oj så många tänker somliga, dom kan väl lika gärna sluta jaga ekorre och hermelin om det ska vara på det viset. Det kan man väl tycka. Men nästa steg och nästa art då. Nötskrikan, är den speciellt jagad egentligen? Det är väl lika bra att vi förbjuder jakt efter den, för det var ju bara tusen fler som jagade nötskrika i hela landet sett. Än ekorr- och hermelinjägarna. I Vilhelmina är det verkligen inte många som jagar hare, ska vi förbjuda harjakt i vår kommun då också? I relation till... ja, vad då? Älg, bisam eller mård? Och vem ska nu ta sig rätten att utse denna miniminivå av hur många som jagar, för att det ska vara för lite, eller tillräckligt många för att det ska vara legalt, eller illegalt? Jag tycker att det är så otroligt få som jagar björn i förhållande till älg, så det är väl lika bra att vi säger att det är för få som jagar björn, så vi fridlyser den istället. Egentligen är det för få i Sverige som jagar kronvilt, än vad det är som jagar kronvilt i USA, så det är lika bra att vi fridlyser kronviltet i Sverige, för det är ju i alla fall för få som jagar. Hur det nu än må vara så är grundidén med fridlysning att skydda en art mot utrotning. Om ingen jagar ett byte kan man rimligen knappast heller utgöra ett hot mot dennes numerär. Det behöver man inte ens vara utbildad florist för att begripa! Största tragiken i det hela är att vi medborgare är själva så förståndshandikappade att vi betalar dessa politiker, för att sitta och vara så förbannat jävla korkade.
 



Min absolut första klass ett studsare, en specialversion av en helt vanlig Tikka. När kompositen blev populär - av fabrikörer, så formade man en sorts hylsa runt slutstyckskroppen, som vid montering av slutstycket klickades fast i bakre delen av lådan. Den tjänstgjorde som friktionsminskare mellan dessa två enheter. Slutstycksgången var som en nittonhundra. Fördomsfulla jägare dömde ut plasten i vapen, och bössmodellen sålde aldrig något. Nu är det väl inte så himla mycket plast i saker och ting, eller? Studsaren såldes i alla fall i ett exemplar till Lövliden. Okunskap i blandning av fördomsfullhets frihet. Ska man komma framåt kan man måsta lägga vissa principer åt sidan. I från början var det enklare, när man inte visste så mycket. Tikka skulle det i alla fall vara. Vårkvällen avnjöts i lågt obländande solljus. Bävern hade än så länge bara visat sig genom dennes byggnationer. I bäckfårans uppdämda strandlinje glittrade det till på ett avlångt sätt, det fortsatte ömsom silvrigt och brunt. Hållet gjorde det så otydligt att kikarsiktet måste lyftas mot ögat. Det är långt mellan dagarna när man får ett läge på detta vilt, i alla fall under den här tiden på året när jakten är mera inskränkt. Hårkorset drogs med djuret sakta framför och riktades in mot halsen, det var ju samma som på älgen. Älgfiguren hade så mycket mera att sikta på bara, minken kändes ungefär lika hög som det horisontala strecket i riktmedlet - men jag tryckte av. Den mindre lämpade kulan borde inte hinna producera så mycket i den lilla kroppen tyckte jag. Vattnet och bäckens rand formligen exploderade, vattenkaskaden nådde säkert ett par meter upp i luften mot björkarna. Någon mink fanns inte till vid gropen i stranden. Däremot ett par tre meter bort i en ännu mindre bäckkanal låg den med sitt måttliga hål över frambenet och bringan. Den smala, sirliga och virvlande blodsträngen som gick med vattnet i aprilkvällens sol finns där än... Alaskakulans relativa tröghet gjorde stygnen rätt fåtaliga ändå.
 



Det här är nog ganska mycket senare skulle jag tro. Jaktdagbokens parallella anteckningar skulle berätta, men när jag tog ut kortet var jag inte intresserad av att veta. Alltihopa bär jag med mig i alla fall, varenda dag - fast kanske inte mera exakt när i tiden allt hände. Bara av att se på bilderna så kommer jag ihåg doften av våren, anorakens mjuka och tysta tyg. Lappmarksbyxornas ficklock och deras läderskoningar med knappar. Jag hör hur vattnet bubblar upp mellan myrtorven, videskogen och stövlarna medan mitt ben sakta sjönk i tjärnen. Bäverns klor som nypte i mina fingrar desto högre upp jag lyfte den. Känslan av det kalla rostfria stålet mot nackens slut. Tranornas rop tillsammans med vattendropparna ifrån bäverns nos, som nådde ytan i tät rad. Kommer det att finnas på samma sätt, lika tydligt, lika nära - när jag blir gammal? Det kan gå år utan att jag tittar på vissa bilder, men om jag tar fram dom så blir det som att det utspelade sig förra veckan. Och ändå, så hände inte det här för så länge sedan. Vid min ålder så är det säkert inte så märkvärdigt, när tiden inte har hunnit förflyta så pass. Det finns ju ännu äldre bilder och fotografier hos andra. Är det samma sak då?
 



