Jag bara måste ordna så att en av mina goda vänner får plats för en av sina bilder på min hemsida. Ibland känner jag så starkt för att skapa ett utrymme för mina kompisar och bekanta, en hörna att lägga ut deras bilder och verk. Men jag kan ju aldrig förlika mig vid att sitta vid datorn, det kan inte hjälpas - jag verkligen hatar det. Och nu som i denna månad, när detta skrivs i mars alltså, så är solen i sitt läge att det blir relativt sent innan jag lämnar rävlockspassen. Så klart vill jag inte då sätta mig vid dataeländet och fixa. För er som storligen besviknat på att herr Nilsson inte längre finns på Fejan, så är det helt i sin ordning. Jag har däribland lyckats eliminera ett av alla godagspiltars sysslokammare. Min ambition är att skära ner på alla medier som jag bara kan, så även nu också Facebook. Det var ju, kan nämnas, så klart heller inte jag som insisterade att registrera mig där i från allra första början. Men men, hur som helst; försök inte längre att kontakta mig i det forumet. Kom hellre och hälsa på istället, för er som nu kan det rent geografiskt - det uppskattar jag mycket hellre. Så länge ni styr bilen ut på Solliden i så dåligt väder som det bara är möjligt förstås... Men för att återkoppla, för är det något som jag är bra på så är det att sväva iväg och förlora greppet - tappa tråden. En av mina vänner, Börje Isaksson har en kassodling i en av Vilhelminas största sjöar och system. Börje är en riktigt fin person, som bär på den ovanliga egenskapen som jag värdesätter nästan högst; att kunna lyssna, iaktta, reflektera, konversera med insikt och känsla... samt att det aldrig för honom finns några ledsamheter. Börje går alltid omkring, och så länge jag känt till, med ett finurligt och varmt, glatt leende över anletet. Jag har aldrig träffat han sur eller nedstämd någon gång. Och betänk det att alltid ha en i sin omgivning som man blir positiv och förväntansfull av att få träffa. Börje är en som alltid har stått lite bakom, han har aldrig velat framhålla sig som någon märkvärdig, varken inom jakten, fisket... eller livet. Han och sin kollega Bernt Mattsson, som jobbar inom samma bolag, är rätt lika. Bernt och Börje, de båda snickarna som arbetat i flera decennier, skött deras jobb utan klander för att kunna upplyfta fritiden och den långa ledigheten inför hösten. Och, så klart - jakten. De båda uvarna är osedvanligt ödmjuka, inget onödigt väsen alls, men ack vilken kunskapskälla de inrymmer, vilka sammanlagda erfarenheter... och sådana historier de kan berätta, om det överhuvudtaget är någon som frågar. Men frågar man inget, så får man enligt den Norrländska lagen inget veta. Bernt och Börje är synonymer, åren av kunskaper; Bernt med sina stövare och harjakter, och Börje med sina spetshundar och älgjakter. Kompletterat av de gemensamma nämnarna; skogen, målsättningen, lyckan - och viltet. Någon gång ibland tittar jag förbi i deras fikarum vid halvtvå fikat. Jag satt ju där själv en gång i tiden... Alltid något lite mera diskret och lågmält samtal vid sidan om, så att inte alla andra som kanske inte delar samma lidelse ska höra - brukar det bli. Så en dag skulle jag svänga förbi Börje på kaffe, till deras sagolikt vackra boställe vid den stora sjöns strand. Jag uppmanades om att få se ett kort. Stormonstren hade jag tidigare hört ryktas om, så jag visste väl på ett ungefär vad det handlade om. Men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle ta sådana mått! Runt Börjes kassar patrullerar det tydligen enorma väktare i djupets avgrundssvarta vatten. Den flermilslånga sjön är extrem mellan botten och yta. Och bara tanken på vad det kan finnas mellan dessa element väcker rysningar. Garnen i kassodlingarna har syntetiska dimensioner, som håller för allt och lite till. Men när till och med detta flexibla stängsel är hotat av monstren ifrån mörkrets rike, då ställs man barskrapt funderande med ihålig blick. Börje har ju sina fiskemetoder, och han försvarar gärna anläggningarna med klor och näbbar. Dessa madammer kommer bara en gång per år, då isen river och sommaren smyger upp bakom husknuten. Då kommer de som målsökande, ryska stridsubåtar, som från ingenstans. Intill Börjes kassodlingar skulle till och med Stockholmsskärgårds krokodiljägare få sig några häpnande ögonblick. Det finns ju fanatiker som strävar tio klassen, och ännu värre maniska som trånar tjugo linjen. Sjön med djupet bjuder fjäderlätt upp till utmaning, och jag lovar - Börje har ingen gammal Bolinder 350 direkt...