SEPTEMBER - UTTERN OCH NORBERG



Sommaren är kort. Eller var det så egentligen? Var det kanske bara jag som gick genom dagarna; som strutsen, med huvudet... Nej, när jag ser tillbaka så visst befann jag mig många gånger där jag ville, och med dom jag ville. Men möjligen inte under senare halvan. Regnade den skira, gröna delen bort? Inget sällskap är så sällskapligt som ensamheten, sa han. Men det avhjälper måttligt när längtan finns - en djup längtan. Årorna flyttade skummets strängar, bröt dom, skingrade dom... och skapade nya figurer. Varför befinner man sig på en plats när man i alla fall inte är där? Forsens grenar blev högre och kraftigare. Det enda som hände var att vi fick svårare att höra varandra, annars var allt som vanligt.
 



Hur många hade stått här där bruset möter lugnet, och tänkt på samma sak som jag? En, fyra ett tjog? Ingen, kändes det som. Molnen gjorde att några öringar kom närmare, men ingen av fenorna var stora nog. Jag var ju här för de som inte rymdes i pannan! Norberg var längre ner, men hur gick det för han och sitt latmete?
 



Tystheten talade för att vi måste smyga upp till den stora tallen, Norberg gick åt ett håll och jag åt ett annat. Här är det dåligt med ved, trots att det var åtskilliga årgångar sedan samlare satt här. Nu har dom ju med sig kaffe i rostfriplåt och smörgåsar som det står ok på. Eller egentligen tror jag att kaffet kommer direkt ifrån automaten på bensinstationen, med likgiltighet om det överhuvudtaget var varmt eller kallt när dom var framme. Nej nu var jag orättvis och fördomsfull. Han köpte den första båten som Wilma byggde, och jag förvärvade den sista... Arne hade två i sitt liv, förutom familjen förstås. Han sa alltid; det är ni två. Du, om någon - ska ha min sista båt! Nu är det ingen mening längre att jag presenterar skapelsen, som han önskade. För jag köpte ju den sista... Flammorna smekte det sotsvarta, krackelerade mönstret intill pipen, som var krokig som svanens hals. Inte hettade den halvruttna björken; varken som granen eller tallen...
 



Nu spårar jag ur igen i mitt skrivsätt. Varför skriver jag aldrig eller sällan om det bilderna föreställer? Jag är inte intresserad av det helt enkelt, att skildra i text det som visas förstås. Fotografierna blev ju tagna för länge sedan, ibland hamnar jag i stunden, men ibland inte. Jag och min omgivning anser mig rätt fri, i både tid och rum. Flyktig och obunden, som flåkniven är skarp är mina tankar. Dom är alltid där jag vill, eller är dom alltid där dom vill? Ett fruktansvärt plask överrumplade både mig och Norberg! Ganska nära land och på den smått otroliga tjädertuppflugan. När man får så himla mycket öring på samma kväll och natt, så måste ju somliga kreationer vara bättre än andra helt sonika. Bakom viken och i skydd av nordanvinden högg den största!
 



Det innebär inte per automatik att den avbildade var den största! Så skippa onödiga ironiska kommentarer att; - Den var väl inte så stor. Vacker som en dröm var denna i alla fall! Ett par av mina utterflugor var helt enkelt värdelösa, den kvällen hur som helst. Flugan närmast uttern, och den med lång yvig rävsvansvinge sög ju. Men jag vet ju att i andra sammanhang går dom hem. Det jag måste förbättra är avståndet till uttern, om fisken inte riktigt är på taget, som gubbarna säger, så ratas de närmsta. Fast och andra sidan, vem vågar sno en godbit intill ett dubbelsidigt grönt monster med horn?
 



När jag hakade fast lekandet i glidstången och släppte ner den med ett ljudligt plopp, så hamnade jag där - igen. Jag har ju testat den som du ville! Det räcker väl? Måste jag komma ihåg också? Ibland är det rent ut sagt ett straff, att minnas. För provet i skolan var det bra, och den gången jag skrev upp för jägarexamen, ja när jag också skulle bryta ner antalet bivaxbitar i min lädersmorning. Då var det bra att komma ihåg, men det ville jag inte tvingas göra nu. Moppa, den läcker i ena spetsen på pontonen - men jag saknar dig ändå!