Det är med många känslor som jag begrundar det här fotot. Den skitiga träningsoverallsjackan, arbetsbyxorna, kepsen med målarfärgsfläckar på och snickarbältet fullt med spik och hammaren. Stövarvalpen bokades redan under vintern och den välmående blandrastiken fanns sedan tidigare. Fram emot vårkanten föddes Ricko medan jag skakade hand om affär på min nuvarande fastighet. Ännu en gång var det lycka att jag inte visste vad jag gav mig in på då. Ett gammalt hus skulle rivas och ett nytt med tillhörande verkstad skulle byggas. Min låtsaspappa och mamma var min enda hjälp. Att riva var enkelt och det fick jag ordna själv. Jag fick ständigt nya direktiv så fort jag blev klar med något. Låtsaspappa Jan tittade förbi över luncherna och talade om hur och vad jag skulle göra. Tiken var sällskap den första tiden ända tills att stövaren blev hämtad. Där ute vid bygget var vi tre mestadels själva, förutom alla vänner som kom med jämna mellanrum för att se hur det gick. Allt eftersom det gick framåt så kunde min mamma och Jan avsätta mera tid för att hjälpa mig. Mitt sparkapital sinade som aldrig förr och jag måste samtidigt börja jobba. Upp klockan sex med bygge till nio, hem och byta om till tio för att sälja jakt och fiskeutrustning till halv sex. Vid halv sju var jag på plats igen med fogsvansen i högsta hugg. Sömnen kom sällan tidigare än elva, tolv, ett eller ibland två. Nästa dag var proceduren densamma. Allt skulle göras, och det var snabbt, ordentligt och effektivt. När jag stannade byggsågen för att ta en fikarast så hörde jag nästan alltid tiken skälla i skogen utanför. Hon stod tills att jag hämtade henne. Markerade alltid exakt, och älskade att skälla. Till Cindy sköts allt. Men på grund av husses fel så blev det till sist bara ett vilt sista åren. Ricko blev ett vatten över huvudet - jag räckte inte till. Så såg min vardag ut i omkring trehundra dagar. Snickarbältet, hammaren, tiken och bössan. Mina fiskedagar var extremt lätträknade trots att sommaren var en av dom allra vackraste. Det sista jag gjorde efter att Ricko fick en ny husse var att sopa bort all snö över, och skruva upp alla farmarskruvar längst ned på taket, sticka under takfotsplåtarna och skruva dit krokarna för att kunna montera hängrännorna, mitt i november, bara för att det skulle vara gjort - mitt hus skulle vara klart. Den här historien om det här kortet är ändå inte ens i närheten av en skrapning på ytan. Jag ville uppnå mitt mål snabbt; friheten och oberoendet. Allting har ett pris. För att jag skulle kunna åstadkomma det ena, fick jag helt enkelt avstå det andra...
 



Det kan måhända inte är många som känner till att trappern överhuvudtaget har varit hundägare, men så är det. Ricko var en utmärkt fin finnstövarhane med lite för brant kors, en aning för mörk i färgen och för svaga tassar - men med jaktlusten som räven. En av mina bästa vänner blev turligt nog överförtjust i min valp efter hemkomsten. Jag skrev turligt nog, eftersom det inte var meningen att jag skulle ha en hund då, och kanske inte ens senare i livet heller för den delen. Tiden kunde jag helt enkelt inte avsätta för att på bästa sätt uppfostra och vara med min valp. Man kan inte vara överallt när som helst, och var syssla har sin period i livet. Det blev på något märkligt sätt ett av det allra jobbigaste för mig, att börja bo själv. I ett hus som aldrig hade funnits, i ett hus där det aldrig hade varit några rutiner. Inga ljud på morgonen av någon annan i familjen, och än mindre röster av andra på kvällen. Det var bara jag och Ricko, med en del ogjorda byggnationer kvar runtomkring. Jag hade fått en tv, för sällskaplighetens skull eller vad det nu hette. Den fick jag aldrig in någon bild på, så jag lämnade igen den. Ricko låg mest och tittade undrande på mig, jag mins hur han som funderade på vad han gjorde med mig, eller att han väntade på något. Valpen fick aldrig någon ro egentligen. Idag skulle jag inte vilja ha en hund uppe i sängen, men den förjulsvintern gjorde jag ett undantag. Ricko låg alltid vid min sida, och då var det annorlunda. Då kändes den lilla stövaren trygg och lugn, precis som jag. Jag tror att han såg på mig att något var fel, att jag inte hade kommit sams med mitt nya hem. Men när vi skulle sova så spelade det ingen roll, då hade vi ju varandra - det hade ju ingen betydelse vart vi var. Till slut kom Rickos nya ägare i kvällningen. Efter allt så följde jag med ut på gårdsplanen för att säga hejdå. Valpen hoppade in bak i bilen och lade sig ner direkt, för han var som lillgammal; saktmodig, stabil och sävlig. Nerfarten till min gård är ganska lång och med lutning. När min vän var nästan längst upp med bilen så satte sig Ricko upp och tittade på mig genom bakrutan. Han åkte längre och längre bort tills att jag inte såg han något mera. Den blicken på Ricko glömmer jag aldrig. Han såg så undrande ut varför jag inte följde med, eller varför jag lämnade han. Tårarna kom direkt, och jag som vuxen aldrig hade gråtit. Allt jag gjorde resten av den kvällen var med tårar över kinderna och allt kändes så meningslöst... Idag finns inte Ricko.